Månadens fråga: Hur inverkar Brexit på EU-valet och det nya parlamentet, Jarmo Oikarinen?
Snart är det EU-val. I Finland är valdagen den 26 maj, och förhandsröstningen börjar redan den 18 maj. EU-valet regleras genom EU:s vallag som innehåller de centrala gemensamma principerna för förfarandet. En av principerna gäller det proportionella valsättet, och en annan princip handlar om att en ledamot av Europaparlamentet inte samtidigt kan vara representant i ett nationellt parlament. Denna gång förutsätter förberedelserna inför valet också att man förbereder sig på Storbritanniens eventuella utträde ur EU.
Hurdana konsekvenser skulle då Brexit få?
Officiellt är läget fortfarande att Storbritannien (Förenade konungariket) i enlighet med den anmälan som gjordes den 29 mars 2017 kommer att träda ut ur unionen när den två år långa tiden löper ut den 29 mars, det vill säga före EU-valet. Detta skulle naturligtvis betyda att britterna inte skulle delta i valet och att det inte skulle finnas några brittiska parlamentsledamöter i det nya Europaparlament som konstituerar sig den 1 juli. Enligt den lagstiftning som godkändes sommaren 2018 fördelades en del av de platser som hörde till britterna mellan de övriga medlemsländerna, och därmed skulle också Finland ha en ledamot mera, dvs. sammanlagt fjorton, i det nya parlamentet.
De politiska konsekvenserna inom Europaparlamentet är även betydande med den nuvarande platsfördelningen. Till exempel Storbritanniens arbetarparti är starkt representerat i parlamentets näst största politiska grupp S&D, medan ledamöterna från det konservativa partiet har en betydande roll i ECR-gruppen som är parlamentets tredje största grupp. Från listan på kandidaterna för det parti som krävde EU-utträde, nämligen UK Independence-partiet, valdes det år 2014 sammanlagt 24 ledamöter, dvs. till och med flera ledamöter än från de ovannämnda. Storbritanniens utträde berör även många andra politiska grupper, men i betydligt mindre grad.
Fortfarande förs det dock livliga diskussioner kring frågan om Storbritannien verkligen kommer att träda ut ur EU i slutet av mars. Underhuset i Westminsters parlament har avslagit två olika versioner av utträdesavtalet, och premiärministern har öppet lyft fram möjligheten att skjuta upp datumet för utträdet i syfte att få mera tid för förhandlingar. Dessutom pågår det kampanjer för en ny folkomröstning, och en potentiell följd av detta skulle till och med kunna vara att EU-utträdet inhiberas.
Om Storbritannien och de övriga 27 medlemsländerna beslutar att skjuta upp Brexit, blir följden juridiskt sett en mycket besvärlig situation ur Europaparlamentets synvinkel, särskilt om datumet blir senare än i början av juli då det nya parlamentet konstituerar sig. I den lagstiftning som godkändes sommaren 2018 konstateras det att den nya platsfördelningen träder i kraft endast om Storbritannien träder ut ur EU. I annat fall gäller de tidigare överenskomna arrangemangen. Enligt dessa arrangemang förutsätts det dock att Storbritannien ordnar ett EU-val för att liksom de övriga 27 medlemsländerna välja de brittiska ledamöterna till det nya parlamentet. Detta är dock inte sannolikt med så här kort varsel.
Om Storbritanniens utträde ur EU skjuts upp till en ny valperiod krävs det således att Storbritannien och EU-länderna är eniga inte bara om själva senareläggningen, utan även om hur Storbritannien ska delta i beslutsfattandet under övergångsperioden. Samtidigt skulle man också vara tvungen att komma överens om de brittiska ledamöternas eventuella deltagande i Europaparlamentet.Enligt EU:s fördrag bör dock Storbritannien vara ändamålsenligt representerat i alla beslutande organ, om landet fortfarande är medlem i EU den 1 juli. I och med att nya medlemsländer har anslutit sig till Europaparlamentet har det under tidens gång tillkommit sådana ledamöter som har valts av medlemslandets nationella parlament. Så var fallet till exempel i Finland år 1995, eftersom Finland inte hann delta i EU-valet 1994. Scenariot med en eventuell senareläggning av Brexit är dock något som aldrig hänt tidigare, och lagstiftningen eller det politiska beslutsfattandet ger inga grunder för hur man ska gå till väga i sådana fall.
