Euroekonomin 2014: Optimism i skuggan av realism
Inom euroområdet såg januari ljusare ut och detsamma gäller framtiden. Enligt Draghi på ECB har läget inom euroområdet förbättrats dramatiskt under de två senaste åren. Det är lätt att instämma i denna syn: ränteskillnaderna mellan krisländerna och de övriga euroländerna har minskat, interbankmarknaden håller så småningom på att återhämta sig, förtroendeindikatorerna visar uppåt, tillväxtprognoserna visar också på en uppgång och vid sidan av den tillväxt som baserar sig på exporten förväntas också konsumtionen i en viss mån hjälpa till.
Där den positiva stämningen vid årets början under de senaste åren småningom har avtagit ser det nu ut att finnas grund för en mer hållbar optimism. Prognoserna för 2014 har visserligen försetts med strängare förbehåll än tidigare för att negativa risker kan realiseras. Enligt de ekonomiska förståsigpåarnas konsensusuppfattning blir det ett år med en långsam, försiktig och fluktuerande återhämtning. Men dock en återhämtning.
Är det värsta då förbi? När det gäller hotet om att euroområdet ska spricka kan man antagligen säga så. Men gäller det också enskilda ekonomiska aktörer – banker? företag? arbetslösa? stater? Svaret på den frågan är mer komplicerat. Under en lång och komplex kris har vi nu efter finans- och skuldfaserna kommit fram till en tillväxt- och sysselsättningskris – dock så att de tidigare faserna ännu inte är helt och hållet övervunna.
Inom euroområdet har krisen lämnat i arv för stora skulder och ett svårt arbetslöshetsproblem – tillväxten sackar efter
Realisten påminner genast optimisten om att trots den spirande tillväxten ligger euroområdets nominella bnp alltjämt på samma nivå som före krisen. Arbetslösheten inom euroområdet har stigit till över 12 procent. Av 20 miljoner arbetslösa är hälften långtidsarbetslösa. Av de unga går i genomsnitt var fjärde och stämplar. Skillnaderna mellan länderna är stora: i ett land är 5 procent arbetslösa medan siffran är 25 procent i andra länder. Därtill är euroländernas sammanräknade skuld nu en och halv gång större än före krisen och uppgår till ca 95 procent av bnp. Företagens och hushållens skuldnivåer är alltjämt ställvis höga.
Situationen tillspetsas av de låga tillväxtutsikterna på medellång sikt inom euroområdet: ca 1,5 procent i året under perioden 2014–2017. Trots att banksektorn har stärkts märkbart är den faktiska situationen gällande bankernas balanser alltjämt delvis höjd i dunkel och den här osäkerheten bromsar upp kreditgivningen. Framförallt i Sydeuropa är det trögt före när det gäller företagsfinansieringen och lånen är dyrare än i norr. Tvivlen gällande företagens skick och kommande kreditförluster ökar också osäkerheten. En mer omfattande nedmontering av skuldbergen har först nu börjat och det bromsar upp konsumtionen, investeringarna och kreditefterfrågan. Den prognostiserade tillväxten minskar i praktiken inte arbetslösheten i någon väsentlig grad. Den hjälper heller inte till att i tillräcklig grad minska den offentliga ekonomins skuldkvot. Det står helt klart att man inom finanspolitiken borde skapa utrymme för nästa nedgång, en liknande kris med detta utgångsläge klarar vi inte av.
Nödvändigt att minska på skulderna – onda kretsgångar ett problem, den gemensamma valutan en utmaning
När skulderna är stora blir de ekonomiska aktörerna mer sårbara för plötsliga chocker (t.ex. fluktuationer i bostadspriserna eller räntorna) eller överhuvudtaget för ett svagt ekonomiskt läge. I ett osäkert läge koncentrerar sig hushållen och företagen oftast på att betala tillbaka sina lån, och då skjuts konsumtion och investeringar på framtiden. Detta leder till försvagad efterfrågan och onda kretsgångar (lat. circulus vitiosus) mellan sektorerna. Inom euroområdet har man under senare år försökt bryta den osunda relationen mellan bankerna och staterna som nästan hotade splittra den gemensamma valutan. Med tanke på en skör ekonomisk tillväxt är det dock frågan om mer komplicerade strömmar mellan flera ekonomiska aktörer (hushåll, banker, företag, stater), där återkopplingar (t.ex. företagens lönsamhetsproblem ökar bankernas kreditförluster och bankernas förluster minskar långivningen till företagen; eller företagen skär ner personalen, och då måste hushållen skära ner sin konsumtion, osv.) sätter fart på den ekonomiska nedgången, framför allt då alla anpassar sina balanser samtidigt.
