Bild: European Commission/Etienne Ansotte

EU:s budget

Storleken på Europeiska unionens budget som görs varje år är cirka 1 procent av EU-ländernas sammanräknade årliga bruttonationalprodukt. EU-budgeten finansieras med EU:s så kallade egna medel, dvs. EU:s inkomster.

EU:s traditionella egna medel består av tullar som tas ut för produkter som importeras från länder utanför EU. Största delen av EU-inkomsterna kommer dock från de andelar som betalas av de nationella statsbudgetarna. Dessa betalningsandelar baserar sig på medlemsstaternas bruttonationalinkomst, mervärdesskattebasen och det icke-materialåtervunna plastförpackningsavfallet. Den betalningsandel som bygger på medlemsländernas bruttonationalinkomst är fortfarande den viktigaste inkomsten för finansieringen av EU:s budget.

Rådet och parlamentet har budgetmakten

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd beslutar om EU:s årliga budget utgående från kommissionens förslag. De årliga budgetarna ska följa maximibeloppen i den fleråriga budgetramen. Om det är motiverat att ändra budgeten, till exempel på grund av exceptionella eller oförutsedda omständigheter, kan kommissionen lägga fram tilläggsbudgetförslag under budgetåret.

Det årliga budgetförfarandet inleds i maj-juni när kommissionen lämnar sitt budgetförslag till dem som utövar budgetmakt. Efter det är det rådet som ska anta sin ståndpunkt om budgetpropositionen. Rådet meddelar sin ståndpunkt vanligtvis under augusti-september. Parlamentets budgetutskott börjar efter det behandla budgetpropositionen. Parlamentet antar sin ståndpunkt om budgetpropositionen i parlamentets plenum i oktober. Om parlamentet och rådet har olika syn på saken, sammankallas förlikningskommittén för att finna en kompromiss inom tre veckor. Samtidigt sammanträder också EU:s råd för ekonomiska och finansiella frågor för att behandla budgeten.

Det samförstånd som nåtts i förlikningskommittén, dvs. den gemensamma texten, ska bekräftas både i parlamentet och i rådet inom 14 dagar. Budgeten kan inte godkännas utan Europaparlamentets godkännande. Om förlikningskommittén inte når samförstånd om budgeten eller om parlamentet förkastar den gemensamma texten, ska kommissionen utarbeta ett nytt budgetförslag.

EU:s utgifter för 2021-2027. Infograph: Europeiska unionens råd, 2020.

Flerårig budgetram 2021–2027

Den så kallade fleråriga budgetramen utgör riktlinjerna för planeringen av EU:s finansiering och budgetdisciplinen. Med hjälp av budgetramen säkerställs förutsägbarheten i fråga om EU:s utgifter.  Den fleråriga budgetramen fastställs för en period på minst 5 år, men i praktiken har budgetramarna gällt i 7 år. Den nuvarande budgetramperioden omfattar åren 2021–2027. De årliga budgetarna godkänns utgående från budgetramen.

Förhandlingarna om den fleråriga budgetramen förs i god tid innan den gällande perioden tar slut.  Europeiska kommissionen framför förslaget till den nya budgetramen oftast ungefär 2-3 år innan den gällande budgetramperioden tar slut.  Kommissionen presenterar det så kallade budgetrampaketet. Paketet innehåller följande centrala rättsakter:

  • Förordningen om den fleråriga budgetramen med bestämmelser om hur mycket finansiering EU kan använda
  • Beslutet om de egna medlen med bestämmelser om varifrån EU ska få inkomster

Kommissionen föreslår också sektorsspecifika program för den nya programperioden.

Allmänna rådet ansvarar för behandlingen av budgetrampaketet och bereder ett så kallat förhandlingspaket. I det föreslagna förhandlingspaketet har man samlat de teman där det mest sannolikt behövs politisk styrning av EU-ledarna. Målet är att underlätta beredningen av Europeiska rådets slutsatser om den fleråriga budgetramen.

Förslaget till slutsatser läggs fram av Europeiska rådets ordförande. Det gör det möjligt för rådet att anta sin ståndpunkt. Beslutet förutsätter enhällighet. För det slutliga beslutet krävs det också Europaparlamentets godkännande. Dessutom ska samtliga medlemsländer ratificera, dvs. godkänna, och sätta i kraft besluten om sina egna medel.

Den fleråriga budgetramen för 2021–-2027 delas upp i olika utgiftsklasser som motsvarar de olika delområdena i EU:s verksamhet:

  • Den inre marknaden, innovationerna och digitaliseringen: forskning, innovationer, trafik, investeringar, energipolitik och rymdpolitik.
  • Kohesionen, återhämtningen och värdena: regional- och strukturpolitik, utbildning, kultur, ungdomar, juridiska frågor och hälsa.
  • Naturresurserna och miljön: den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken, landsbygdsutveckling och miljöåtgärder.
  • Migrationen, gränssäkerheten och rättigheterna: gränssäkerhet, migrations- och asylpolitik, kultur, ungdomar, konsumentfrågor och folkhälsa.
  • Säkerheten och försvaret: försvar och intern säkerhet.
  • Grannländerna och omvärlden: EU:s externa åtgärder såsom grannskapspolitik, bistånd och humanitära åtgärder. I detta ingår nu också Europeiska utvecklingsfondens åtgärder som tidigare har varit utanför ramen.
  • EU:s allmänna förvaltning: alla EU-organs administrativa utgifter, pensionerna och Europaskolornas utgifter.

Mer information om EU:s långtidsbudget och återhämtningsplan finns på finansministeriets och Europeiska unionens webbplatser.

Next Generation EU: stimulans till återhämtning och resiliens. Alla belopp i miljarder euro (2018 års priser): Horisont Europa: 5, InvestEU-fonden: 5,6, React-EU: 47,5, faciliteten för återhämtning och resiliens: 672,5, unionens civilskyddsmekanism (rescEU): 1,9, europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu): 7,5, fonden för en rättvis omställning: 10.
Next Generation EU: stimulans till återhämtning och resiliens. Infograph: Europeiska unionens råd, 2020.

Återhämtningsinstrumentet

Återhämtningsinstrumentet (Next Generation EU) är ett stort paket där faciliteten för återhämtning och resiliens (RRF, The Recovery and Resilience Facility på engelska) utgör en central del. Syftet med faciliteten är att främja unionens ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning samt förbättra medlemsländernas återhämtningsförmåga.

Målet är också att minska de sociala och ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen samt att bidra till en grön och digital omställning. Att uppnå dessa mål stärker sysselsättningen och produktionspotentialen i medlemsländernas ekonomier efter coronakrisen och bidrar till en hållbar tillväxt.

Finland finansierar genom återhämtningsinstrumentet Finlands program för hållbar tillväxt, som påskyndar reformer och investeringar.