Landskapen 10 år i Europeiska unionen; Norra Karelen
EU borde bli konkretare för människorna. Dagligen talas det om unionen i medierna, och det finns gott om litteratur i ämnet. Det är inte fråga om brist på information, utan det skulle gälla att ge EU ett ansikte – i alla EU-länder, funderar pressrådet Pekka Sitari.
Tidningen Karjalainens tidigare chefredaktör, pressrådet Pekka Sitari, följde över 30 år i sitt arbete livet i Norra Karelen på första parkett. I den här intervjun funderar numera pensionerade Sitari på hur nordkarelarna förhåller sig till unionen. Efter den känsloväckande diskussionen om medlemskapet anser Sitari att unionen förblivit ansiktslös gentemot medborgarna. Sitari som vill se konkreta åtgärder skulle därför skicka ut våra representanter i Europaparlamentet på torgen i landskapet för att göra EU mera känt.
Åsikterna gick isär i början av 90-talet
När diskussionen om EU-medlemskapet blev aktuellt för drygt 10 år sedan torde majoriteten i landskapet ha motsatt sig ett medlemskap. På den tiden var Norra Karelen ett mycket jordbruksdominerat område. Liksom överallt i Finland befarade jordbruksbefolkningen att medlemsanslutningen fråntar dem deras möjligheter att idka sin näring. Näringslivet var till rätt stor del positivt inställt till medlemskapet. Särskilt såg de större företagen, som redan idkade internationell handel, fördelar i en anslutning. Småföretagarna funderade kanske mera över vad ett medlemskap skulle föra med sig.
Det fanns rikligt med upplysning att tillgå, men människorna tar alltid till sig det som de vill ha. Det visade sig vara svårt att konkretisera diskussionen med sakfrågor, eftersom man inte direkt kunde säga vad medlemskapet skulle innebära – till exempel att lönerna stiger och priserna sjunker. I en sådan situation tillspetsas frågorna lätt; folk var rätt klart indelade i två läger – antingen för eller emot. Vid den tidpunkten skulle man säkert i Norra Karelen haft det lättare, om man hade motsatt sig medlemskapet.
Anpassningen till medlemskapet har skett stegvis
Jag tror att debattklimatet blev bättre när man började se de goda sidorna med EU. Själv funderade jag över hur Norra Karelen skulle komma med i projektverksamheten, som ju rakt ut sagt är rätt byråkratisk. Men jag anser att man lyckats rätt så bra med detta, vilket å sin sida fått åsikterna att svänga. Vi har konkret fått se vad projekten kan åstadkomma. Genast efter medlemsanslutningen påverkades åsikterna naturligtvis också av att livsmedelspriserna klart sjönk, vilket var en positiv signal för konsumenterna.
Skall europarlamentarikerna ge unionen ett ansikte?
För tillfället tycks medborgarna förhålla sig till unionen utan större emotioner. Man har vant sig vid att vi är medlemmar i EU.
På något sätt känns det ändå som om EU på nytt borde konkretisera sig för människorna. Visserligen pratas det mycket om unionen. I televisionen och pressen förekommer EU-teman dagligen och det finns också hur mycket litteratur som helst i ämnet. Konkretiseringen beror inte på brist på information, utan på att EU borde synas också på annat sätt än i medierna.
Jag tycker att de finländska europaparlamentarikerna kunde göra sig mera synliga. Naturligtvis arbetar de mycket och besöker olika evenemang, men hur många finländare vet egentligen vad europaparlamentarikerna sysslar med? De kunde exempelvis tillsammans ordna torgjippon runt om i Finland. I all verksamhet är det ju mycket viktigt att veta vem man har att göra med. När en institution får ett ansikte blir allting plötsligt så mycket enklare. Sådana ansikten behövs – i samtliga EU-länder.
En utsänd korrespondent kunde fördjupa nyhetsförmedlingen om EU
Enligt min uppfattning har media två roller i fråga om EU. Den ena är att distribuera fakta och presentera bakgrundsinformation, den andra är att föra fram olika åsikter och erbjuda en arena för debatt. Debattinläggen å sin sida borde inte enbart vara anonyma, utan debatten borde utgå från fakta. I Norra Karelen har vi ju folk med kunskaper och beredskap att debattera: personer i stads- och landskapsförvaltningen, sju riksdagsledamöter, jordbruksproducenter, näringslivet, fackorganisationer…
Hur har då medierna i landskapet skött sitt ansvar i denna fråga? Jag är kanske fortfarande en aning jävig att bedöma detta, men jag tror dock att alla tidningar i landskapet försöker sitt bästa. EU är en mycket omfattande helhet, och det är en verklig utmaning att bevaka temat. Inte en enda av tidningarna i landskapet har en egen korrespondent i Bryssel, vilket påverkar den nivå på vilken bevakningen kan ske. Man har en känsla av att det finns luckor i informationen och att man inte kan gå på djupet med frågorna.
Böjda gurkor intresserar alltjämt
Å andra sidan verkar det som om konstigheter som gurkdirektivet skulle vara de EU-frågor som mest intresserar folk. Också i Finland lät man ganska länge bli att berätta att hela historien om gurkdirektivet fått sin början i jordbrukarkretsar. På sätt och vis lät man historien leva vidare ganska länge utan att lägga fram fakta.
De, vars liv eller arbete påverkas av beslut som EU fattar, följer naturligtvis rentav mycket noggrant med vad som händer och sker. De behöver också en helt annan typ av information.
Viktiga händelser som parlamentsvalen kunde väcka ett större intresse, men det låga valdeltagandet talar sitt eget språk. Vårens presidentval kommer sannolikt att öka valdeltagandet, medan däremot deltagandet i kommunalvalet, som faktiskt inverkar på medborgarnas liv, i allmänhet är lågt. Folk röster inte i val vars resultat har en rätt så direkt inverkan på deras eget liv.
Ungdomen har dragit nytta av EU-medlemskapet
Jag kan inte säga, om det enbart är EU-medlemskapets förtjänst, men ungdomen har de facto dragit stor nytta av medlemskapet. Om vi går tio år tillbaka i tiden så var internationaliseringen bland såväl skolelever som studerande på en helt annan nivå än i dag. Numera är det nästan svårt att få sin examen, utan att man har avlagt någon form av studieperiod utomlands! Största delen av studerandena gör någonting på internationell nivå. Ungdomarna är en grupp som klart dragit nytta av EU.
Också företagarna kan med säkerhet räkna med att medlemskapet varit till nytta. Man har också lärt sig modellerna för projektverksamhet. Jag tror att också ryska projekt på sikt kommer att avkasta mera. De börjar ge avkastning, när den allt förmögnare ryska medelklassen börjar få pengar att satsa på dem.
Bland jordbrukarna finns det däremot personer, som alltjämt upplever att följderna av medlemskapet inte har varit positiva. De utgör troligtvis den största konkreta gruppen, som medlemskapet orsakat problem. En sak för sig är sedan förstås de känslomässiga frågorna. Jag har exempelvis med intresse följt diskussionen om hur priset på en kopp kaffe stigit under europerioden.
Nästa vecka följer tankar från Södra Karelen.
Text: Regioninformatör Anu Apo, Europainformationen i Norra Karelen
Tidigare intervjuer i serien:
Utrikesminister Erkki Tuomiojas synpunkter
Egentliga Finland
Mellersta Finland
Lappland
Satakunta
