Utvidgningen

Sex länder grundade Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951 samt Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 1957. Därefter har antalet medlemsländer ökat till 28 i och med Kroatiens inträde i unionen i juli 2013. Numera har EU 27 medlemmar efter att Storbritannien gick ur unionen den 31 januari 2020.

1951 Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg
1973 Storbritannien, Irland, Danmark
1981 Grekland
1986 Spanien, Portugal
1995 Finland, Sverige, Österrike
2004 Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Malta, Cypern
2007 Rumänien, Bulgarien
2013 Kroatien

När Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien blev medlemmar i unionen 2004 var det en historisk milstolpe som satte punkt för tudelningen av Europa. Unionens femte utvidgning skedde 2007 då Rumänien och Bulgarien anslöt sig till unionen. Kroatien anslöt sig till unionen den 1 juli 2013.

Sedan unionen grundades har Europeiska unionens grundläggande målsättning varit att förena Europa på demokratisk väg. Det ursprungliga samarbetet mellan de sex länderna har utvidgats till en union med 27 länder.

Villkoren för medlemskap

Alla europeiska stater som respekterar principerna om frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och rättssamhället kan ansöka om medlemskap i Europeiska unionen.

EU-ländernas ledare sammanträdde vid ett toppmöte i Köpenhamn i juni 1993 och preciserade villkoren för medlemskap genom att slå fast de så kallade Köpenhamnskriterierna. Enligt kriterierna ska nya medlemmar då de ansluter sig ha

stabila politiska institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, samt respekt för minoriteter
en fungerande marknadsekonomi och förmåga att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna i EU
förmåga att ta på sig de skyldigheter som följer av medlemskapet. Här ingår att ansluta sig till målen för den politiska unionen samt den ekonomiska och monetära unionen

Europeiska unionen håller fast vid sina åtaganden gentemot länder som deltar i utvidgningsprocessen med beaktande av sin förmåga att ta emot nya medlemmar.

Utvidgningen har under de senaste åren hamnat i skymundan eftersom EU:s agenda har dominerats av den ekonomiska och utrikespolitiska krisen. Utvidgningsprocessen fortsätter emellertid på västra Balkan och i Turkiet.

Förhandlingar om medlemskap

En allmän princip har fastslagits om att länderna ska behandlas enhetligt och att anslutningsprocessen framskrider enligt kandidatlandets egna framsteg. Utgångspunkten för medlemskapsförhandlingarna är att kandidatlandet ska godkänna och genomföra EU-lagstiftningen acquis communautaire, i sin helhet. Landet förbinder sig att iaktta EU:s lagstiftning och bestämmelser, som grundar sig på EU:s grundfördrag och EU-domstolens rättspraxis.

Förhandlingarna består av 35 förhandlingskapitel. Dessa behandlar helheter i EU-lagstiftningen, till exempel miljöfrågor, rättsväsendet och fri rörlighet för varor. När behandlingen av en enskild helhet inleds kallas det att öppna ett förhandlingskapitel, som stängs när förhandlingarna har avslutats.

Förhandlingarna framskrider i tre skeden:

1. Jämförelse av lagstiftning

Kommissionen jämför EU:s och kandidatlandets lagstiftning och utarbetar en jämförande rapport (screening-rapport) över lagstiftningen rörande varje förhandlingskapitel.

2. Uppställande av bedömningsgrunder (så kallade benchmarks)

Utifrån kommissionens screening-rapport ställer medlemsländerna upp bedömningsgrunder för kandidatlandet. Bedömningsgrunderna är de villkor som ställs upp för kandidatlandet. Genom bedömningsgrunderna säkerställs att kandidatlandet har beredskap att genomföra lagstiftningen.

3. Behandling av förhandlingskapitlen

Behandlingen av förhandlingskapitlen sker mellan kandidatlandet och kommissionen med fullmakt av medlemsländerna. Kandidatlandet ändrar den lagstiftning som förhandlingskapitlet handlar om så att den motsvarar lagstiftningen i EU. Kommissionen rapporterar regelbundet till medlemsländerna om hur förhandlingarna framskrider. När kandidatlandets lagstiftning motsvarar EU-lagstiftningen konstaterar medlemsländerna att kandidatlandet har omfattat EU-lagstiftningen i fråga om dessa kapitel och att kandidatlandet uppfyller bedömningsgrunderna för att stänga kapitlet.

