När får Balkan sin lön?
Västra Balkan har länge varit en problematisk fråga inom EU. Krigen i Jugoslavien som pågick från 1990-talet till början av 2000-talet lämnade djupa ärr som än i dag syns i området. EU har benämnt området som omfattar Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, norra Makedonien, Serbien, Montenegro och Kosovo som västra Balkan. Enligt Brendan Humphreys, som är forskare vid Alexanderinstitutet, är problemet att västra Balkan betraktas som ett enhetligt ”Östblock”, trots att länderna i verkligheten är ganska olika. ”I synnerhet kroaterna skulle inte vara glada över att anses höra till detta block”, säger Samuli Sinisalo, projektansvarig vid Kalevi Sorsa-stiftelsen. Kroatien är det enda av länderna i västra Balkan som redan har anslutit sig till EU. Enligt Sinisalo syftar benämningen västra Balkan numera till de länder i regionen som ännu inte är medlemmar i EU.
Eget, gemensamt och olika
Länderna i västra Balkan har mycket gemensamt, men också många skillnader. Gemensamma är ”svaga demokratiska institutioner, korruption, svaga rättsväsenden, bristerna i mediernas oberoende samt en partistruktur, där partiernas interna demokrati är synnerligen svag och där starka ledare med nationalistiska eller etniska budskap ofta är framgångsrika”, säger Sinisalo.
”Dessutom har de svaga ekonomiska utsikterna, som syns i arbetslöshet och svaga sociala skyddsnät, en negativ inverkan speciellt på unga. Till följd av detta lider hela området också av kompetens- och arbetskraftsflykt till andra områden”, fortsätter Sinisalo. Också Humphreys lyfter fram de problem som kompetensflykten medför för ländernas utveckling. Det är dock inte på något sätt omöjligt för länderna att bli medlemsstater i EU. Kroatien har ju också haft problem. ”Det har varit ett konfliktområde, men nu är det en helt integrerad medlemsstat”, fortsätter Humphreys.
Finland understöder EU-integrationen av länderna i västra Balkan. Utrikesminister Pekka Haavisto har påpekat att även om Brexit dominerar nyhetsrubrikerna, får vi ändå inte glömma de länder som vill integreras med Europeiska unionen.
Integration i olika takt
Framsteg har gjorts i namntvisten mellan Grekland och Nordmakedonien. Grekland godkände inte namnet ”Makedonien” som nuvarande Nordmakedonien tidigare använde och därför stod integrationsprocessen stilla. En överenskommelse nåddes dock till slut. Ledarna för EU:s huvudinstitutioner är eniga om att medlemskapsförhandlingarna bör inledas, men alla medlemsländer inte ser det på samma sätt. Till exempel Frankrike vill hellre effektivisera den nuvarande unionen och ändra dess beslutsprocesser innan nya medlemsstater godkänns. Frågan kan dock diskuteras i Europeiska unionens råd redan denna vecka, även om den inte finns på den officiella agendan. Följande möjlighet att diskutera frågan är i december.
Hur som helst kommer det inte att bli någon snabb och lätt förhandling. I Nordmakedonien har det förekommit bl.a. korruptionsskandaler och man har försökt försvaga frivilligorganisationernas möjligheter att få internationell finansiering. ”EU ska vara en aktiv förespråkare för öppen samhällelig debatt, dvs. trygga fria medier och frivilligorganisationers verksamhet”, påpekar Sinisalo. ”Ett annat sätt eller mål för EU är naturligtvis att öka frivilligorganisationernas finansiering, eftersom länderna själva har begränsade resurser och kapacitet, särskilt när det gäller att tillhandahålla neutral finansiering.” fortsätter Sinisalo.
Mycket återstår alltså att göra i saken. EU fick också en ny utmaning då Kosovo förklarade sig självständigt från Serbien 2008. EU har erkänt Kosovo som ett potentiellt kandidatland. Vissa europeiska länder, såsom Spanien, Grekland, Slovakien och Rumänien, har dock inte erkänt Kosovos status som ett självständigt land, och därför har den egentliga integrationsprocessen inte kunnat inledas. ”Eftersom Serbien och Kosovo först måste nå ett samförstånd i saken, kan integrationsprocessen ta mycket länge, särskilt i fråga om Kosovo”, konstaterar Humphreys.
Montenegro lämnade också Serbien 2006. Situationen var dock annorlunda, eftersom Serbien och Montenegro hade bildat ett statsförbund. År 2008 ansökte Montenegro om medlemskap i EU och förhandlingarna inledes år 2012 samtidigt med Serbien. Problemet i Montenegro är att det under hela sin självständighet har letts av samma parti. Montenegro och Serbien är dock enligt EU:s strategi för västra Balkan de länder som mest sannolikt inom den närmaste framtiden kommer att bli medlemmar. Enligt EU:s strategi för västra Balkan kan länderna i bästa fall ansluta sig till unionen redan 2025.
Bosnien och Hercegovina har erkänts som ett potentiellt kandidatland i EU, men inte ännu som ett egentligt kandidatland. Ett av problemen i Bosnien och Hercegovina är Bosniens grundlag. Lagen strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, eftersom den fastställer landets politiska system på etniska grunder.
”Landet leds av en grupp av tre presidenter, där en av platserna är reserverad för bosnier, en för kroater och en för serber. Andra etniska minoriteter har alltså inte möjlighet att vara representerade på högsta nivå i landets politiska system”, säger Sinisalo. ”Grundlagen baserar sig på fredsavtalet från Dayton 1995, som lyckades få ett slut på kriget, men som har skapat ett verkligt komplicerat och dåligt fungerande förvaltningssystem i landet” fortsätter han.
Albanien är ett kandidatland, men har ännu inte inlett förhandlingarna. Albaniens utveckling är rimlig inom många politikområden. Problem i Albanien är bland annat organiserad brottslighet, korruption och svagheter i rättsväsendet.
Samma villkor, olika krav
Medlemskapsförhandlingarna håller också på att ändras. Villkoren har inte ändrats, men de tolkas numera striktare. EU vill säkerställa att man undviker sådana inrikespolitiska kriser som vissa av EU:s medlemsländer har råkat ut för.
Enligt forskaren kan också EU:s förhandlingsprocess utvecklas. ”EU-dialogen förs i hög grad mellan medlemsländerna, kommissionen och kandidatländernas högsta ledning. Problemet är att i de länder där principerna för en demokratisk stat inte är starkt förankrade, konsulteras inte landets parlament och frivilligorganisationer. I svaga demokratier är rättsväsendet inte heller tillräckligt starkt för att motsätta sig sådan verksamhet”, konstaterar chefen för forskningsprogrammet Milena Lazarević från European Policy Center (CEP).
Enligt Humphreys skulle unionen också kunna bidra bättre till att identifiera och lösa vissa landspecifika problem genom rådgivning och mentorskap. Investeringar samt finansieringen för utbildning och universitet borde ökas. Annars flyttar många högutbildade utomlands.
