Globalisering, ojämlikhet, otrygghet och intolerans – hot mot demokratin i Europa?

Inledningsanförande av utrikesminister Erkki Tuomioja vid Stockholmsseminariet ”Vad kan hota demokratin i Europa”

Demokrati är inte ett begrepp som endast hör hemma inom den politiska terminologin. Min uppfattning om ett demokratiskt samhälle utgår från att centrala innehållsmässiga kriterier skall vara uppfyllda. Jämlika mänskliga rättigheter för alla och en fungerande rättsstat är viktiga beståndsdelar. I en fungerande demokrati skall människorna ha en tryggad grundläggande utkomst och de skall uppleva att de har möjligheter att påverka samhället.

Händelserna under fjolåret har försvagat känslan av trygghet. Det står allt klarare att medborgarnas trygghet inte enbart, om alls, kan bygga på ett resonemang i traditionella militära termer. Människorna upplever att säkerheten ifrågasätts av nya hot. Under det gångna året har terrorismen varit synnerligen aktuell, men vi har också upplevt andra hot, allt från miljökatastrofer till ökad organiserad brottslighet. Det är självklart att de åtgärder som vidtas mot dessa hot mot demokratin skall respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.

Den stora otrygghet som medborgarna känner utgör ett hot mot demokratin och mot en stabil samhällsutveckling. Otryggheten eller åtminstone känslan av att din egen ställning är hotad kan bottna i olika omständigheter. I flera länder har det blåst nyliberala vindar som, helt avsiktligt, medfört ökad ojämlikhet och större inkomstskillnader. Samhället har allt tydligare delats upp i dem som klarar sig och dem som hotas av mer eller mindre permanent utslagning.

Men nyliberalismen i dess mest renodlade form kan undergräva demokratin också på ett annat sätt, nämligen genom att förneka att det egentligen finns reella valmöjligheter i politiken, det finns bara TINA – There is No Alternative – det enda alternativets politik. Om man anser, såsom Margaret Thatcher en gång gjorde, att det finns inte något samhälle – ”there is no such thing as society” – förnekar man samtidigt medborgarskapets och rösträttens betydelse och reduserar människans roll som beslutsfattare endast till konsumentens roll på marknaderna, där jämnlikhet betyder att varje euro väger lika mycket, oberoende av hur dem fördelas människorna emellan.

Detta har kunnat leda till att människorna tappat tron på de traditionella politiska aktörerna och på möjligheterna att påverka samhället. I vissa fall har också traditionella vänsterväljare som upplevt sina positioner hotade i samhället och sina påverkningsmöjligheter allt mer irrelevanta, övergått till att stödja rörelser på yttersta högerkanten. Detta har skett till exempel i Frankrike.

I det följande kommer jag att ta upp vissa omständigheter som utgör ett hot mot demokratin och den stabila samhällsutvecklingen – på det nationella, det europeiska och det globala planet.

Det nationella planet

Det har visat sig att det nordiska välfärdssamhällets grundläggande idé är inte bara hållbar men också en avgörande konkurrensfördel också under nya förhållanden. Man skall självfallet inte styvsint hålla fast vid existerande strukturer i välfärdssamhället, till exempel vid vissa stödformer. Det väsentliga är i stället att individen skall kunna se på sin ställning och sin framtid med tillförsikt och att man strävar efter jämlikhet med hjälp av olika samhällspolitiska medel. Välfärdsstaten har förbundit sig till jämlikhet och dessa mål har inte blivit föråldrade på något sätt.

Icke-diskriminering och jämlikhet är centrala begrepp på området för de mänskliga rättigheterna. Finland betonar att de mänskliga rättigheterna är globala och odelbara. För samhällets och individens välfärd är det viktigt att såväl de traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna genomförs så väl som möjligt på det individuella planet. Gränsen mellan dessa två grupper av rättigheter är faktiskt inte alltid helt klar. Den för en fungerande demokrati viktiga rätten att organisera sig fackligt hör till exempel till båda kategorierna.

Med hänsyn till detta är Finlands förteckning över de grundläggande fri- och rättigheterna synnerligen modern. I förteckningen ingår de traditionella medborgerliga rättigheterna men också ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Rätten till en minimiutkomst har till och med formulerats som en subjektiv rättighet. De finska grundläggande fri- och rättigheterna omfattar dessutom också rätten till en sund miljö. För individen är det förstås viktigt att samtliga rättigheter förverkligas jämsides, så bra som möjligt. Att medborgarna hyser ett grundläggande förtroende för att de olika rättigheterna förverkligas relativt väl och jämsides, utgör en av grundstenarna för stabilitet i samhället.

Det europeiska planet

Vi kan vara nöjdt över att utvecklingen i EU angående de grundläggande rättigheterna har avancerat under de senaste åren. Stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice, innehåller – på samma sätt som den finska grundlagen – hänvisningar såväl till medborgerliga rättigheter som till ekonomiska och sociala rättigheter. Att det finns ett omnämnande av rätten till god förvaltning, som tillkom på finskt initiativ, är viktigt för öppenheten och demokratin. Dessa utmaningar angående god förvaltning och särskilt angående ökad öppenhet är centrala i arbetet för ett allt mer demokratiskt EU. EU:s framtidsdebatt bör alltså i tillräcklig utsträckning beakta både dessa utmaningar och arbetet för ett ökat förtroende från medborgarnas sida för verksamheten i de europeiska institutionerna.