När förhandlingarna är avslutade ska kandidatlandet och medlemsländerna godkänna förhandlingsresultatet dvs. det egentliga anslutningsfördraget. I Finland är det riksdagen som godkänner anslutningsfördragen. Före anslutningen ska Europaparlamentet ännu godkänna det nya medlemslandet.

Kandidatländer

Montenegro, Serbien och Turkiet för medlemsförhandlingar. I juli 2022 kom EU-länderna överens om att även inleda medlemsförhandlingar med Albanien och Nordmakedonien.

Moldavien, Ukraina och Bosnien-Hercegovina har dessutom fått status som kandidatland.

Eventuella framtida kandidatländer ärKosovo och Georgien.

Island har avbrutit sina medlemskapsförhandlingar.

Albanien erhöll status som kandidatland i juni 2014. Albanien lämnade in sin ansökan om EU-medlemskap till unionen 2009. Under de senaste åren har samhället förnyats, men landet har fortfarande rum för förbättring, bland annat när det gäller att utveckla förvaltningen och rättsstatsstrukturerna samt motverka korruption. Dessutom skapar bland annat penningtvätt och människo- och droghandel särskilda utmaningar för samhällsreformerna. I juli 2022 fattade rådet beslut om att medlemskapsförhandlingar ska inledas med Albanien.

Bosnien-Hercegovina lämnade in sin ansökan om medlemskap 2016. Hösten 2022 rekommenderade Europeiska kommissionen att landet beviljas kandidatlandstatus förutsatt att landet genomför vissa centrala reformer. Genom Europeiska rådets beslut blev Bosnien-Hercegovina ett kandidatland i december 2022.

Moldavien ansökte om att bli medlem av EU i mars 2022 efter att Ryssland invaderat Ukraina. Europeiska rådet beslutade i juni 2022 att bevilja Moldavien status som kandidatland. Medlemskapsförhandlingar har ännu inte inletts. Moldaviska medborgare kan resa utan visum i EU.

Montenegro ansökte om medlemskap i december 2008 och beviljades status som kandidatland i december 2010. I juni 2012 inleddes medlemskapsförhandlingar med Montenegro. Medborgarna i Montenegro kan resa till EU-länderna utan visum.

Nordmakedonien fick status som kandidatland i december 2005. Rådet gav 2020 sitt politiska godkännande till att medlemsförhandlingar kan inledas. Nordmakedoniens väg mot medlemskapsförhandlingar har fördröjts på grund av den så kallade namnkonflikten med Grekland, den löstes när Makedonien bytte namn till Nordmakedonien 2018, och på grund av meningsskiljaktigheter med Bulgarien om den bulgariska minoriteten i Nordmakedonien. Rådet beslutade i juli 2022 att inleda medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien. Nordmakedonska medborgare kan resa till EU-länder utan visum.

Serbien fick status som kandidatland i mars 2012. Serbien, som blev självständigt i juni 2006, ansökte om EU-medlemskap 2009. Medlemskapsförhandlingarna inleddes i början av år 2014. För att kunna beviljas status som kandidatland var Serbien tvunget att förbättra gränsbevakningen och sina relationer till Kosovo. Serbiska medborgare har sedan 2009 kunnat resa visumfritt inom Schengenområdet.

Turkiet är en av EU:s äldsta samarbetspartner. Turkiet har haft ett avtal om tullunion med EU sedan 1963. År 1987 lämnade Turkiet in sin egentliga ansökan om medlemskap i EG. Turkiet godkändes officiellt som kandidatland vid Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999. Förhandlingarna inleddes i oktober 2005. Den politiska situationen i Turkiet har lett till att förhandlingarna i praktiken lagts på is.

Ukraina ansökte om medlemskap i EU i februari 2022 efter att Ryssland invaderat landet. Europeiska rådet beslöt i juni 2022 att bevilja Ukraina status som kandidatland. Medlemskapsförhandlingar har ännu inte inletts. Ukrainska medborgare kan resa till EU utan visum.

EU har inlett en så kallad stabiliserings- och associeringsprocess med alla länder på västra Balkan och syftet med processen är föra länderna i området närmare EU. I och med denna process kan länderna fritt föra in nästan alla sina produkter på EU:s inre marknad. Länderna erhåller även finansiering från EU för att genomföra reformer. En central del av processen är stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och varje land på västra Balkan.