EU:s utrikestjänst inleder verksamheten

Den höga representanten Catherine Ashton besökte en skola i Kina. Foto: Europeiska Kommissionen

Europeiska unionen får en ny aktör när den nya utrikestjänsten inleder sin verksamhet 1 december 2010. Utrikestjänsten ska förbättra konsekvensen och effektiviteten i EU:s yttre åtgärder och utgöra en permanent struktur för skötseln av EU:s utrikes frågor. Utrikestjänsten arbetar under ledning av Catherine Ashton, som är EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Utrikestjänsten inrättades genom Lissabonfördraget som trädde i kraft för ett år sedan.

Utrikestjänsten får närmare 5 000 anställda

Europeiska utrikestjänsten, förkortad EEAS, består av en centralförvaltning i Bryssel och delegationer runt om i världen. Enligt planerna kommer utrikestjänsten att ha över 1 600 ordinarie tjänstemän före år 2013. Av dem ska cirka 1 000 att arbeta i Bryssel och resten vid de utländska delegationerna. Det kommer att finnas ungefär 2 000 andra anställda, såsom lokalt anställd personal vid delegationerna. Hela personalen kommer att uppgå till omkring 5 000.

Cirka 60 procent av personalen kommer från kommissionens och rådets avdelningar som skött utrikes frågor. Hela enheter från kommissionen och rådet flyttar också till utrikestjänsten. En tredjedel av personalen rekryteras i medlemsländerna. Vid utnämningarna har man strävat efter balans mellan kvinnor och män och efter geografisk balans. Trots tidigare farhågor ser det ut som om de nya medlemsländerna är lika väl representerade bland de högre tjänstemännen som de gamla medlemsländerna. Ett exempel är polacken Maciej Popowski, som utnämnts till den ena tjänsten som biträdande generalsekreterare.

Ashton representerar tre institutioner

Den höga representanten Catherine Ashton ansvarar för konsekvensen i EU:s yttre åtgärder, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och EU:s representation på den globala arenan.

Ashton står inför en krävande uppgift, då hon representerar tre EU-institutioner. Hon är hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, ordförande för rådet för utrikes frågor och kommissionens vice ordförande. Därtill är Ashton chef för de tio högsta tjänstemännen inom utrikesförvaltningen. De viktigaste av dessa är generalsekreteraren, två biträdande generalsekreterare och höga administrativa tjänstemän. Beroende på situationen kan utvidgnings- och utvecklingskommissionärerna och kommissionären med ansvar för humanitärt bistånd fungera som ställföreträdare för Catherine Ashton.

Utrikesförvaltningens Via Dolorosa och kampen om makten

Det har varit en svår process att organisera den europeiska utrikestjänsten. Redan då den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik utnämndes väckte det känsloyttringar runtom i Europa. I massmedierna påstods det att Catherine Ashton var alltför svag och direkt oförmögen för sin tjänst. Enligt medierna hade EU-ledarna valt Ashton för att kunna hålla den verkliga makten i sina egna händer.

I blickpunkten var också parlamentet, som krävde mer att säga till om gällande utrikesförvaltningens budget. Parlamentet fick till slut sin vilja igenom, och nu är utrikesförvaltningen skyldig att presentera en detaljerad årlig budgetplan för parlamentet.

Efter att ha klarat av initialsvårigheterna återstår många andra frågor som utrikestjänsten och unionen måste lösa.  De viktigaste gäller makt- och ansvarsfördelningen. Nu väntar man med spänning hur relationerna mellan kommissionen och utrikestjänsten kommer att utformas där deras verksamhetsområden överlappar varandra. Utrikesförvaltningen är i huvudsak ansvarig för den gemensamma säkerhetspolitiken och dialogen mellan EU och övriga länder. Den ska överhuvudtaget på bred nivå sköta relationerna till tredje parter, till exempel internationella organisationer. Kommissionen ansvarar för utvecklingspolitiken, utvidgningen och den därtill hörande grannskapspolitiken, genomförandet av det humanitära biståndet, delvis också för den ekonomiska politiken och i vissa fall för internationella förhandlingar. Kommissionen administrerar också krishanteringen.

Parlamentets ökade budgetmakt och det av Herman Van Rompuy ledda Europeiska rådets makt när det gäller att dra upp riktlinjerna för utrikespolitiken kan försvåra utrikestjänstens verksamhet. Om utrikestjänsten inte lyckas uppfylla förväntningarna är risken att den förlorar i trovärdighet. I så fall kan makten sannolikt förskjutas till andra EU-organ.

Avsikten är att alla tjänster ska vara besatta och utrikesförvaltningen fungera med full effekt senast 2013. År 2012 görs en mellanutvärdering av utrikestjänstens första verksamhetsår och en heltäckande rapport har utlovats 2013. Första december kan ses som en symbolisk startdag, eftersom besättandet av de viktigaste tjänsterna troligen fortsätter långt in på nästa år. Det kommer således att ta tid innan verksamheten är i full gång.

Mer information: 
Europeiska utrikestjänsten (på engelska)
Europaparlamentet, rapport (på engelska)