Demokratin och de mänskliga rättigheterna i EU kunde också främjas om unionen tillträdde Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta initiativ som Finland och Sverige arbetat för skulle tillföra de mänskliga rättigheterna en internationell övervakningsmekanism också för arbetet i EU-institutionerna. För demokratin i vår världsdel är det viktigt att de befintliga mekanismerna för de mänskliga rättigheterna – särskilt Europakonventionen och domstolen i Strasbourg – förblir trovärdiga och funktionsdugliga också i fortsättningen. Detta ökar de europeiska medborgarnas tro på möjligheterna att förverkliga sina rättigheter. Regelverket om de mänskliga rättigheterna skall inte få avvika mellan EU-länderna å ena sidan och områdena utanför EU å andra sidan. En EU-anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna skulle främja framtagandet av enhetliga regler för de mänskliga rättigheterna i Europa.

Den finska politiken på området för de mänskliga rättigheterna fokuserar kvinnors, barns, minoriteters och ursprungsfolks rättigheter. Dessa prioriteringar har vi valt för att dessa grupper ofta får sina rättigheter sämre tillgodosedda än andra grupper. Dessutom har minoriteternas rättigheter ett direkt samband med tryggheten och stabiliteten i samhället. Konflikter och osäkerhetsfaktorer i samhället bottnar ofta i etniska motsättningar, och minoriteter görs ofta till syndbocker för missförhållanden dem har ingentig att göra med.

I ett europeiskt sammanhang utgör romernas ställning ett aktuellt exempel på minoriteternas på många sätt problematiska situation. Det bor romer i så gott som samtliga europeiska länder, sammanlagt är de ungefär 10 miljoner. Överallt utgör de dock en klar minoritet och de har svårare än genomsnittsbefolkningen att påverka genom normala demokratiska kanaler i frågor som gäller dem själva. Finland har lagt ett initiativ om att grunda ett europeiskt romskt forum (European Roma Forum) vid Europarådet. Romernas organisationer i Europa stöder aktivt detta projekt. De anser att det förbättrar den romska befolkningens möjligheter att delta i beslut i Europa.

Det globala planet

Ett viktigt tema i globaliseringsdebatten har gällt det hot mot demokratin som den globaliserade ekonomin utgör. Man har fäst uppmärksamhet vid att det demokratiska beslutsfattandets rörelsefrihet minskar i nationalstaten till följd av internationaliseringen och liberaliseringen av kapitalets rörelser. Också i de industrialiserade länderna förändras demokratins verksamhetsfält genom denna utveckling, men situationen är mest problematisk i de länder i tredje världen där de ekonomiska och kanske också demokratiska strukturerna än så länge är allt för svaga för att utgöra en tillräcklig motkraft till de multinationella företagens makt.

Kritik mot globaliseringsutvecklingen har också anförts ur perspektivet att den ökar ojämlikheten och inkomstskillnaderna, såväl inom länderna som mellan dem. Större ojämlikhet i samhället ger större instabilitet. Det samma gäller då man talar om ojämlikhet mellan staterna. I förlängningen kan situationen leda till bl.a. okontrollerade flyttningsrörelser och svagare internationell säkerhet.

Det är skäl att ta kritiken mot globaliseringen på allvar. Utmaningarna gäller förvisso också Europa och samtliga europeiska stater. Själv anser jag dock att det finns klart positiva aspekter på globaliseringstemat. Genom att utveckla instrumenten för hanteringen av globaliseringen kan man försöka eliminera de värsta missförhållandena och ge rum för en positiv utveckling.

Det är också viktigt att nya perspektiv har öppnats för den internationella medborgarverksamheten, bland annat genom kommunikationskanalerna över Internet. Frivilligorganisationer på olika håll i världen har snabbt tillägnat sig de möjligheter som de nya kommunikationskanalerna erbjuder. Det har till exempel blivit allt svårare att hemlighålla kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Erfarenheterna visar att också stater som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna är känsliga för att information om deras göranden och låtanden blir internationellt känd.

Ett annat positivt exempel är arbetet som syftar till att påverka de internationella företagens verksamhet. I dag utvecklar till exempel de finska företag som arbetar internationellt – och även många andra företag – olika koder för att säkra ansvarsfull verksamhet med hänsyn till miljön och de sociala rättigheterna. Centralt i denna företagsverksamhet, som hör samman med hållbar utveckling, är utan tvekan det faktum att upplysta konsumenter och folkrörelser kräver ansvarskännande verksamhet och styr sina uppköp till företag som fungerar enligt detta.

Dessa positiva exempel visar att globaliseringsutvecklingen inte bara ”kommer” utan att det är fråga om en helhet som kan påverkas också inom ramen för nationella och internationella demokratiska tillvägagångssätt.

