Har energipolitiken blivit en alltför central faktor i relationerna mellan EU och Ryssland?
Europainformationen i Nyland ordnade den 15 november en sammankomst med diskussion under temat ”Bestämmer energipolitiken relationerna mellan EU och Ryssland?”. Vid sammankomsten talade riksdagsledamoten Heidi Hautala och Hiski Haukkala, forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Ett femtiotal personer hade kommit för att lyssna på det aktuella temat; i föreläsningssalen i riksdagens tillbyggnad fanns bara ett fåtal tomma stolar. Men så berättade Haukkala också att tvistefrågorna i anslutning till den senaste tidens internationella energipolitik har gjort forskare med intresse för Ryssland populärare. Vad fick då publiken som var intresserade av energifrågorna mellan EU och Ryssland egentligen veta?
EU:s relationer till Ryssland och energipolitiken
Enligt Hiski Haukkala talar statistiska uppgifter för att EU:s beroende av energi kommer att öka, och den viktigaste enskilda energileverantören är Ryssland, vilket märks särskilt i fråga om olja och naturgas. EU är tvungen att importera så gott som allt fossilt bränsle som behövs, och Ryssland tillhandahåller en fjärdedel av oljan och hälften av naturgasen till EU-området. Men beroendet är inte ensidigt: på grund av den existerande infrastrukturen lönar det sig för Ryssland att sälja en del av sin energi till EU-området.
Det ömsesidiga energipolitiska beroendet inverkar på dialogen mellan EU och Ryssland. Haukkala framhöll att det blivit en central intern utmaning inom EU att trygga energipolitiken. När energipolitiken granskas ur försörjningsberedskapens synvinkel och andra synvinklar färgade av nationella intressen bryts EU:s interna solidaritet ner. Som exempel tog man i diskussionen som följde på Haukkalas anförande upp naturgasprojektet mellan Tyskland och Ryssland.
De nationella målen har alltid spelat en viktig roll i frågor som gäller EU:s yttre förbindelser. Det senaste exemplet är hotet från Polen att fälla partnerskaps- och samarbetsförhandlingarna mellan EU och Ryssland som inleds den 24 november. Enligt den polska premiärministern kommer landet att stoppa förhandlingarna, ifall problemen i de bilaterala relationerna mellan Polen och Ryssland inte kan lösas. Haukkala konstaterade att den s.k. ”Lahtisandan” var ett undantag från den rådande trenden.
Eftersom Europeiska kommissionen tillsvidare inte har befogenheter att bestämma över medlemsstaternas energipolitik kan den politiska ledningen i enskilda EU-medlemsstater bete sig på det sätt de tycker är bäst. Att EU saknar en gemensam energipolitik möjliggör för Ryssland att agera enligt principen divide et impera. Förhandlingsfördelar av detta slag behöver Ryssland de facto inte: Hautala och Haukkala betonade i sina anföranden att ryska förhandlare alltid har varit synnerligen skickliga.
En nackdel med att energipolitiken fått större betydelse är att det har gått inflation i andra viktiga frågor. Om dialogen mellan EU och Ryssland sönderfaller till särskilda frågor mellan medlemsstaterna och Ryssland kommer det att nagga EU:s inflytande på utvecklingen av det ryska samhället i kanterna. I synnerhet riksdagsledamoten Heidi Hautala var orolig över hur den interna utvecklingen i Ryssland kommer att utformas utgående från de stormaktspolitiska strävandena. Samtidshistorien borde utvisa att försök att kväva medborgarsamhället inte är bästa möjliga garanti för regional stabilitet. Om de energipolitiska målen ses som de viktigaste gemensamma intressena mellan EU och Ryssland får utvecklingen av demokratin och problemen i anslutning till de mänskliga rättigheterna ge vika för ”realpolitiken”.
”De vises sten” finns inte
Rysslands stormaktsutveckling har ökat landets internationella tyngd. Haukkala påpekade att EU inte förmådde komma överens om en gemensam politik med forna Sovjetunionen. Hur skulle då en union med 27 medlemsstater kunna förena tillfredsställandet av energipolitiska intressen med respekt för europeiska värderingar?
Som den försiktiga forskare han är betonade Haukkala vikten av att finna den rätta attityden gentemot Ryssland: en alltför idealistisk eller alltför cynisk attityd försvagar EU:s möjligheter att påverka bevakningen av egna intressen. Vilken attityd man tar borde bestämmas så att den lämpar sig för ifråga varande aktuella situation.
Hautala å sin sida betonade åtgärder, genom vilka Rysslands ”europeiska väsen” kunde lockas fram. Exempelvis kunde Ryssland genom olika avtalsarrangemang integreras till en allt mera sammansvetsad del av den demokratiska gemenskapen. Men tanken är problematisk, eftersom Ryssland redan har ratificerat internationella avtal (bl.a. FN, ER, OSSE), vars anda Ryssland inte följer. Vidare verkar det som om Ryssland inte vill närma sig EU, utan fokuserar på att förhandla bilateralt med EU:s medlemsstater. EU har utvecklats till ett alltför långsamt och självgott maskineri.
Ryssland har stora energiresurser och samarbetspartner utanför EU, så Rysslands intressebetonade energipolitik kräver inte att EU beviljas en särställning. Bland publiken fick tolkningen om det inbördes beroendets sönderfall understöd: även om infrastrukturen mellan EU och Ryssland har en viss betydelse är det ett faktum att de nya gas- och oljefynden är belägna i östra Sibirien, alltså betydligt närmare Asien än Europa. Dessutom kan också andra aktörer än EU hjälpa i investeringsfrågor och utveckling av teknologin.
Som forskaren Haukkala framhöll är gemensamma intressen den naturliga utgångspunkten för förhandlingar. Men att bygga ut sfären av gemensamma intressen är en utmaning. Självfallet kan man önska att ändringarna av verksamhetsprinciperna för den s.k. nordliga dimensionen, vilka ökat Rysslands, Norges och Islands inflytande, kan hjälpa till att finna nya samarbetskanaler. Även om Rysslands framtida medlemskap i WTO inte behandlades vid sammankomsten kan det tänkas att medlemskapet kommer att underlätta ett ekonomiskt samarbete mellan EU och Ryssland, vilket stöder en hållbar samhällspolitik.
EU:s interna utveckling är en viktig faktor i alla frågor gällande de yttre förbindelserna. Ett federalistiskt EU skulle tvinga fram en enhetlig utrikespolitisk linje: om energipolitiken hörde till området för delad befogenhet skulle medlemsländernas soloåkning i strid med kommissionens samordningssträvanden inte vara möjligt, vilket skulle underlätta förhandlingarna med stormakterna. Det är klart att EU:s interna splittring gör det svårt för kommissionen att försöka koordinera frågor i anslutning till energin på ett sätt som gagnar hela unionen.
