Tiilikainen: Vi måste ta lärdom av krisen

Vissa ekonomer tror att den monetära unionen faller sönder redan inom några år. Enligt direktören för Utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen ska man dock ta lärdom av krisen. Gemensamma regler, ett sanktionsförfarande, ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida och utöver allt detta en bättre planering av politiken – detta är medicinen för framtiden. Tunga politiska beslut kräver tyvärr en kris, sammanfattade Tiilikainen.

Tiilikainen öppnade torsdagen den 20 januari vårens föreläsningsserie om EU:s tillstånd och framtid, vilken ordnas av utrikesministeriets Europainformation och riksdagsinformationen

EU:s tillstånd intresserar

Det var fullt med folk i Lilla parlamentets infocentrum när Teija Tiilikainen belyste euroområdets nuvarande kris från integrationens synvinkel. Det är tydligt att medborgarnas intresse för EU-frågor har ökat i och med krisstämningen.

Enligt Tiilikainen kan man inte förklara krisen i vissa medlemsstater i den monetära unionen med att den gemensamma valutan euron tagit i bruk i dessa länder. Det är fråga om en global ekonomisk kris som sätter ländernas offentliga ekonomi på prov, oberoende om de hör till den monetära unionen eller inte. I fråga om euroområdets kris ska man också hålla i minnet att valutaområdets offentliga ekonomier är tämligen olika och att krisländerna också sinsemellan är olika, t.ex. om man jämför situationen i Grekland och i Irland med varandra. Allmänt taget kan det sägas att användningen av offentliga medel i norr övervakas mera, lagarna iakttas mer strikt och statsmaktens roll är mer central än i södra Europa.

Krisen får ett särdrag av att det i euroländerna inte längre är möjligt att använda penningpolitiska instrument vid skötseln av kriser. Systemet är stelare och det finns ingen nationell flexibilitet t.ex. i riktning mot en devalvering. Detta har väckt debatt om en del av länderna borde återgå till det gamla systemet.

En gemensam ekonomi är en av grundpelarna

Tiilikainen påminde att en gemensam ekonomi har varit en av de grundläggande idéerna för Europeiska unionen. Principen om flera stater – en gemensam marknad har möjliggjort att de länder som deltar i den monetära unionen ger ekonomisk draghjälp till varandra. Samtidigt har den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital skapat helt nya möjligheter inte bara för individen utan också för företag som har vunnit på att valutakurserna inte längre fluktuerar och att det inte längre uppstår kostnader av valutaväxling.

Enligt Tiilikainen har den ledande principen varit att utveckla EU-länderna i samma riktning (Lissabonstrategin etc.) och att stödja dem för de ska kunna agera på den globala marknaden. För närvarande möter detta tänkesätt utmaningar. Det solidariska ansvaret delar åsikterna kraftigt mellan EU-länderna. I grundfördragen konstateras att ansvaret för det makroekonomiska läget stannar hos medlemsländerna, men på denna punkt har man enligt Tiilikainen kanske inte tänkt på extrema situationer som den nuvarande.

Tiilikainen godkänner stöd till länder som står på stupets brant antingen i form av lån eller i form av garantier, men med strikta villkor: utbetalningarna av stödet ska vara bundna vid genomförandet av stabiliseringsplanen.

Faller EU sönder? Hurdan är framtiden för den monetära unionen?

Enligt Tiilikainen finns det ingen grund för att tala om ett sönderfalla av EU. Nu behöver EU- länderna varandra mer än någonsin. Oberoende av om unionen finns eller inte kvarstår det ömsesidiga beroendet. Det finns inga slutna områden. Diskussionen har dock fått en mycket kritisk inriktning, eftersom klyftan mellan medlemsländerna växer och ovissheten om framtiden sprider sig bland befolkningen.

Borde länder som vanskött sin ekonomiska politik uteslutas från den monetära unionen, om ramvillkoren inte uppfylls? Den debatt som hänför sig till detta är till sin natur en grad allvarligare än spekulationerna om hela unionens sönderfall. En del ekonomer har antytt att vissa medlemsländer i den monetära unionen redan inom några år blir tvungna att ge upp den gemensamma valutan. Tiilikainen är dock av en annan åsikt: man ska ta lärdom av detta. Gemensamma regler, ett sanktionsförfarande, ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida och utöver allt detta en bättre planering av politiken – detta är medicinen för framtiden. Tiilikainen lovade återkomma till frågan om fem år. Om situationen fortfarande då är alarmerande är hon redo att se över sin ståndpunkt.

Tunga politiska beslut kräver tyvärr en kris, sammanfattade Tiilikainen.