Månadens fråga: Hur framskrider EU:s anslutning till Europakonventionen?
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som nyligen fyllt 70 år, är en hörnsten i skyddet för de mänskliga rättigheterna i vår del av världen. Europakonventionen tryggar de mänskliga rättigheter som fastställs i konventionen för alla 47 medlemsstater i Europarådet. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) övervakar att parterna iakttar konventionen genom att behandla individuella och statliga klagomål som gäller påstådda kränkningar av rättigheter. Alla EU:s medlemsstater är parter i Europakonventionen, men själva Europeiska unionen är ännu inte det. Vi frågade människorättsrådgivaren Pilvi Rämä hur EU:s anslutning till Europakonventionen framskrider.
EU:s anslutning till Europakonventionen handlar inte om att de grundläggande och mänskliga rättigheterna inte har beaktats i EU:s verksamhet. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna tryggar på ett mycket heltäckande sätt de mänskliga rättigheterna, och EU-lagstiftningen och EU-institutionernas åtgärder ska alltid beakta de grundläggande rättigheter som tryggas i stadgan. De mänskliga rättigheter som tryggas i Europakonventionen definieras i Lissabonfördraget som allmänna principer för EU-rätten. EU-domstolen hänvisar också ofta till Europadomstolens rättspraxis i sina domar. Vilket mervärde skulle då EU:s anslutning till Europakonventionen ge?
EU som svarande part i Europadomstolen
Det finns många fördelar, men den kanske mest betydande gäller Europadomstolen. Denna internationella domstol har till uppgift att övervaka genomförandet av Europakonventionen genom att behandla enskilda och statliga klagomål. Översynen av domstolen, det att den är extern, dess rättsligt bindande domar och den allmänna styrande verkan som Europadomstolens rättspraxis har stärker ytterligare skyddet för de mänskliga rättigheterna i Europa.
I och med anslutningen kommer EU att kunna delta som svarande part i behandlingen av klagomål som gäller EU:s verksamhet. Lagstiftningsbehörigheten har i betydande grad överförts från medlemsstaterna till EU, och i många frågor baserar sig medlemsstaternas nationella lagstiftning på EU-lagstiftningen. Om EU-lagstiftningen strider mot de rättigheter som tryggas i Europakonventionen kan det för närvarande inte hänvisas till Europadomstolen för prövning så att EU är svarande part.
Europakonventionen ger ett enhetligare skydd för de mänskliga rättigheterna och har ett symboliskt värde
EU:s anslutning till Europakonventionen skulle också göra skyddet för de mänskliga rättigheterna inom EU och Europarådet mer enhetligt. Människorättsjuridiken utvecklas huvudsakligen genom tillämpningen. Så länge två ”parallella” domstolar tolkar och tillämpar standarder för mänskliga rättigheter finns det en risk för att det med tiden utvecklas två olika tolkningslinjer för människorättslagstiftning. Detta trots att många av de mänskliga rättigheterna är nästan identiskt formulerade i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europakonventionen. Det är inte önskvärt att det utvecklas olika tolkningssätt i ett läge där de mänskliga rättigheterna redan befinner sig i motvind i flera länder, även i vissa av EU:s medlemsstater. Det är en stor risk att en inkonsekvens i de mänskliga rättigheterna i slutändan försvagar individens skydd och rättssäkerheten. I och med EU:s anslutning säkerställs ett enhetligt skydd för de mänskliga rättigheterna.
Förutom de många rättsliga fördelarna har också EU:s anslutning till Europakonventionen ett viktigt symboliskt värde. Genom att förbinda sig till de skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter som EU kräver av sina egna medlemsstater skulle EU stärka sin trovärdighet som människorättsaktör.
Vad händer nu?
I och med Lissabonfördraget har EU en entydig skyldighet att ansluta sig till Europakonventionen. Europakonventionen har också ändrats för att göra det möjligt för EU (och inte bara för stater) att ansluta sig. Varför har denna process, som pågått i över 40 år, ännu inte nått mål?
Utan att närmare gå in på alla juridiska problem, kräver EU:s anslutning till Europakonventionen ett anslutningsavtal. Ett utkast till anslutningsavtal förhandlades fram 2013 och granskades av EU-domstolen, men i december 2014 konstaterade domstolen att utkastet till avtal inte till alla delar var förenligt med EU-rätten. EU-rätten är ett eget, unikt rättssystem vars särdrag inte kan åsidosättas i anslutningsprocessen. Trots utmaningarna finns det emellertid alltid juridiska lösningar på juridiska problem, bara det finns vilja.
I höst pågår en ny fas i anslutningsprocessen, eftersom delegationer för EU och parterna i Europakonventionen efter flera års paus återvände till det förhandlingsbordet i Strasbourg. De kan nu sammanträda virtuellt tack vare de uppdaterade förhandlingsdirektiv som togs fram under Finlands EU-ordförandeskap. Vid förhandlingarna diskuteras de rättsliga frågor som EU-domstolen lyft fram och man strävar efter att hitta konkreta lösningar på dem. Förhandlingarna inleddes i september 2020 och fortsätter för att en lösning ska nås. Tyskland, som nu är ordförande för Europarådets ministerkommitté och EU:s råd, skapar också goda förutsättningar för de fortsatta förhandlingarna.
Pilvi Rämä
Människorättsrådgivare
Finlands ständiga representation vid Europarådet, Strasbourg
