Med tåg genom Sibirien till Kyoto och andra berättelser om klimatpolitiken
”Om ni ännu inte har skaffat er gummistövlar, så rekommenderar jag det”, lydde minister Paula Lehtomäkis uppmaning vid presentationen av den bok om klimatförändringen som Europainformationen har gett ut. Förutom Paula Lehtomäkis klimatscenarier hördes vid presskonferensen också förhoppningsfulla uppskattningar om den kommande klimatkonferensen i Köpenhamn.
Boken Från Kyoto till Köpenhamn – EU, Finland och klimatförändringen, som skrivits av tidningen Kalevas ledarskribent Markku Heikkilä och redigerats av Europainformationen, beskriver de förändringar som skett inom klimatpolitiken sedan FN:s klimatkonferens i Rio de Janeiro 1992 fram till våra dagar.
Enligt Markku Heikkilä är boken inte avsedd för historieforskningen, utan syftet är att ge bakgrundsfakta och för allmänheten beskriva vad klimatpolitiken egentligen handlar om: hur processen har framskridit och hur olika saker påverkar varandra. Heikkilä har i sin bok velat ge en röst åt de aktörer som deltagit i klimatpoltiken och därmed glänta på förlåten till stämningarna under klimatmötena.
Stora kliv framåt
Tiderna har ändrats sedan tiden för Kyotoavtalet. Då var det knappt någon som lyssnade på Oras Tynkkynen, som i dag är regeringens klimatpolitiska expert. Tynkkynen, som då gjorde sin civiltjänstgöring, hade permission och reste till Kyoto med tåg genom Sibirien. Avsikten var att ge den finländska delegationen en ordentlig uppsträckning – med fog anser Tynkkynen än i dag.
Efter Kyoto har det skett framsteg, och Tynkkynen framhåller att Köpenhamnskonferensen kan få till stånd alla tiders viktigaste klimatavtal. Många satsningar, till exempel det paket om EU:s utsläppsminskningar som drevs igenom i snabb takt under det franska ordförandeskapet 2008, har uppmärksammats rätt litet i offentligheten.
Vilka är målen inför Köpenhamn?
Paula Lehtomäki säger att målet i Köpenhamn inte längre är ett lagligt bindande avtal, men att man ändå siktar på ett politiskt genombrott. Hon betonar vikten av ett klart och tydligt och övergripande samförstånd, för att man genast efter Köpenhamnsmötet kan gå vidare med tekniska förhandlingar.
Enligt Lehtomäki eftersträvar Finland i Köpenhamn utsläppsminskningar på 20–30 procent, eller allt däremellan, jämfört med nivån 1990. Hon tror inte på det mål på 40 procent lägre utsläpp som Leo Stranius, generalsekreterare för Finlands Naturskyddsförbund föreslår, och som också Sverige och Norge har lagt fram. Risken med alltför hårda mål är att någon part genast slår handskarna i bordet.
Lehtomäki och Tynkkynen är dock förhoppningsfulla inför Köpenhamn, och Lehtomäki lockar fram lagandan också hos Naturskyddsförbundets Stranius, som säger att han tidvis känner sig pessimistisk. ”Om inte du kan vara optimist, så hur kan då någon annan vara det?”
Minister Lehtomäki tycker att det är ett glädjebudskap att ”man känner till och vet med vilka medel man kan ta tag i den utmaning klimatförändringen utgör. Nu måste man ta dessa medel i användning.” Det finns fortfarande olösta frågor, som hur man kan övervaka att målen om utsläppsminskningarna genomförs och vad för slags kontrollsystem som måste skapas för det.
Alla var eniga om att det till syvende och sist inte är viktigt om det nya klimatavtalet kommer att uppkallas efter Köpenhamn eller efter någon annan stad. Det som är viktigt är att man arbetar hårt ända tills ett nytt avtal är färdigt.
Mer information:
Beställ boken Från Kyoto till Köpenhamn på Europainformationens webbplats
Videoupptagning från presentationen av boken Från Kyoto till Köpenhamn