Kiistelty ja kiitelty rahaliitto 10 vuotta
I själva verket höll projektet på att misslyckas, men bitarna föll på rätt plats den här gången och den första januari år 1999 skrevs europeisk ekonomisk historia. De elva medlemsländerna i den Europeiska unionen införde den ekonomiska och monetära unionen, och euron togs i bruk som kontovaluta.
Tanken om en monetär union och en gemensam valuta var inte ny. De första stegen på den väg som ledde till euron togs redan år 1970. Då föreslogs i den så kallade Wernerrapporten en övergång till en gemensam valuta med en tio år lång tidtabell. Medlemsländerna nådde emellertid inte enighet om detaljerna även om de var överens om behovet av samarbete.
Stegvis till valutaunion
I början av 1970-talet försökte man kontrollera valutornas kraftiga fluktuation på olika sätt, och i slutet av decenniet lanserades EMS, Europas valutasystem, som omfattade alla medlemsländerna och valutorna, det brittiska pundet undantaget. Korgvalutan ecu och växelkursmekanismen ERM, som tillåter en rimlig valutafluktuation, skapades för att utgöra grunden för valutasystemet.
Ett eget fungerande valutasystem sporrade kommissionen och medlemsländerna till mera samarbete. År 1988 presenterade kommissionens ordförande Jacques Delors en trestegsmodell för en ekonomisk och monetär union och en självständig bank.
Åren 1990-1994 i Delors plan reserverades för fullföljande av den inre marknaden och liberalisering av finansmarknadens reglering. Den andra etappen innebar grundandet av det Europeiska monetära institutet, vars uppgift var att förbereda grundandet av en centralbank och ett centralbanksystem. Samtidigt skulle man förbereda valutaförändringen. Under den sista etappen var det meningen att valutakurserna slutgiltigt skulle fixeras, och övergången till den gemensamma valutan skulle påbörjas. Europeiska centralbanken ECB och centralbanksystemet skulle axla ansvaret för finanspolitiken.
Europeiska rådet beslöt om grundandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) och övergången till en gemensam valuta i Maastricht i december 1991. Beslutet infördes senare i fördraget om Europeiska unionen, det vill säga Maastrichtfördraget. Därmed var saken ändå inte klar. Storbritannien och Danmark ville stå utanför den monetära unionen, och i det fallet var man tvungen att bevilja dem dispens. Man ansåg också att de så kallade konvergenskriterierna var för stränga, det vill säga de villkor som en nationell valuta måste uppfylla innan den kunde utbytas mot euro. För svagare ekonomier ansågs det till och med vara omöjligt att uppfylla dem.
Finlands väg till valutaunion
Det är betecknande att man inte diskuterade den ekonomiska och monetära unionen i någon större utsträckning när Finland förhandlade om EU-medlemskap. Av någon anledning ansågs frågan inte aktuell. Kanhända trodde man att projektet skulle gå om intet, vilket tidigare hade skett.
Efter Finlands anslutning dök ärendet snabbt upp på nytt och man blev tvungen att ta ställning till konvergenskriterierna. Att anpassa statsfinanserna, som hade drabbats hårt av skulder och underskott under 1990-talets depression, till de nya ramarna var inte svårt, eftersom man hade beslutat att genomföra förnyelsen i vilket fall som helst.
Finland band marken till växelkursmekanismen ERM i oktober 1996, och i april 1998 godkände riksdagen regeringens tillkännagivande om medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen. Samma år, på årets sista dag, var markens saga som självständig valuta all. Anslutningskursen till euron var 5,94573.
Euron kom, såg och segrade
Följande steg var övergången till den gemensamma valutan. Man hade reserverat tre år för övergångsperioden. Förberedelserna leddes av Europeiska centralbanken som hade grundats år 1998. Valutaunionen kompletterades ännu med Grekland år 2001, men Sverige stod utanför. Det samma gäller Storbritannien och Danmark som hade beviljats dispens redan tidigare.
Övergången till euro var världshistoriens största växeloperation. Allt förlöpte förvånansvärt väl, och några dagar efter årsskiftet spottade alla kontantautomater ut euro åt medborgarna.
Att vänja sig vid den nya valutan har däremot gått långsamt. Ännu många år senare skilde sig de vanliga européernas åsikter skarpt från ekonomernas och statistikforskarnas.
Medborgarna anser att övergången till euro har medfört att priserna har stigit kännbart. Inflationssiffrorna stödjer emellertid inte påståendet. Exempelvis år 2001, just före övergången till euro, steg konsumentprisindexet med 2,6 % medan det år 2007 steg med 2,5 % (källa: Statistikcentralen). Vissa priser har stigit medan andra har sjunkit, vilket man kan notera bland annat då man jämför priset på varukorgen.
Man har kunnat hålla sig till målen gällande stabil ekonomi och låg inflation, bortsett från den allra senaste tiden. I Finland ledde tron på en stark euro bland annat till långa bostadslån.
Kriterierna för den ekonomiska och monetära unionen har gett upphov till problem, bland annat på grund av de överdrivna budgetunderskotten. För denna starkt inrikespolitiskt relaterade sektor har EU- och euroländernas finansministrar valt en tämligen mjuk linje. Man har ställt upp långa övergångstider för att uppnå ekonomisk disciplin.
Euroområdet har utvidgats två gånger på senare år. År 2006 anslöt sig Slovenien, och i början av detta år Malta och Cypern. Nästa år införs euron också i Slovakien.
Mera information:
Närmare information om euron och EU:s ekonomi- och finansärenden (Europeiska kommissionen)
Vad har vi för nytta av euron? (Europeiska kommissionens publikation) (på finska)
Euroinformation och eurospel för barn (Europeiska kommissionen)
Eurosedlar och mynt (Europeiska centralbanken)
Bilder på eurosedlar och mynt (Europeiska centralbanken)
Konvergenskriterierna (Europeiska centralbanken)
Kampanjer som bedrevs i Finland vid övergången till euro
Text: Regioninformatör Matti Ruokolainen, Europainformationen i Norra Savolax