Kuukauden kysymys: Kuka EU:n ulkopolitiikkaa nyt johtaa?

Foto: Utrikespolitiska institutet

Kristi Raik är tf. programdirektör vid Utrikespolitiska Institutet.

– För EU:s utrikespolitiska system är läget dock problematiskt. Då ledarskapet starkt rör sig mot ett medlemsland (eller några), finns det inga institutionella garantier för att handlingarna här skulle grunda sig på gemensamt överenskomna ståndpunkter. Då haltar den gemensamma politikens legitimitet.

face="">– Mindre medlemsländer förhåller sig i princip också misstänksamt mot större medlemsländers ledarroll. Uttryckligen därför har bland annat Finland i många år stött ett stärkande av EU:s utrikespolitiska institutioner. Ett enskilt medlemslands ledningsansvar kan i praktiken vara den mest effektiva lösningen i en akut krissituation, men det lämpar sig inte som hållbar handlingspraxis.

face="">– I Ukrainakrisens inledningsskede strävade dåvarande EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton inte ens efter någon aktiv roll i krisens lösningsförsök. Även Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy höll sig i bakgrunden. Kommissionens befogenheter i utrikes- och säkerhetspolitik är för sin del begränsade.

face="">– De nya ansiktena för EU:s utrikespolitik, höga representanten Federica Mogherini och ordföranden för Europeiska rådet Donald Tusk, som båda inledde sin tjänstgöring i slutet av förra året, har redan nu bevisat att de vill spela en synligare roll i utrikespolitiken än sina föregångare. Detta innebär inte att Tyskland avsäger sig skötseln av krisen i Ukraina, men skapar en bättre balans och grund för uppbyggandet av EU:s gemensamma linjedragningar. Om krisen blir långvarig kan det nämligen bli allt svårare att bevara EU:s enighet.