Schengen i Europeiska Unionen
I och med Schengens generalfördrag avskaffades individers gränsformaliteter mellan Schengen-områdets länder. Under det här året görs landsenliga Schengen bedömningar för de nya medlemsländerna. Baserat på dessa bedömningar görs beslut om avlägsnande av de inre gränsformaliteterna för de nya medlemsländerna tidigast år 2007.
Europeiska Gemenskapens fem grundarmedlemmar (Frankrike, Tyskland, Belgien, Luxemburg och Nederländerna) beslöt år 1985 i Luxemburgs Schengen att avlägsna de hinder som begränsar individers fria rörlighet mellan länderna. Efter det här sammanställdes ett generalfördrag, vilken undertecknades av samma fem länder den 19 juni 1990. Fördraget trädde i kraft år 1995 och avlägsnade därmed de undertecknade nationernas inre gränser och skapade en gemensam yttre gräns. I Amsterdams toppmöte 1997 beslöts Schengen – regelverket infogas i Europeiska unionen.
För stunden är följande länder Schengen länder: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Österrike, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Storbritannien och Irland är de ända EU-länder som inte har anslutit sig till Schengen-samarbetet.
Finland, Sverige, Danmark och Norge beslöt redan 1954 att nordiska medborgare kan röra sig i Norden utan pass eller uppehållstillstånd. Senare avlägsnades även passkontrollen från passagerartrafiken mellan de nordiska länderna och Island anslöt sig till passunionen. För att den nordiska passunionen skulle kunna bevaras oförändrad inom Schengens förutsättningar när Finland och Sverige anslöt sig till Europeiska Unionen, accepterades Norge och Island med i Schengen samarbetet med ett skilt samarbetsavtal mellan Schengen-länderna och Norge och Island år 1996. De nordiska länderna tog Schengen avtalet i bruk vid samma tidpunkt den 25.3.2001.
I och med utvidgningen av den Europeiska Unionen den 1.5.2004 tillämpar de nya medlemsländerna, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Malta och Cypern inte ännu till fullo Schengen avtalets regler. Vilket innebär att gränskontrollen tillsvidare blir kvar mellan de nya och de gamla medlemsländerna. Bland de nya medlemsländerna görs under år 2006 en bedömning land för land som sedan utgör grunden på vilken EU kommissionen gör ett separat beslut om avlägsnandet av gränsformaliteterna berörande dessa medlemsländer tidigast år 2007.
Schweiz, som undertecknade Schengen avtalet år 2005, beräknas börja tillämpa avtalet år 2008. Det väsentliga innehållet i Schengens generalavtal är avlägsnandet av individers gränsformaliteter mellan Schengen-länder, så kallade inre gränser. Vid sidan om detta förstärker Schengen-länderna i enlighet med avtalet gränsbevakningen vid de yttre gränserna, det vill säga vid gränserna till icke Schengen-länder samt utökar polissamarbetet.
Att resa på Schengen-området
Vid sidan om Schengen-ländernas medborgare, innefattar den fria rörligheten på Schengen-området även de medborgare från ett tredje land som har visum frihet samt de medborgare från ett tredje land som befinner sig lagligt på Schengen-området och som har ett gemensamt Schengen-visum eller uppehållstillstånd i något av Schengen-länderna. Dessa personer kan resa inom Schengen-området utan att skaffa skilda visum till områdets övriga länder samt där tillbringa högst tre månader under en halvårsperiod.
På Schengen-området kan man dock inte röra sig utan pass eller identitetshandlingar. I Schengen-avtalet har man endast avlägsnat gränsformaliteterna vid de inre gränserna. Det är inte frågan om passfrihet, fast resehandlingar i regel inte kontrolleras när man rör sig från ett Schengen land till det andra. De som reser på området bör ändå hålla med sig de resehandlingar som krävs av varje enskilt Schengen-land. Vid behov skall resenären kunna bevisa sin identitet och medborgarskap åt myndigheterna. En finländare kan göra detta i de andra Schengen-länderna antingen med passet eller med den nya versionen av identitetskortet som innefattar en bild av personen i fråga (på kortet är märkt dess giltighetstid samt personens nationalitet). En EU-medborgares rätt att resa med identitetskortet gäller förutom Schengen-området hela EU-området.
Europeiska Unionens gemensamma visumpolitik
Den under Europeiska Unionens kommission verkande visum arbetsgrupp utvecklar unionens gemensamma visumpolitik och Schengens regelverk. I Finland har utrikesministeriet huvudansvaret.
Tillämpningen av Schengen avtalet förde med sig EU:s gemensamma lista över länder vars medborgare krävs visum och länder vars med medborgare är visum befriade. Den gemensamma visum politiken har formats framför allt med tanke på säkerhet och förhindrandet av olaglig immigration.
Visum måste anhållas före man anländer till Schengen-området från det landets representation som är huvud resemålet. För en person som ansöker om visum till något Schengen-land, beviljas i regel ett gemensamt Schengen-visum, vilken ger rätt att färdas inom hela Schengen-området så länge visumet är i kraft.
En av de viktigaste formerna av myndighetssamarbete är Schengen-ländernas gemensamma SIS-databas, Schengen Information System. Databasen innehåller information om bland annat efterlysta personer och förbud mot inträde i ett land.
I tredje länder gör Schengen-ländernas representationer samarbete i immigrationsfrågor. Schengen-ländernas representanter samlas regelbundet och rapporterar från dessa mötet åt sina nationella centralmyndigheter. I det lokala Schengen-samarbetet fastslås bland annat gemensamma kriterier för genomgång av visum ansökningar, behandling av formerna av illegal invandring till Schengen-området samt sätt att bekämpa denna illegala invandring.
Att resa på Schengen-området (utrikesministeriets hemsidor)
Schengen avtalet (utläningsverket)
Schengenavtalen (inrikesministeriets hemsidor)
Schengenavlet och dess integration i unionen (Europeiska Unionens hemsidor)
