Finlands EU-ordförandeskap märks även i FN

Finlands FN-ambassadör Kirsti Lintonen skildrade inför ordförandeskapet sina tankar om Finlands verksamhet i rollen som EU-ordförande inom Förenta Nationerna.

FN-reformen central prioritering under ordförandeskapet

Ambassadör Kirsti Lintonen förmodar att Finlands EU-ordförandeskap kommer att bli arbetsamt men också oerhört intressant. Ordförandeskapet inleds i början av juli med ett FN-möte för den ekonomiska och sociala sektorn i Genève och avslutas med att generalsekreterare Annans efterträdare, som sannolikt väljs i oktober, tar över makten i december.

Ordförandeskapets utmaningar för Finlands ständiga representation vid FN går enligt Lintonen att sammanfatta i två punkter: för det första är agendan för vårt ordförandeskap densamma som för Förenta Nationerna. Det handlar alltså om ett mycket omfattande paket. För det andra driver EU:s medlemsstater en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) i New York.

FN-arbetet äger huvudsakligen rum i olika kommittéer. Utöver det normala kommittéarbetet sysselsatte toppmötet i september 2005 och genomförandet av FN-reformen FN-representationen under vintern och gör det också i fortsättningen. Trots arbetet under vintern och våren verkar det klart att verkställandet av reformbesluten från toppmötet fortfarande är ofullbordat och att reformerna inte kommer att genomföras före Finlands EU-ordförandeskap. Att främja FN-reformen är således en central prioritering under Finlands ordförandeskap.

När det gäller reformerna följer FN-representationen med särskilt intresse inrättandet av det nya rådet för mänskliga rättigheter. Det första valet till rådet hölls i maj, då bland annat Finland blev valt till medlem. Också den fredsbyggande kommissionen torde påbörja sitt arbete redan före ordförandeskapet. Lintonen tror att Finland under sitt ordförandeskap kommer att arbeta bland annat med den administrativa reformen, kampen mot terrorism, reformen av FN:s miljösektor och utvidgningen av säkerhetsrådet.

Ordförandeskapet kan medföra överraskande utmaningar

En del stora möten äger rum under Finlands ordförandeskap, däribland ett möte för de minst utvecklade länderna (United Nations Conference on the Least Developed Countries) och en konferens om migration och utveckling (High-level Dialogue on International Migration and Development). Förberedelserna inför dessa möten pågick redan för fullt under våren, och EU spelar en central roll i genomförandet av båda mötena. Förutom de ovannämnda stora mötena ansvarar ordföranden för arrangemangen kring den så kallade EU-ministerveckan, som hålls i samband med generalförsamlingens öppnande. Finland har dessutom traditionellt varje höst anordnat ett seminarium för säkerhetsrådets nya medlemmar om reformeringen av säkerhetsrådets arbetssätt.

Den globala FN-agendan medför sina egna utmaningar för ordföranden; ordförandelandet skall vara redo att snabbt reagera även på överraskande situationer. En naturkatastrof, ett terrordåd eller en överraskande konflikt varsomhelst i världen kräver en omedelbar reaktion även av FN. Eftersom EU:s ståndpunkter och verksamhet är av stor vikt inom FN är också EU:s reaktion betydelsefull. Om en överraskande kris bryter ut ansvarar Finland som EU:s ordförande för samordningen av EU:s verksamhet.

EU:s samordningsmöten finslipar den gemensamma ståndpunkten

EU:s medlemsländer fastslår först sin gemensamma EU-ståndpunkt vid ett samordningsmöte, varefter EU inleder förhandlingar med FN:s 166 övriga medlemsländer. Det innebär i praktiken att varje FN-möte föregås av en samordning av medlemsländernas olika ståndpunkter. En del FN-frågor kräver flera EU-möten innan länderna fastslår en gemensam ståndpunkt. Å andra sidan finns det frågor där EU aldrig når en gemensam ståndpunkt. Oftast når länderna dock samförstånd och vid FN-mötet håller EU-ordförandelandets representant EU:s anförande, som länderna tillsammans kommit överens om på förhand. Avsikten är att få så många övriga FN-länder som möjligt att ställa sig bakom ståndpunkter som EU anser viktiga.

Ett exempel är resolutionen om att inrätta ett råd för mänskliga rättigheter, som finslipades i flera veckor. Först definierade EU-länderna sin gemensamma ståndpunkt i intensivt samarbete med huvudstäderna. När förhandlingarna inom FN började höll EU-länderna möten vid behov, vanligtvis då någon FN-medlemsstat föreslagit sådana ändringar som krävde ett ställningstagande från EU.

I samordningsmötena deltar alltid den tjänsteman som ansvarar för ärendet i fråga. EU-ländernas beskickningschefer samlas minst en gång i veckan till ett så kallat chefsmöte, och sammanträder därtill med representanter för tredjeländer. Chefernas vikarier och olika sektoriella tjänstemän sammanträder vanligtvis varje vecka och, då förhandlingarna är som intensivast, till och med flera gånger om dagen.

FN-representationen känner av ordförandeskapet även i sin vardag

Enligt Lintonen tar sig ordförandeskapet uttryck i en ökad arbetsbörda och större personal vid FN-representationen. Även denna gång äger ordförandeskapet rum under hösten, som också i övrigt är en hektisk period inom FN; den gamla generalförsamlingen avslutas och den nya öppnas i mitten av september. Förutom det årliga kommittéarbetet skall även ordförandens uppgifter skötas denna höst. Under EU-ordförandeskapet leder ordförandelandet bland annat alla EU-samordningsmöten. Under Storbritanniens ordförandeskap förra hösten höll EU drygt 600 samordningsmöten. Ungefär lika många möten väntas infalla under Finlands ordförandeskap.

I praktiken innebär det att tjänstemännen vid FN-representationen förbereder mötesagendan, för ordet vid mötena och gör en resumé av de centrala diskussionsämnena i slutet av mötet. Tjänstemännen, beskickningschefen eller dennes vikarie håller därtill EU:s anföranden vid FN-mötena. Ordförandelandets tjänstemän skall dessutom göra utkasten till EU:s anföranden och samla in kommentarer från andra EU-länder. Effektiv information vid rätt tidpunkt är därför nyckeln till ett lyckat ordförandeskap; vi måste hålla kontakt såväl med EU-kolleger i New York, EU-rådets sekretariat, kommissionen och andra FN-medlemsländer som med Helsingfors, Bryssel, Genève, Wien och Nairobi. Inget litet jobb, alltså!