Europaparlamentet och det konstitutionella fördraget
Det konstitutionella fördragets inverkan på Europaparlamentets ställning, intervju av Renny Jokelin, chef för Europaparlamentets informationskontor 1.10.2004
1. Om den lagstiftande makten
Vad innebär den normala lagstiftningsordning som fastställs i det konstitutionella fördraget?
För närvarande beslutas en stor del av ärendena genom medbeslutandeförfarandet. Utöver medbeslutandeförfarandet finns även ett samtyckes- och ett samrådförfarande. Då fördraget trätt i kraft fattas besluten i huvudsak genom medbeslutandeförfarandet, dvs. i normal lagstiftningsordning. Detta innebär att både Europaparlamentet och rådet skall godkänna kommissionens lagstiftningsförslag för att det skall träda i kraft. Om det råder enhällighet kan besluten uppkomma snabbt, annars blir behandlingen längre, och kan eventuellt gå ända till förlikningskommittén.
Vilka ärenden beslutas med denna lagstiftningsordning? Får Europaparlamentet besluta om nya frågor i och med det konstitutionella fördraget?
Besluten om så gott som alla lagstiftningsärenden sker i normal lagstiftningsordning. Ytterligare uppgifter har tillkommit bl.a. inom transport, energi och vetenskap. Dessutom kommer Europaparlamentet ha större makt inom budgetförfarandet, då den tidigare uppdelningen i obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter avskaffas. Parlamentet har sedan större beslutsmakt i strukturpolitiska, regionalpolitiska och t.o.m. jordbrukspolitiska frågor.
Utanför den normala lagstiftningsordningen lämnas egentligen bara vissa ekonomipolitiska frågor, EMU-ärendena, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt rättsliga och inrikes frågor och polisiära frågor. Till dessa sträcker sig inte Europaparlamentets befogenheter.
Hur inverkar detta på Europaparlamentets befogenheter och dess förhållande till övriga institutioner?
Relativt sett ökar Europaparlamentets makt, men detta innebär nödvändigtvis inte minskade befogenheter för någon annan. Kommissionens och rådets uppgifter kvarstår ju som tidigare.
Då det konstitutionella fördraget trätt i kraft beslutas emellertid flera ärenden med kvalificerad majoritet både inom parlamentet och vid rådet. Om rådet tidigare inte uppnådde enhällighet i en viss fråga som Europaparlamentet körde fram kunde frågan falla på det. I och med de ändringar som fördraget medför är det lättare för Europaparlamentet att få igenom sina ärenden även i rådet, då besluten i rådet inte alltid måste vara enhälliga. Parlamentets makt sträcker sig alltså till frågor där rådet tidigare hade vetorätt.
Det konstitutionella fördraget flyttar även över vissa ärenden inom det nationella beslutsfattandet till Bryssel, vilket även utökar parlamentets makt. Å andra sidan har man i fördraget även beaktat de nationella parlamentens påverkningsmöjligheter genom att de nationella parlamentens ståndpunkter måste utredas innan beslutsförfarandet inleds.
2. Sammansättning
Hur förändras parlamentets sammansättning?
För närvarande har parlamentet 732 ledamöter. Det konstitutionella fördraget fastställer det största möjliga antalet ledamöter till 750. Enligt enkel matematik måste antalet ledamöter per land sjunka då nya länder ansluter sig för att inte maximiantalet skall överskridas. Om man emellertid hamnar i en omöjlig situation kan EU ändra dessa maximiantal.
Enligt nuvarande bestämmelser skulle t.ex. Turkiet få 70-80 ledamöter, och även Kroatien och Makedonien står i kö. Under de kommande 20 åren kan unionen få tio nya medlemmar. Av detta kan man dra slutsatsen att även antalet finländska ledamöter oundvikligen kommer att sjunka.
Innebär ändringarna att de små ländernas och Finlands makt i praktiken minskar, vems makt ökar?
Vi bör komma ihåg att Europaparlamentarikerna inte är i Bryssel som finländare utan som medlemmar i sina respektive europeiska partigrupper. Om väljarna skulle besluta att alla finländska ledamöter skulle komma från samma grupp, skulle ledamöternas inflytande kunna vara stort.
I parlamentet har även mycket små stater som Luxemburg sex representanter, trots att landet räknat enligt befolkningsmängd endast borde ha en enda representant. De största ländernas antal ledamöter är inte heller så stort som man, räknat endast enligt befolkningsmängd, kunde förvänta sig. Europaparlamentet är dock i första hand ett europeiskt instrument, den nationella rösten i Europa hörs främst genom regeringens representanter och riksdagen.
Parlamentskandidaterna lovar visserligen inför valet att de även skall försvara Finlands intressen i Bryssel. Inom vissa sektorer, såsom skogsindustrin, är det säkert också viktigt att finländska åsikter och sakkunskap förs fram. Man kan emellertid inte säga att det skulle finnas någon särskild ”finsk grupp” i Europaparlamentet, 14 ledamöter av 732 är ett för litet antal för detta.
3. Demokratin
Har avsikten med de reformer som berör parlamentet varit att öka demokratin i unionen?
Säkert delvis. Man kan öka demokratin på två sätt. För det första kan man öka demokratin i själva beslutsprocessen. Det konstitutionella fördraget ökar parlamentets makt och dess förhållande till kommissionen och beslutsfattarna på ministernivå blir mera jämställt. Denna strukturella demokrati ökar säkerligen genom det konstitutionella fördraget.
En mera väsentlig fråga ur demokratisynpunkt är emellertid förhållandet mellan medborgarna och EU. I detta avseende är det viktigt att medborgarna kan godkänna grundlagen. Inte för att de måste godkänna den, utan för att de genuint skulle känna att man här bygger ett Europa på medborgarnas villkor.
Klyftan mellan EU och medborgarna är verklig och tar sig uttryck till exempel i Europaparlamentsvalets röstningsprocent, som borde fås upp från nuvarande ca 45 procent. Det konstitutionella fördraget kan säkert inte avhjälpa detta problem, det är politikernas sak att se till att klyftan minskar.
För närvarande pågår en intensiv diskussion om hur man skall informera medborgarna om det konstitutionella fördraget. Det är en självklarhet att myndigheterna är skyldiga att redogöra för fördragets innehåll, att regeringen skall motivera sitt beslut att godkänna fördraget och vad som är bra och vad som är dåligt i det. Särskilt i de länder som håller en folkomröstning bör informationen vara mycket ingående. Europaparlamentet beslutar vad det anser om fördraget i december. Europaparlamentet är således den första som så att säga politiskt ratificerar fördraget och kommer säkert att fungera som vägvisare för hela Europa.