Rasism och intolerans

Vid en granskning av demokratins funktionsduglighet betonas toleransens och den ömsesidiga solidaritetens betydelse på såväl det nationella, det europeiska som det globala planet. När hoten mot demokratin granskas ser man också att all slags intolerans i allmänhet och rasistiska fenomen mot invandrare och minoriteter i synnerhet utgör centrala fenomen. Därför vill jag till sist ta fram dels solidariteten, dels intoleransen som dimensioner för en fungerande demokrati.

Våldsamma rasistiska handlingar mot invandrare har vållat uppståndelse på olika håll i Europa under de senaste åren. Man bör självfallet inte generalisera situationen och alltför ensidigt tolka det hela så att den allmänna opinionen i Europa kapitulerat inför främlingshatet.

Själv tror jag att den europeiska traditionen beträffande respekt för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna är väldigt stark i det långa loppet. Till exempel är det bland finländarna vanligt att anse att vi skall ta emot dem som blivit tvungna att lämna sina egna länder av de skäl som anges i flyktingkonventionen. Solidariteten finns också kvar i den meningen att de senaste utredningarna visar att majoriteten av finländarna vill att vårt land skall öka utvecklingsbiståndet så att det närmar sig FN:s allmänna målnivå.

Händelserna under det senaste året visar dock att situationen kan ändras. Händelserna den 11 september och utvecklingen efter detta har fått många att känna oro för att rädslan för islam, islamofobi, skall sprida sig. Å andra sidan har det skärpta läget i Mellanöstern medfört att judars rättigheter kränkts och brott förekommit bl.a. mot synagogor också i Europa. Åtminstone i vissa fall har gärningsmännen tillhört den arabiska befolkningsgruppen och upplevt frustration och vanmakt inför händelserna i Mellanöstern. Den internationella situationen har alltså direkt påverkat situationen på gräsrotsnivå i Europa.

Regeringarnas ansvar är stort då situationen är instabil. Olika signaler kan ha stor betydelse för den allmänna opinionen och de kan påverka utvecklingen, till exempel i fråga om dolda rasistiska attityders förutsättningar att blossa upp som kränkningar av minoriteters rättigheter. Till exempel kan en populistisk politisk debatt erbjuda ett tillväxtunderlag för främlingsfientliga röster och så att säga legitimera dem inom ramen för en godtagbar attitydskala.

Det är särskilt viktigt att det inte kan sägas att inflyttningen till ett land och frågor som gäller den utländska befolkningen är okontrollerade på något sätt eller att myndigheterna inte har möjligheter att klara av dem. Till Finland har det tills vidare anlänt rätt få asylsökande. I vissa fall – till exempel då somalierna började anlända till landet i början av 1990-talet – har dock medierna förmedlat en bild av en situation som på något sätt står utanför kontroll. Följden har varit att de utlänningsfientliga attityderna stärkts på ett klart synligt sätt.

En ansvarskännande regering förbinder sig till att skydda de grundläggande rättigheterna som tillkommer varje människa och att också i den offentliga debatten föra fram denna övertygelse. Man bör till exempel inte vidta ändringar av utlänningslagstiftningen på alltför lösa grunder enligt dagskonjunkturerna, utan utlänningspolitiken bör vara så långsiktig och övergripande som möjligt. På detta sätt kan man bidra till stabiliteten i samhället och förebygga sådana växlingar i attitydklimatet som kan underblåsas av en populistisk och kortsiktig debatt.

Å andra sidan vill jag klart påpeka att en ansvarskännande politik som förbundit sig till de mänskliga rättigheterna förutsätter att dessa rättigheter förverkligas för samtliga individer. Även de som tillhör minoriteter skall efterleva de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna. Ofta hänvisar man särskilt för kvinnors och barns del till kulturella eller religiösa faktorer som hindrar att rättigheterna genomförs fullt ut.

De mänskliga rättigheterna är universella. Även om de mycket allmänt formulerade reglerna tillåter olika sätt för genomförandet – det finns ju också olika valsystem i demokratierna – kan kränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig rättfärdigas genom åberopande av kulturella orsaker eller motsvarande skäl. Sådan ”förståelse” är oriktig tolerans.

De mänskliga rättigheterna förutsätter en jämlik och icke-diskriminerande behandling av alla. Ett genomförande av rättigheterna förutsätter också solidaritet och gemensamt ansvar – såväl inom samhället självt som på det internationella planet. Att förbinda sig till dessa utgångspunkter är en insats för konsolideringen av demokratin i Europa.

Till slut vill jag ännu hänvisa till en viktig sak. Hur impopulära och t.o.m. avskydda politikerna i allmänhet och partipolitikerna i synnerhet än är idag, bör vi komma ihåg att det inte finns ett enda exempel av en äkt fungerande demokrati i världshistorien till vars kännetecken inte skulle ingå fritt etablerade politiska partier som konkurrerar sinsemellan i fria val. Att försvara demokratin innehåller också ett försvar av politiska partier och omsorg över deras oberoende av hemlig och privat finansiering.