Innehåll och delområden i EU:s utrikespolitik
Unionens befogenhet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla delområden inom utrikespolitiken och alla frågor som gäller unionens säkerhet.
Gemensam handelspolitik
EU:S YTTRE FÖRBINDELSER OMFATTAR unionens gemensamma handelspolitik. Unionen är världens största handelspart och står för cirka 20 procent av den totala importen och exporten i världen.
Avregleringen av handeln var ett av de centrala målen när unionen grundades. Man trodde att handel och inbördes beroende skulle vara en garanti även för fred. I praktiken betyder den gemensamma handelspolitiken att EU är en tullunion med gemensamma importtullar.
UNIONEN FRÄMJAR ÄVEN export. Världshandelsorganisationen (WTO) är en viktig del av EU:s handelspolitik, och WTO:s regler tillämpas av unionens medlemsländer. Det viktigaste för EU:s ekonomi är att bibehålla konkurrenskraften, öka tillväxten och etablera internationella handelsregler.
HANDELSPOLITIKEN HÖR TILL EU:S exklusiva befogenhet. I internationella handelsförhandlingar företräds EU-länderna av Europeiska kommissionen. Kommissionen samarbetar emellertid nära med medlemsstaterna och Europaparlamentet. EU:s befogenhet inom handeln omfattar förutom handel med varor också tjänster, handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter och direkta utländska investeringar.
KOMMISSIONENS ROLL SYNS även i och med att den står för EU:s anföranden vid Världshandelsorganisationen (WTO).
ÄVEN OM KOMMISSIONEN INNEHAR en stark roll inom handelspolitiken, fattas de slutliga besluten av Europarådet. Europeiska unionens råd (ministerrådet), som består av representanter för medlemsstaternas regeringar, beslutar om förhandlingsmandat, internationella avtal och diverse handelspolitiska åtgärder.
KOMMISSIONEN HAR EN SKYLDIGHET att regelbundet konsultera medlemsstaterna. Således kan medlemsstaterna som Finland aktivt påverka innehållet i handelspolitiken i olika skeden av frågor.
SOM MEDLEMSSTAT I EUROPEISKA UNIONEN sköter Finland sin handelspolitiska intressebevakning som en del av EU:s gemensamma handelspolitik. Beredningen och samordningen av EU:s handelspolitik i Finland görs av utrikesministeriet.
Relationer till länder utanför EU
EUROPEISKA UNIONEN HAR ingått associerings-, samarbets- och handelsavtal med flera partners för att intensifiera sina relationer till länder utanför EU. Dessa relationer upprätthålls såväl med Europas grannländer som med mer avlägset belägna stormakter.
I syfte att vårda dessa relationer idkar EU daglig diplomati och håller regelbundet toppmöten och ministermöten.
Utvecklingssamarbete
EU ÄR EN SUPERMAKT inom utvecklingssamarbetet. Dess partners utgörs av cirka 160 länder, regioner och organisationer i olika delar av världen. Under 2014 använde EU och dess 28 medlemsländer totalt cirka 58 miljarder euro på utvecklingssamarbete. Detta utgör mer än hälften av all offentlig utvecklingshjälp i hela världen.
Utvecklingssamarbetet hör till områden med delad befogenhet. Detta innebär att både Europeiska unionen och varje medlemsland har sitt eget utvecklingssamarbete och sin egen utvecklingspolitik. Medlemsländernas utvecklingssamarbete kompletterar och stöder det utvecklingssamarbete som utförs av EU. EU-länderna kommer sinsemellan överens om gemensam praxis och gemensamma principer som styr verkställandet av alla EU-länders utvecklingssamarbete. Finland är med och påverkar dessa principer.
FINLANDS UTVECKLINGSMINISTER deltar i att fatta beslut om EU:s utvecklingspolitik i utrikesrådets utvecklingsministermöte. I Finland är det i första hand utrikesministeriets enhet för utvecklingspolitik som ansvarar för att bereda frågor och nationell koordinering av ståndpunkter som berör utvecklingspolitik samt att informera riksdagen.
EU:S UTVECKLINGSSAMARBETE FINANSIERAS genom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbetet (DCI). Dessutom finansieras utvecklingssamarbetet i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) med medel ur Europeiska utvecklingsfonden (EUF), som inte är en del av EU:s budget.
