Europeiska unionens domstol stödjer öppenheten
Tarja Långström ansvarar för juridiska frågor vid EU-representationen.EU:s lagstiftare har gång på gång hamnat i en återvändsgränd i sina försök att förnya EU:s öppenhetsförordning, vilket Lissabonfördraget förutsätter. Däremot blåser det återigen öppenhetsvindar från Luxemburg. Det ligger i och för sig i linje med tidigare erfarenheter. I öppenhetsfrågor har domstolen även tidigare genom sin rättspraxis bättrat på det som lagstiftarna endast hymlat om.
Den 17 november gav EU-domstolen ett viktigt beslut där den drog upp riktlinjer för offentligheten gällande lagstiftningshandlingar. EU-domstolen fastslog att den dom som tribunalen gav våren 2011 i det så kallade Access Info Europe-målet ska förbli i kraft. Beslutet var en stor, principiell framgång för intresseorganisationen Access Info. Rådet måste nu därför börja granska sin rådande praxis.
Målet gällde Access Infos begäran om handlingar gällande en rapport som utarbetats av rådets generalsekretariats arbetsgrupp för informationsfrågor. Vid mötet hade man behandlat en revidering av öppenhetsförordningen. Generalsekretariatet hade överlämnat rapporten så att uppgifterna om vilka delegationer som hade föreslagit ändringar var övertäckta. Detta enligt en riktlinje som Coreper (kommittén för de ständiga representanterna) hade dragit upp 2002 efter att öppenhetsförordningen trätt i kraft. Av handlingen framgick därför inte vilka delegationer som hade lagt fram förslagen som rapporten innehöll.
Organisationen hade vunnit målet redan i tribunalen, men rådet överklagade domen med stöd av några medlemsländer. Europaparlamentet som eftersträvar större öppenhet hade för sin del stött Access Info.
Alla motiveringar förkastades
Domstolen godkände inte enda av rådets motiveringar som skulle berättiga begränsningar av rätten enligt artikel 15 FEUT att i så omfattande grad som möjligt få tillgång till institutionernas handlingar. I öppenhetsförordningens undantagsbestämmelse (artikel 4) hittades inte enda motivering till vägran att ge uppgifter om delegationerna, så rapporten måste överlämnas i sin helhet. Rådet hade åberopat bland annat äventyrandet av beslutsförfarandet som nämns i artikel 4.3 och att de utelämnade uppgifterna var känsliga. Detta fick inget understöd i domstolen.
Finland hör tillsammans med Sverige, Danmark och Holland till de unionsländer som förhåller sig mest positivt till öppenheten. Domen torde inte orsaka några större problem i vårt land eftersom Finlands ståndpunkter gällande beredningen av EU:s rättsakter är offentliga enligt vår lagstiftning. Frågan är dock politiskt sett känslig och tidigare diskussioner visar att den för en stor del av medlemsländerna är problematisk. Domen som nu getts är slutlig, och rådet måste upphöra med att täcka över uppgifterna om delegationerna i lagstiftningshandlingarna, vilket i domen konstaterades strida mot EU-rätten.
Vi får se om lagstiftningshandlingarna i fortsättningen kommer att innehålla om uppgifter om delegationerna eller om man i rapporterna börjar använda uttryck som ”ett flertal delegationer, ett medlemsland”, vilket förekommer när det gäller utrikes frågor. Om så sker skulle det inverka negativt på medborgarnas tillgång till information och på öppenheten. Också exaktheten skulle bli lidande. Men om handlingarna offentliggörs med uppgifter om delegationerna kan det behövas ett förfarande för korrigering av felaktiga anteckningar. Ett medlemslands ståndpunkt kan ha antecknats fel.
Även om domstolen enligt vissa bedömningar gick för långt, kan domen också ses som en logisk följd av den ökade öppenheten och transparensen i lagstiftningsförfarandet som infördes genom Lissabonfördraget. Det återstår således att se vilka konsekvenserna blir, men klart är att det vakna civila samhället kommer att testa följderna av domen. Vi kommer säkert att få se nya förfrågningar om handlingar.
Tarja Långström
Skribenten är ambassadråd och arbetar med juridiska frågor och människorättsfrågor.
Närmare information:
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar
Domstolens dom av den 22 mars 2011 i målet T-233/09
Tribunalens dom av den 17 november 2013 i målet C-280/11
