Vad innebär den ekonomiska krisen?

Martti Salmi från finansministeriet drog fullt hus då han föreläste under rubriken ”Italien, Grekland och hävstångseffekten – vad nytt om eurokrisen?”. Salmi har som biträdande chef för finansministeriets sekretariat för internationella ärenden deltagit i beredningen av Finlands ekonomiska riktlinjer i EU.

Efter att ekonomin började återhämta sig 2009 har det igen börjat gå sämre på grund av krisen i Grekland. Detta syns både i oro bland investerarna och i att konsumenternas tilltro till ekonomin har försvagats. Salmi presenterade Europeiska kommissionens senaste BNP-prognos där osäkerheten tydligt kommer fram. I det rådande ekonomiska läget är det nästan omöjligt att göra prognoser som sträcker sig längre än ett år fram i tiden.

Pendlande räntor

Salmi åskådliggjorde med hjälp av olika exempel det känsliga förhållandet mellan EU-ländernas politik och räntorna på statslån. Beslut som ökar förtroendet – till exempel Europeiska centralbankens beslut förra månaden att börja köpa krisländernas obligationslån – sänker räntorna. Rykten om ländernas oförmåga att betala sina lån får i sin tur räntorna att stiga. En liten ljusglimt för Finlands del är att samtidigt som krisländernas räntor stiger, sjunker räntorna för de länder som anses pålitliga. Åtminstone tills vidare anses Finland vid sidan om Tyskland vara ett slags trygg hamn i euroområdet.

Salmi förklarar hur räntorna pendlar. Foto: Peetu Toivonen

Grekland, som helt förlorat marknadens förtroende, och i allt högre grad även Italien och Spanien, har stora problem med att betala sina statsskulder. Då räntorna stiger går en allt större andel av statens inkomster åt till lånekostnaderna och allt mindre återstår för tillväxt. Denna onda cirkel kan leda till en situation där staten inte själv klarar av sina amorteringar utan blir tvungen att be andra stater om hjälp.

Grekland och Italien

Att tala om skuldsanering har enligt Salmi länge varit tabu, men för tillfället kan inte situationen i Grekland beskrivas på något annat sätt. Greklands obligationslån uppgår för tillfället till ca 360 miljarder euro. Av detta belopp härstammar 160 miljarder euro från offentliga institutioner, såsom andra euroländer, IMF och ECB. Genom skuldsanering lättas skuldbördan med ca hundra miljarder euro, vilket närmast tas från de privata långivarnas, i praktiken bankernas lån. Som kompensation får de banker som går med på arrangemanget nya skuldebrev som EU-länderna garanterar. De säkerhetsarrangemang som Finland förhandlat fram har att göra med dessa garantier.

I Italien är situationen lyckligtvis långt från så allvarlig som i Grekland. Arbetslösheten i Italien har redan under en längre tid varit lägre och ekonomins underskott mindre än i EU i genomsnitt. Statsskuldens utveckling har i stort sett följt de övriga EU-ländernas, trots att skuldens andel av BNP är stor. En oroväckande trend är ändå enligt Salmi den på lång sikt långsamma eller negativa tillväxten. För att kunna amortera den enorma statsskulden på 1 900 miljarder euro behövs det ekonomisk tillväxt, men någon sådan finns inte i utsikt. Uttryckligen denna omständighet höjer Italiens låneräntor. För att åskådliggöra storleken på Italiens statsskuld konstaterade Salmi att den är större än Spaniens, Greklands, Irlands och Portugals statsskulder tillsammans.

EFSF och hävstångseffekten

Av problemländernas skulder förfaller 795 miljarder euro till betalning före utgången av 2012, vilket innebär att den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten EFSF:s kapacitet på 400 miljarder euro inte klarar av att garantera dem alla. Beslutsfattarna i euroländerna, främst Finland, Tyskland och Holland, har gjort det klart att de inte vill höja garantitaket, vilket innebär att pengarna måste fås att räcka till på något annat sätt. Här kommer den så kallade hävstångseffekten in i bilden.

Publiken lyssnade uppmärksamt och deltog aktivt i diskussionen. Foto: Peetu Toivonen

För att pengarna ska räcka kan de enligt Salmi ”spridas ut”: istället för att erbjuda full garanti kunde ECB i fortsättningen erbjuda bara 20 procents förlustgaranti, vilket innebär att pengarna i teorin räcker fem gånger bättre. Denna åtgärd borde övertyga investerarna om att Italiens och Spaniens obligationslån är lönsamma. Salmi konstaterade att marknaden inte tagit emot planen med särskilt stor tillförsikt.

Följande föreläsning i Lilla parlamentets Infocentrum hålls torsdagen den 24 november. Då talar ordföranden för stora utskottet Miapetra Kumpula-Natri om riksdagens roll i beslut som rör den ekonomiska krisen i EU. Tisdagen den 29 november talar professorn i finansiering vid Aalto-universitetet Vesa Puttonen under rubriken ”Hur ser framtiden ut?”