Tillgänglighetsverktyg

Bild: European Commission

Historik

Den nuvarande Europeiska unionen var ursprungligen framför allt ett fredsprojekt. Efter två tunga och förödande världskrig drömde européerna om en bestående fred på sin kontinent och samtidigt oroade de sig för ett nytt storkrig. Man ville aldrig mer uppleva det som hände under andra världskriget.

I Västeuropas kärna fanns de två gamla dödsfienderna Tyskland och Frankrike. Ett av de svåraste problemen i relationerna mellan Tyskland och Frankrike gällde Saarområdet, som var känt för sin stålindustri, som byggde på koltillgångar. Frankrike betraktade området som ett hot: produktionen av stål hade redan i två krig använts för att tillverka vapen som riktats mot Frankrike. Tyskarna ansåg att Saar var en del av Tyskland, som Frankrike efter kriget lagt beslag på.

Kol- och stålgemenskapen hade sex grundande medlemmar

Den franske tjänstemannen Jean Monnet var en av många som länge grubblat på en lösning av problemet med Saarområdet. Han tog kontakt med den franske utrikesministern Robert Schuman och presenterade en ny idè: Tyskland och Frankrike borde slå ihop sina kol- och ståltillgångar. Förslaget byggde på en idé om att en internationell, oavhängig myndighet skulle övervaka dessa råvarutillgångar. På detta sätt skulle en orsak till spänningen mellan Tyskland och Frankrike elimineras. Monnet räknade också med att arrangemanget skulle ge ekonomiska tillgångar, som nödvändigtvis behövdes för återuppbyggnaden av Europa.

Kol- och stålföretag undertecknades våren 1951 i Paris. Bild: European Commission.

Schuman presenterade idén vid en presskonferens den 9 maj 1950. Förslaget som blev känt som Schumandeklarationen var upptakten till förhandlingar som ledde fram till att fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen undertecknades i Paris den 18 april 1951. Fördraget undertecknades förutom av Tyskland och Frankrike också av Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Europeiska ekonomiska gemenskapen upprättades genom Romfördraget

Kol- och stålgemenskapen startade en process, som ledde till ett bredare samarbete i Europa. Fördragen om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) undertecknades i Rom den 25 mars 1957.

Grunden för Europeiska ekonomiska gemenskapen var en tullunion mellan medlemsländerna och en gemensam marknad som skulle införas stegvis. I fördraget beslutade man att skapa en gemensam politik för jordbruket, trafiken, arbetskraftens rörlighet och viktiga sektorer inom ekonomin. Europeiska atomenergigemenskapen koncentrerade sig på utveckling av en fredlig användning av och forskning i atomenergin.

Samtidigt inrättades gemensamma institutioner för de tre gemenskaperna (EKSG, EEG och Euratom). Strukturen i gemenskapernas institutioner ändrades genom fusionsfördraget som trädde i kraft 1967, då ett gemensamt råd och en gemensam kommission inrättades för Europeiska gemenskaperna.

1970- och 1980-talen var en tid av utvidgning

Gemenskapen utvidgades första gången 1973, då Förenade konungariket, Irland och Danmark anslöt sig som medlemmar. Grekland blev medlem 1981 och Spanien och Portugal 1986.

På 1970-talet började det politiska samarbetet så småningom ta form som ett system utanför gemenskapsstrukturen. Denna utveckling stöddes också av inrättandet av Europeiska rådet 1974.

Europaparlamentets inflytande förstärktes och 1979 fick medborgarna för första gången välja parlamentsledamöterna i direkta val. Tidigare hade de nationella parlamenten utsett sina representanter i Europaparlamentet.

Nästa steg mot ett mer enhetligt Europa togs den 17 februari 1986 då Europeiska enhetsakten undertecknades. Man började inrätta den inre marknaden, som utvecklade gemenskapen till ett mer enhetligt ekonomiskt område.

Europeiska unionen inrättades genom Maastrichtfördraget 1992

I och med Maastrichtfördraget som undertecknades 1992 ändrade Europeiska gemenskapen sitt namn till Europeiska unionen.

Maastrichtfördraget undertecknades i 1992. Bild: European Commission.

I fördraget fastställde man en så kallad pelarstruktur för unionen. Förutom Europeiska gemenskaperna eller den första pelaren utsträcktes samarbetet också till utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) och rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren). Enbart Europeiska gemenskapen var en juridisk person, däremot gav fördraget inte hela unionen ställningen som juridisk person. Ärendena inom första pelaren beslutas på övernationell nivå.

Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till unionen vid ingången av 1995. Däremot förkastade norrmännen för andra gången EU-medlemskapet i en folkomröstning.

Fördraget om Europeiska unionen eller Maastrichtfördraget innehöll även en bindande plan för en ekonomisk och monetär unionen, som infördes i tre etapper. Europeiska centralbanken inledde verksamheten 1999 och 12 länder tog den gemensamma valutan euron i bruk 2002.

På 2000-talet utvidgades EU till en union med 28 länder

När Berlinmuren föll och tudelningen av Europa upphörde i början av 1990-talet skapade det förutsättningar för en utvidgning av unionen till Öst- och Centraleuropa. Men detta förutsatte att institutionsstrukturen och beslutsfattandet måste förnyas och effektiviseras. Genom Amsterdamfördraget som undertecknades 1997 förstärktes bland annat samarbetet i rättsliga och inrikes frågor och likaså den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Nicefördraget förberedde unionen för utvidgningen 2004.

Den största och mångsidigaste utvidgningen av Europeiska unionen skedde 1.5.2004, då tio nya stater anslöt sig till Europeiska unionen: nämligen Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Antalet medlemsländer ökade till 27 vid ingången av 2007, då Bulgarien och Rumänien blev medlemmar av EU. Kroatien blev det tjuoåttonde EU-landet den 1. juli 2013.

