Kuukauden kysymys
Terrorattackerna i Paris ledde till ett historiskt beslut i EU:s säkerhets- och försvarspolitik. På förslag av Francois Hollande beslutade EU:s medlemsstater att för första gången ta i bruk Lissabonfördragets solidaritetsklausul, alltså säkerhetsgarantin. De övriga medlemsstaterna understödde Hollandes förslag enhälligt. De konkreta åtgärderna började förberedas omedelbart efter beslutet.
Direktören för utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen svarar på vår fråga:
Vad innebär det för EU och för Finland att säkerhetsgarantin tas i bruk efter Parisattackerna?
”Det beslut som EU nu har fattat om att tillämpa solidaritetsklausulen är första gången som klausultexten omtolkas i praktiken. Att klausulen tas i bruk i samband med Parisattackerna är ett uttryck för att, på samma sätt som Natos artikel fem, också EU:s biståndsskyldighet kan tillämpas i sådana fall som i strikt tolkning inte omfattas: i det här fallet uppfyller den destruktiva terrorattacken kriterierna för en väpnad attack.
Sannolikt skulle en allvarlig cyberattack eller något annat säkerhetshot av modernt snitt tolkas på samma sätt.”
”Vilken form de övriga EU-ländernas hjälp till Frankrike i praktiken får – och hur det civila och det militära stödet organiseras – kommer att visa EU:s förmåga att genomföra solidaritetsklausulen utan någon gemensam försvarsplanering eller befäls- och ledningsordning.”
”Det dras säkert slutsatser också i unionens anspråkslösa gemensamma militära system. Principen är att biståndet ska ske genom bilaterala arrangemang mellan landet som bistås och de bistående länderna. Erfarenheterna vi får nu kommer att visa om detta arrangemang är tillräckligt eller om det behövs särskilda biståndsmekanismer.”
”Ordalydelsen i Lissabonfördraget som förpliktar medlemsstaterna att bistå varandra ´med alla till buds stående medel´ får även den nu en konkret tolkning. Medlemsstaternas reaktioner på Frankrikes begäran om bistånd visar vilken variation i medlemsländernas biståndserbjudanden som kan anses acceptabel.
En viktig fråga är vilken minimiinsats ett enskilt medlemsland måste uppnå för att det ska anses som ett tillräckligt uttryck för solidaritet. De slutsatser som dras påverkar också hurdan hjälp EU-länderna kan förvänta sig av varandra i fall av en väpnad konflikt av ett mera sedvanligt slag.
Införandet av den ömsesidiga biståndsskyldigheten när det gäller attackerna i Paris är ett uttryck för att skyldigheten inte kommer att förbli en död bokstav i EU-fördragen. När skyldigheten en gång har tagits i bruk, är tröskeln lägre att tillämpa den på nytt.”
”I den ömsesidiga jämlikhetens anda bör också små medlemsländers krav på att tillämpa skyldigheten tas på allvar, om grunderna är tillräckliga.”
”I likhet med de övriga medlemsländerna förhandlar Finland som bäst med Frankrike om de närmare formerna för biståndet. I offentligheten har det till exempel förts fram att Finland kunde göra en större insats i vissa krishanteringsinsatser för att frigöra franska resurser till att ta hand om den egna säkerheten.
Finland bereder som bäst en lagändring som framöver ska göra det möjligt att bistå ett annat land också med militära ’maktmedel’. I fallet Frankrike var denna form av bistånd på grund av situationens natur inte aktuell.”
Vad anser du?
