EU:s säkerhetsgarantier har stark politisk och principiell betydelse för Finland
Klausulen om skyldighet till ömsesidigt stöd och bistånd i EU:s Lissabonfördrag, de så kallade säkerhetsgarantierna, förpliktar uttryckligen medlemsstaterna, ansåg utrikesministeriets politiska statssekreterare Teija Tiilikainen då hon den 10 april offentliggjorde sin utredning om säkerhetsgarantierna. Utredningen nämns också i regeringsprogrammet. Säkerhetsgarantierna kan på lång sikt vara en grund för att utveckla unionens försvarssamarbete, men de har inga omedelbara verkningar på EU:s militära samarbetsarrangemang eller på medlemsländernas gemensamma beredskap, ansåg Tiilikainen.
Klausulen om säkerhetsgarantier är en del av EU-ländernas omfattande solidaritet. För majoriteten av EU-länderna, 21 stycken, utgör Natos gemensamma försvar fortfarande grunden för försvarssamarbetet. Klausulen upprättar inga militära ledningssystem för EU. På lång sikt påverkar såväl Natos egen utveckling som utvecklingen av den europeiska säkerhetspolitiska situationen betydelsen av klausulen om skyldighet till ömsesidigt bistånd i Lissabonfördraget, betonade Tiilikainen.
Inte inom EU:s befogenheter, utan en fråga för medlemsländerna
Tiilikainen bedömer i sin utredning EU:s klausul om säkerhetsgarantier ur en rättslig, politisk och militär synvinkel. Juridiskt medför klausulen en folkrättslig skyldighet för medlemsländerna, inte för EU. Klausulen förpliktar till stöd och bistånd om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Beslutet om att ge stöd och bistånd ska enligt Tiilikainen fattas enhälligt bland medlemsländerna.
Enligt Tiilikainen är det också möjligt att tillämpa klausulen i andra situationer än direkt militära hot. Vad det i praktiken kan innebära återstår att se och tolkas senare. Ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget pågår som bäst i EU:s medlemsländer
Klausulen minskar inte behovet av internationellt försvarspolitiskt samarbete
Tiilikainen anser i sin utredning att klausulen om säkerhetsgarantier i Lissabonfördraget har en stark politisk och principiell betydelse för Finland. I samband med att fördraget träder i kraft borde Finland enligt henne bedöma i vilken grad det vore befogat att starkare betona de åtaganden som klausulen innebär.
Finland borde också bedöma om det vore befogat att genom lagstiftning bereda sig på en situation som innebär att bistå en annan stat med maktmedel. För närvarande innehåller den finländska lagstiftningen inga sådana bestämmelser, konstaterade Tiilikainen.
Skyldigheten till bistånd har enligt Tiilikainen inga omedelbara verkningar på Finlands militära beredskap så länge som den inte återspeglas i EU:s gemensamma beredskapssystem eller försvarsplanering. Säkerhetsgarantierna minskar inte heller Finlands behov att i andra sammanhang delta i internationellt samarbete inom försvarspolitik eller krishantering.
Tiilikainen ansåg däremot att till exempel ett djupare försvarspolitiskt samarbete mellan de nordiska länderna eller samarbete och utveckling av kompatibiliteten inom ramen för Natos partnerskap för fred kan stödja EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Utredningen ingår i regeringsprogrammet
Båda utredningarna som utarbetats vid utrikesministeriet, Teija Tiilikainens aktuella utredning och Antti Sierlas Natoutredning från december 2007, ingår i regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens andra regering. Tiilikainen betonade att hennes utredning syftar till att klarlägga vad klausulen i Lissabonfördraget betyder, inte till att dra politiska slutsatser.
