Den ekonomiska krisen i Europa

EU-ledarna beslutade i slutet av januari 2012 att inrätta en finanspolitisk union. I förhandlingarna deltog bland annat Klaus Regling, chef för EFSF, Jean-Claude Juncker, ordförande för eurogruppen och Olli Rehn, Europeiska kommissionens vice ordförande. Foto: Europeiska unionens råd

Orsakerna till krisen som fått den europeiska ekonomin att vackla finns på två håll. Problem på den amerikanska bolånemarknaden ledde till en finansmarknadskris som kulminerade i investeringsbanken Lehman Brothers konkurs i september 2008. Euroländernas slapphänta ekonomi och de så kallade konstruktionsfelen i EU:s monetära union har också spelat sin roll.

Allt började med bolånen

En prisbubbla på den amerikanske bostadsmarknaden startade händelseförloppet som ledde till en världsomfattande recession. Prisbubblan uppstod på grund av en låg räntenivå och därav följande spekulation. Läget förvärrades av att bolån efter påtryckning från federalt håll erbjöds allt mindre bemedlade personer.

Bolånebankerna försökte minska risken med de osäkra lånen genom att sälja lån som de beviljat till investeringsbanker som fikade efter nya investeringsobjekt. Investeringsbankerna – till exempel Bear Sterns och Merrill Lynch – tog vara på möjligheten att komma in på den omfattande bolånemarknaden. De paketerade bolånen i derivat som var värda mer än tiofalt mer än lånen och sålde dem vidare till placerare världen över. Derivaten hade god åtgång eftersom ratinginstituten mestadels gav dem den högsta AAA-ratingen.

År 2006 sjönk bostadspriserna för första gången på årtionden. Allt fler låntagare kunde inte amortera sina lån och bankerna som beviljat bolånen råkade snabbt i svårigheter. Våren 2007 gick många bolånebanker omkull och därmed gick botten ur investeringsbankernas derivathandel. I början av 2008 meddelade ett flertal investeringsbanker att de räknar med jättestora kreditförluster. Kaoset kulminerade den 14 september när Lehman Brothers ansökte om företagssanering.

För att undvika en världsomfattande depression understödde USA och många EU-länder nödställda banker med olika stödpaket år 2009.

Den ekonomiska krisen når Europa

Finanskrisen i USA ledde till en konjunkturnedgång inom världsekonomin. Ekonomin avstannade när bankerna avskräckta av finanskrisen blev försiktigare med att bevilja lån och företagen sköt upp sina investeringar. Beskrivande är att bruttonationalprodukten i Finland, som är exportberoende, år 2009 sjönk med rekordartade åtta procent jämfört med året innan.

Recessionen återspeglades oundvikligen också i samhällsekonomierna. Den ekonomiska stagnationen minskade skatteinkomsterna, medan staternas utgifter fortsatte att öka. Trots att staterna har stramat åt sin ekonomi, är behovet av lånepengar i stort sett oförändrat. Stödpaketen till de krisdrabbade bankerna har ytterligare fördjupat staternas trångmål.

De europeiska ländernas skuldbörda beror dock inte enbart på den ekonomiska krisen. I Europa har man levt över sina tillgångar under hela 2000-talet. I synnerhet euroområdets sydeuropeiska problemländer tog anmärkningsvärt stora lån efter att de gått med i euron i början av 2000-talet. Dessa länder, bland annat Grekland och Spanien, fick lån till samma ränta som de övriga euroländerna, eftersom Europeiska centralbanken (ECB) ansåg att alla euroländers statsobligationer var lika goda säkerheter.

Läget i Europa utvecklades till en egentlig skuldkris år 2009 efter att finanskrisen i USA, den globala recessionen och placerarnas ökade försiktighet höjt räntenivån i Europa.

Krisens vidd börjar komma i dagen

I oktober 2009 hamnade Grekland, som i åratal levt över sina tillgångar, i en återvändsgränd. Landets nyvalda regering meddelade att underskottet i Greklands offentliga ekonomi var betydligt större än vad som tidigare uppgetts. Placerarna tappade snabbt förtroendet för att landet skulle kunna betala sina låneräntor, och i december sänktes landets kreditklassificering.

För att förhindra att skuldkrisen skulle sprida sig beviljades Grekland ett låneprogram på 45 miljarder euro i mars 2010. Detta räckte emellertid inte till för att stabilisera läget i landet. Den andra maj beviljade euroländerna ett nytt låne- och anpassningsprogram på 110 miljarder euro under villkor att Grekland genomför en sträng sparkur.

Eurogruppen beslutade den 9 maj att inrätta en fond, dvs. den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten EFSF, som kan bevilja problemländer lån mot borgen av euroländerna. Dagen därpå inledde Europeiska centralbanken ett program för att köpa euroländernas obligationslån, framför allt från Grekland.

Den 28 november godkände euroländerna en begäran om hjälp från Irland och beviljade landet ett låneprogram på 67,5 miljarder euro.

Skuldkrisen sprider sig till hela euroområdet

Eurogruppen kom i mitten av februari överens om att inrätta en permanent krismekanism för att ersätta de temporära stabiliseringsinstrumenten. Europeiska rådet beslutade att inrätta europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) vid sitt toppmöte 24–25 mars 2011.

Våren 2011 var det Portugals tur att be om nödfinansiering, och ett lånepaket på 78 miljarder euro godkändes en månad senare.

– Kesällä 2012 käyttöön otettava EVM korvaa nykyiset vakautusvälineet (ERVV ja ERVM). – EVM:n lainanantokyky on 500 miljardia euroa. – Suomen osuus on 12,6 miljardia euroa, josta maksettua pääomaa 1,44 miljardia euroa (helmikuu 2012).

I juli 2011 spred sig skuldkrisen till Italien. Placerarnas förtroende för landets betalningsförmåga började svikta och låneräntorna stiga. Den 4 augusti återupptog ECB ett köpprogram för obligationslån och fokuserade denna gång på obligationslån från Italien och Spanien.

Den 26 oktober 2011 godkände toppmötet för euroområdet ett nytt åtgärdsprogram för att lösa finansmarknadskrisen i euroområdet. I programmet ingår bland annat skuldsanering av privat finansiering till Grekland, principer för effektivare finansiella mekanismer och principer för att på längre sikt utveckla samordningen av den ekonomiska politiken. Finlands säkerhetsarrangemang hade redan tidigare godkänts som en del av det nya låneprogrammet för Grekland.

Vid EU-toppmötet i början av december 2011 beslutade man inrätta en finanspolitisk union, som ska skärpa EU-ländernas ekonomiska disciplin och stärka krismekanismerna. Samtidigt beslutade man att tidigarelägga ibruktagningen av den permanenta stabilitetsmekanismen så att den införs sommaren 2012.