Bild: Euroopan komissio

Schengen

Syftet med Schengenavtalet är att det ska vara lätt att röra sig fritt inom Europeiska unionen. I praktiken innebär det att gränskontrollerna vid de gemensamma eller inre gränserna har avskaffats. På begäran ska resenären ändå kunna uppvisa ett giltigt resedokument – pass eller identitetskort av ny modell.

Dessutom effektiverar Schengenländerna polissamarbetet och bevakningen av sina yttre gränser. Med stöd av en säkerhetsklausul kan medlemsstaterna tillfälligt ta i bruk gränskontroller inom Europeiska unionen, om det förekommer ett allvarligt hot mot den allmänna politiken eller säkerheten.

Vissa av de gamla medlemsländerna i Europeiska gemenskapen beslutade år 1986 i Schengen, Luxemburg, att avlägsna hindren för fri rörlighet för personer vid sina riksgränser. År 1990 undertecknade dessa medlemsländer ett allmänt avtal om tillämpandet av Schengenavtalet, som trädde i kraft år 1995.

Vid toppmötet i Amsterdam år 1997 beslutades att Schengenavtalet skulle integreras i Europeiska unionen. Sedan dess har alla EU-länder haft rätt att ansluta sig till Schengensamarbetet. Irland har inte anslutit sig till Schengenavtalet. Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Cypern tillämpar ännu inte Schengenavtalet fullt ut. Finland och de övriga nordiska länderna började tillämpa Schengenavtalet samtidigt, den 25 mars 2001.

Schengenstaterna

Schengenstaterna är Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.