Schengen

Syftet med Schengenavtalet är att det ska vara lätt att röra sig fritt inom Europeiska unionen. I praktiken innebär det att gränskontrollerna vid de gemensamma eller inre gränserna har avskaffats. På begäran ska resenären ändå kunna uppvisa ett giltigt resedokument – pass eller identitetskort av ny modell.

Dessutom effektiverar Schengenländerna polissamarbetet och bevakningen av sina yttre gränser. Med stöd av en säkerhetsklausul kan medlemsstaterna tillfälligt ta i bruk gränskontroller inom Europeiska unionen, om det förekommer ett allvarligt hot mot den allmänna politiken eller säkerheten.

Vissa av de gamla medlemsländerna i Europeiska gemenskapen beslutade år 1986 i Schengen, Luxemburg, att avlägsna hindren för fri rörlighet för personer vid sina riksgränser. År 1990 undertecknade dessa medlemsländer ett allmänt avtal om tillämpandet av Schengenavtalet, som trädde i kraft år 1995.

Vid toppmötet i Amsterdam år 1997 beslutades att Schengenavtalet skulle integreras i Europeiska unionen. Sedan dess har alla EU-länder haft rätt att ansluta sig till Schengensamarbetet. Av EU-länderna är Irland och Cypern inte Schengenområdet. Finland och de övriga nordiska länderna började tillämpa Schengenavtalet samtidigt, den 25 mars 2001.

Schengenstaterna

Schengenstaterna är Belgien, Bulgarien*, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien*, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

*Rumäniens och Bulgariens medlemskap är dock exceptionella – passkontrollerna avskaffas endast i flyg- och sjötrafiken. Passkontroller utförs fortfarande vid landgränserna.