Månadens fråga: Vad betyder EU:s återhämtningspaket för Finland och för Europa?
EU-ländernas stats- och regeringschefer enades i slutet av juli om ett paket på 1 824,3 miljarder euro, som består av budgeten för 2021–2027 på 1 074,3 miljarder euro och en återhämtningsinsats på 750 miljarder euro som svar på coronakrisen. Paketet måste godkännas inom detta år i EU-ländernas parlament, och i Finland inleds behandlingen i riksdagen i september. Vi frågade forskaren Antti Ronkainen om återhämtningspaketets betydelse.
Paketet är på flera sätt historiskt med tanke på Europeiska unionens utveckling.
För det första börjar unionen nu finansiera sin verksamhet genom lån. Paketet skulle inte ha varit möjligt utan brexit eftersom Storbritannien traditionellt motsatt sig en fördjupning av det politiska samarbetet i form av gemensamma lån och en gemensam säkerhetspolitik.
För det andra delar EU nu ut bidrag som inte behöver betalas tillbaka till de länder som drabbats hårt av coronakrisen. Paketets största enskilda vinnare torde vara Italien som i och med coronastöden övergår från att vara så kallad nettobetalare till nettomottagare. En annan stor vinnare är Tysklands exportindustri, som gynnas av att de centrala exportländerna får en vitamininjektion. Tyskland beviljar inte coronastöden av enbart osjälviska orsaker.
Fördelningen av coronastöd är en klar förändring jämfört med stödpolitiken under eurokrisen, som utgick från strikt anpassning av stödländernas offentliga finanser till låneprogrammens villkor och trojkans övervakning. Denna förändring hade inte varit möjlig utan en attitydförändring hos Tyskland.
Återhämtningspaketet kommer också att innebära en avgörande tid i Finlands Europapolitik.
Hörnstenarna i Finlands EU-politik har utgjorts av Storbritanniens motstånd mot fördjupat politiskt samarbete och Tysklands motstånd en slapp finanspolitik. Paketet visar att de sparsamma länderna i norr inte utan Storbritannien klarar av att hindra sådant som Tyskland och Frankrike enats om.
Tyskland och Frankrike har emellertid helt olika tolkningar av vad paketet innebär.
Tyskland (och Finland) har framhållit att paketet är en engångsföreteelse och att återhämtningsfonden inte är en permanent mekanism för att öka unionens gemensamma skuld. Frankrikes nya Europaminister Clément Beaune har emellertid sagt, att när man en gång brutit mot tabut om gemensamma lån så kan man lättare tillgripa denna lösning också i framtiden.
Lånen ska enligt planen betalas tillbaka 2028–2058 och innan dess hinner Europa drabbas av otaliga kriser. Dessutom vill investerarna knappast avstå från ett investeringsobjekt med kreditklassificeringen AAA och EU-ländernas gemensamma garanti.
Framtiden påverkas nu i hög grad av om Tyskland väljer att slå sig samman med Frankrike eller med de sparsamma länderna i norr.
När Frankrike och Tyskland en gång funnit varandra kan följande stora initiativ gälla till exempel EU:s gemensamma säkerhetspolitik. Å andra sidan kan Tyskland också välja att samarbeta med de sparsamma för att hindra överföringar och gemensamt ansvar inom euroområdet. Det beror på den politiska utvecklingen i såväl Tyskland, Frankrike som i de nordliga länderna.
Finland bör vara medveten om den förändrade konstellationen och om att fundamentet för vår Europapolitik fallit sönder. De centrala frågorna är nu vilket slag av politiskt samarbete Finland eftersträvar i Europa och, framför allt, med vem.
En möjlighet att diskutera detta erbjuds när återhämtningsfonden behandlas i riksdagen, men framför allt i samband med regeringens redogörelse om Europapolitiken, vars beredning sätter igång nu på hösten.
Antti Ronkainen
Forskare i politisk ekonomi, Helsingfors universitet