För en minskning av skuldsättningen utgör också den monetära unionen i sig och det nuvarande makroekonomiska läget en utmaning. Under tidigare motsvarande återhämtningsperioder har en hög nominell och reell tillväxt, devalvering av valutakursen och en lätt penningpolitik stött anpassningen. Nu är inflationen låg och den ekonomiska tillväxten förutspås vara långsam. Detta betyder att man mer måste ta sig an själva skuldnivåerna. Den offentliga sektorn har egna problem och kan inte stödja den privata sektorns anpassning på samma sätt som tidigare under historien. För många euroländer är läget besvärligt. Växelkursen kan devalveras endast internt genom en sänkning av priserna och lönerna. När de penningpolitiska kanalerna fungerar bristfälligt fungerar inte heller en lätt penningpolitik på normalt sätt. Problemen berör inte alla länder direkt. Men det globala ekonomiska systemet och den gemensamma valutan hämtar in problemen bakvägen om man är oförsiktig.
2014 års prioriteringar
Dilemmat med den svaga tillväxten och de onda cirklarna börjar sannolikt så småningom försvinna när man får klarhet i vissa misstroendeskapande faktorer. Förtroende och trovärdighet är verkligen inte några tomma ord. Till denna del ser listan över prioriteringar för euroområdet i år ut på följande sätt:
- Banksektorn bör fås i skick och bankunionen färdig. Det råder alltjämt tvivel om bankernas verkliga skick. Man kan inte överdriva betydelsen av de bedömningar av bankernas balanser (bl.a. värderingar och risker) som ECB gör innan den gemensamma tillsynen av bankerna inleds och de stresstest som utförs i samarbete med EBA. Det här är chansen där gamla synder borde kunna avföras från dagordningen. Om slutresultatet blir att det behövs kapitalisering borde den skötas bland annat med nytt kapital eller ålägga placerarna att bära risken. Om det här inte är möjligt bärs ansvaret för eftervården i sista hand av de ansvariga medlemsländerna. Slutresultatet får inte vara sådant att det naggar förtroendet för ECB och i vidare bemärkelse bankunionen i kanterna.
- När reglerna om investeraransvaret träder i kraft i början av 2015 är det ett stort steg från det att skattebetalarna alltid gått i borgen till en sundare bördefördelning på marknadens villkor. Den här ändringen i tänkesätt kompletteras av en europeisk krishanteringsmekanism som inrättats för att lägga ner osunda banker. En snar enighet i denna fråga vore ägnad att öka finansmarknadens stabilitet och trovärdighet.
- Att Irland och Spanien med framgång klarat av sina program är betydande positiva signaler om att det är möjligt att bryta cirkeln med anpassningsprogram. Portugals anpassningsprogram löper ut på senvåren och det är nästa stötesten – kan landet klara sig utan ett skyddsnät efter anpassningsprogrammet. Jämfört med Irland är Portugals räntenivå för närvarande aningen högre och finansieringsbuffertarna mindre, men de senaste budskapen från ekonomin har varit uppmuntrande. Däremot blåser det igen motvind i fråga om genomförandet av det grekiska programmet.
- ECB har spelat en central roll som det sista låset för den gemensamma valutans stabilitet. ECB agerar i ett kraftigt korstryck: är eurons yttre värde för starkt, ska man vara rädd för inflation eller deflation? Hur sätta styrräntan, när vissa uppvisar tillväxt medan andra går bakåt? Innevarande års återkommande uppgift blir antagligen hur man ska få penningrörelsen mellan bankerna att fungera. Det här hänger naturligtvis ihop med skicket och transparensen i bankernas balanser.
- Medlemsländernas egna åtgärder gällande en finanspolitik som stödjer tillväxten och en förnyelse av strukturerna. Fokus ligger framför allt på arbetsmarknadsreformerna; riskerna att arbetskraftens utbildningsnivå försvagas vid långtidsarbetslöshet och hur de ska mötas. Europa måste anpassa sig till att standarderna på den globala arbetsmarknaden avviker stort från varandra.
Nu återstår ett kvanthopp, så är allt klart!
Angela Merkel anser att det ännu behövs ett kvanthopp för att krisen i euroområdet ska vara avklarad. Det faktum att det efter ”en dramatisk förbättring” ytterligare behövs ett jättehopp beskriver hur illa ställt det faktiskt var med euroområdet och hur lång vägen är tillbaka. År 2014 kommer vi dock återigen att påverka många framtidsbilder för Europa: i vilket skick Europa möter den åldrande befolkningsstrukturen – hur mycket dagens unga i sinom tid måste betala för den här krisen – och överhuvudtaget vilken social modell Europa har råd med i framtiden. Om vi låter bli att reagera eller reagerar med halvmesyrer gillrar vi en tidsinställd bomb som briserar vid nästa lågkonjunktur. Ett japanskt scenario med långsamt förtvinande verkar inte heller särskilt lockande. But Europe delivers. Det är svårt att låta bli att vara optimist.
Jani Pitkäniemi