Säkerhetsgarantier och försvarssamarbete
LISSABONFÖRDRAGET MEDFÖRDE ÖKAT samarbete mellan EU-länderna och engagemang i utrikespolitiken. Med fördraget stärktes Europeiska unionens klausul om skyldighet till ömsesidigt stöd och bistånd, de så kallade säkerhetsgarantierna. Med detta avses medlemsstaternas gemensamma skyldighet att stöda varandra, vid behov även militärt.
EU har ett nära samarbete med Nato. Unionen har en möjlighet att stödja sig på Natos lednings- och kommandosystem vid krishantering. Stärkandet av EU:s försvarssamarbete stöder vidareutvecklingen av samarbetet mellan EU och Nato. EU:s och Natos åtgärder kompletterar och tjänar varandra.
Finland stöder utvecklingen av EU:s försvarssamarbete bl.a. för att svara på hybridhot, skapa försörjningstrygghet på europeisk nivå samt stärka försvarsindustrins grund och den försvarstekniska grunden.
Militär krishantering
EU HAR DELTAGIT i krishanteringsinsatser i många krishärdar i världen. Det är frivilligt för unionens medlemsländer att delta i EU:s krishanteringsinsatser; staterna har rätt att besluta om sitt deltagande på nationell nivå.
Framför allt erfarenheterna från kriserna i västra Balkan på 1990-talet och konflikterna i Afrika har bidragit till utvecklandet av unionens militära krishantering. Man började utveckla den militära krishanteringen eftersom unionen inte alltid hade tillräckligt med kapacitet att förebygga kriser och lösa konflikter.
EU HAR UTVECKLAT sina gemensamma resurser till exempel genom beslutet som fattades 2004 om att ställa upp stridsgrupper för snabba insatser. Dessa grupper kan snabbt sändas till krisområden. Stridsgrupperna kan användas antingen som separata krishanteringsstyrkor eller som en del av en större insats, till exempel i FN:s fredsbevarande insatser. En stridsgrupp består av ungefär 1 500–2 500 soldater. Två stridsgrupper står i beredskap åt gången. Målet är att unionen vid behov kan skicka stridsgrupper till två krishanteringsinsatser samtidigt. Tills vidare har stridsgrupperna för snabba insatser inte använts på krisområden.
DELTAGANDET I EU:S STRIDSGRUPPER är, som deltagandet i unionens krishanteringsinsatser, frivilligt; staterna har rätt att besluta om sitt deltagande på nationell nivå.
Inrättandet av Europeiska försvarsbyrån (European Defence Agency) 2004 innebar ett stort steg för att utveckla EU:s militära kapacitet.
Civil krishantering skickar experthjälp till krisområden
CIVIL KRISHANTERING INNEBÄR BLAND annat att experter skickas till Europeiska unionens och internationella organisationers insatser i krisområden och till områden där rättssystemets strukturer behöver stöd och utbildning.
I DESSA OMRÅDEN ÄR SAMHÄLLETS centrala funktioner ofta i behov av förstärkning utifrån, och de kan behöva stöd för utvecklingen av bland annat polisväsendet, rättsväsendet, gränsbevakningen, tullen, fångvården och annan förvaltning. Uppgifterna inom den civila krishanteringen består ofta av observation, utbildning och rådgivning.
Uppgifterna inom unionens civila krishanteringsuppdrag kan också gälla övervakning av freds- och eldupphöravtal och främjande av minoritetsfrågor, demokrati och säkerhetssektorn.
Efter konflikter och krig krävs nästan alltid fredsbevarande insatser, humanitär hjälp och återuppbyggnad.
EU:s civila krishanteringsinsatser
- EUBAM Libya
- EUBAM Rafah
- EUCAP Somalia
- EUCAP Sahel Mali
- EULEX Kosovo
- EUMM Georgia
- EUPOL COPPS
- EUAM Ukraine
- EUBAM Moldova and Ukraine
Finland aktiv inom civil krishantering
FINLAND DELTAR AKTIVT i internationell civil krishantering. För Finlands del är Europeiska unionen den viktigaste aktören inom den civila krishanteringen. Finland deltar i största delen av unionens civila krishanteringsoperationer eller stödfunktioner.
I FINLAND ANSVARAR UTRIKESMINISTERIET för den politiska styrningen av den civila krishanteringen och beslutar i vilka operationer finländska sakkunniga deltar. Kostnaderna för deltagandet finansieras med medel från utrikesministeriets budget.
INRIKESMINISTERIET ANSVARAR för upprätthållandet, utvecklingen och samordningen av den nationella beredskapen för civil krishantering.