Framtiden för det konstitutionella fördraget är fortfarande öppen

I december 2001 sammankallade Europeiska rådet Europeiska konventet, som gavs i uppdrag att behandla unionens centrala problem och framtida utmaningar. Arbetet resulterade i ett förslag till en konstitution för Europa, som lades fram för medlemsstaternas regeringar i juli 2003.

Avsikten med det konstitutionella fördraget var att göra fördelningen av befogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna tydligare, förenkla unionens rättsliga system och göra unionens beslutsfattande mera demokratiskt, effektivt och öppet.

Det konstitutionella fördraget undertecknades i Rom i oktober 2004. Dess ikraftträdande förutsatte emellertid att fördraget ratificeras av alla medlemsstater. I folkomröstningar i Frankrike och Holland sommaren 2005 röstade en majoritet nej till det nya fördraget.

Europeiska unionens medlemsländer nådde i juni 2007 samförstånd om hur man skulle gå till väga. Vid mötet fattades beslut om innehållet till en ny fördragsreform och samtidigt beslutade man att sammankalla en regeringskonferens för att utarbeta fördraget.

Fördraget undertecknades i slutet av Portugals ordförandeskap i december 2007 och kallades Lissabonfördraget. Fördraget har godkänts av alla medlemsstater enligt ländernas egna konstitutionella bestämmelser. Finlands riksdag godkände fördraget den 11 juni 2008 med rösterna 151 – 27.

Fördraget trädde i kraft den 1 december 2009.

2010-talet och nuet

Europeiska unionen hedrade offren för terrorattacken i Nice 2016. ”Je suis”-kampanjerna fick sin början 2015 efter attentatet mot tidningen Charlie Hebdo. Bild: Flickr/European Parliament.

Den ekonomiska krisen

Den globala ekonomiska krisen har slagit hårt mot Europa under de senaste åren. Med eurokrisen eller skuldkrisen i euroområdet avses att euron hamnade i en djup kris på 2010-talet. Finanskrisen i USA, som började vid samma tid, bidrog till att eurokrisen bröt ut. Även euroländernas slapphänta finanser och de så kallade gjutfelen i EU:s ekonomiska och monetära union har spelat en roll i krisen.

År 2009 framkom att Grekland under flera år fifflat med sin ekonomiska statistik. Avslöjandet rubbade placerarnas förtroende för Greklands ekonomi och landet måste betala allt högre räntor på sina lån. Grekland hade inga möjligheter att klara av betalningen av sina skulder på 360 miljarder. Därför fattade euroländerna och Internationella valutafonden IMF våren 2010 beslut om att stödja Grekland med säkerheter för hundratals miljarder euro (krisprogrammet i april 2010 och det andra stödprogrammet för Grekland i februari 2012).

I detta sammanhang inrättade euroländerna den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) 2010 och stabiliseringsmekanismen (EFSM) 2012, i syfte att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet. Efter Grekland har euroländerna varit tvungna att ta fram stödpaket även för andra euroländer såsom Spanien (2012), Irland (2010), Cypern (2012) och Portugal (2011).

Nobels fredspris 2012 till EU

År 2012 fick Europeiska unionen Nobels fredspris för sitt bidrag till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Europeiska unionen mottog Nobels fredspris 2012. Bild: Flickr/European Parliament.

Den Norska Nobelkommittén konstaterade att beslutet grundade sig på EU:s stabiliserande roll. EU har i hög grad bidragit till att omforma största delen av Europa från en krigens till en fredens kontinent under de senaste decennierna. Enligt kommittén är EU:s viktigaste resultat den framgångsrika kampen för fred och försoning samt demokrati och mänskliga rättigheter.

Kroatiens medlemskap och utvidgningen

Kroatien blev den 28:e medlemsstaten i EU 2013 och efter det har inga nya länder anslutit sig till unionen. Förhandlingar om medlemskap pågår med Montenegro, Serbien och Turkiet. Albanien och Makedonien är kandidatländer. Potentiella blivande kandidatländer är Bosnien-Hercegovina och Kosovo. Island har avbrutit förhandlingarna om medlemskap.

Storbritanniens utträde ur EU

I storbritannien hölls i juni 2016 en folkomröstning om medlemskapet i Europeiska unionen, då britterna röstade om huruvida Storbritannien skulle stanna kvar i eller lämna unionen. I valet röstade 52 % för ett utträde ur Europeiska unionen och 48 % för EU-medlemskap.

Storbritannien meddelade officiellt om sitt utträde den 29 mars 2017. På bilden till vänster Storbritanniens premiärminister Theresa May och kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Bild: European Commission.

Storbritannien meddelade officielt om sitt utträde den 29 mars 2017 under ledning av premiärminister Theresa May, och processen har uppskattats ta två år. Storbritanniens utträde har gått under benämningen brexit.

Säkerheten och flyktingkrisen

Ockupationen av Krim 2014, som följdes av kriget i östra Ukraina och den ökade spänningen i Östersjöområdet, har förändrat det säkerhetspolitiska läget i Europa under de senaste åren.

Religiösa extremiströrelser har gjort sig påminda i både Mellanöstern och på andra håll i världen. De oroligheter och krig som följt av detta har tvingat människor att söka skydd i Europa.

Samtidigt som EU har försökt hitta en lösning för att få slut på kriget har unionen ställts inför utmaningar i anslutning till flyktingmottagningen och utsatts för terrorattacker, de senaste i Manchester och London.

Flyktingkrisen har varit en utmaning för Europa under de senaste åren. Bild: Flickr/European Parliament.

Följ oss