Finlands väg till EU-medlem

Finlands väg till EU-medlem

Foto: Europeiska kommissionen
Suomen ja EU:n liput

Diskussionen om Finlands anslutning till Europeiska gemenskapen kom i gång på allvar efter Sovjetunionens sönderfall och det kalla krigets slut i början av 1990-talet. Debatten tog ny fart när Sverige ansökte om medlemskap i juli 1991. Finlands regering lämnade med riksdagens stöd in en medlemsansökan i mars 1992.

Finland hade deltagit i den europeiska integrationen ända sedan 1961, då Finland anslöt sig till Europeiska frihandelsorganisationen (Efta) som associerad medlem genom ett så kallat Finn-Efta-avtal. År 1973 ingick Finland ett frihandelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och blev fullvärdig medlem av Efta 1986. Finland hörde till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) från 1 januari 1994 till utgången av samma år.

Finland inledde medlemsförhandlingar med Europeiska gemenskaperna i februari 1993 samtidigt som Sverige och Österrike. Finland förhandlade med unionen speciellt om jordbruksfrågor och regionalpolitiska frågor, eftersom man till stor del redan hade hunnit förhandla om övrigt i samband med EES-avtalet. De största svårigheterna i förhandlingarna vållade samordningen av jordbrukssektorn med unionens jordbrukspolitik.

Finländarna röstade för medlemskap

I oktober 1994 hölls i Finland en rådgivande folkomröstning där 56,9 procent röstade för ett finländskt medlemskap i unionen. Valdeltagandet uppgick till 74 procent.

Förespråkarna för medlemskapet motiverade anslutningen med säkerhetsfaktorer och ekonomisk nytta: medlemskapet skulle erbjuda finländska företag tillträde till den inre marknaden och samtidigt möjliggöra en allmän stabil ekonomisk utveckling. Dessutom skulle medlemskapet garantera Finland en möjlighet att påverka sådana beslut som i vilket fall som helst skulle utforma innehållet i vår nationella politik.

Motståndarna ansåg däremot att medlemskapet väsentligen skulle begränsa Finlands rätt att bestämma över sina egna angelägenheter. Man var också rädd för att medlemskapet skulle ge sämre möjligheter att idka basnäringar, främst jordbruk. Andra orsaker till motståndet var rädslan för följderna av att gränserna öppnades och för en svagare social trygghet.

Den 18 november 1994 fattade riksdagen det slutliga beslutet. Vid ingången av 1995 anslöt sig Finland, Sverige och Österrike som medlemmar till gemenskapen, som i och med att Maastrichtfördraget trätt ikraft hade blivit Europeiska unionen.

Finland blev också medlem i den ekonomiska och monetära unionen

När Finland anslöt sig som medlem i EU 1995 anslöt sig Finland direkt till den europeiska ekonomiska och monetära unionens (EMU) andra etapp. Med denna etapp avses ett närmande av olika länders ekonomi för att EMU:s tredje etapp, dvs. övergången till en gemensam valuta, skulle gå så smidigt som möjligt.

I januari 1999 gick man in i EMU:s tredje etapp. Sedan dess har euron kunnat användas som kontovaluta. Vid ingången av 2002 gavs eurosedlar och euromynt ut, som ersatte de gamla nationella valutorna såsom den finska marken.

Finland hör till Schengenområdet

Finland undertecknade ett avtal om anslutning till Schengen i december 1996 tillsammans med Sverige och Danmark. Schengenregelverket började tillämpas i Finland och i de övriga nordiska länderna 25.3.2001. I praktiken innebär Schengenavtalet att resenärer kan överskrida gränserna mellan de länder som anslutit sig till Schengenavtalet utan kontroller såväl vid landgränser som på flygfält och i hamnar. För att underlätta kontrollen vid de yttre gränserna har Schengenländerna kommit överens om att harmonisera sin visumpolitik.

Uppdaterat 25.4.2014