Besluten om EU:s klimat- och energimål fattas först i höst
Avsikten var att Europeiska rådet vid sitt möte i mars skulle koncentrera sig på EU:s klimat- och energimål efter år 2020. Men Ukraina och Ryssland tog över huvudintresset i stats- och regeringschefernas diskussioner. Besluten om klimat- och energifrågorna flyttades fram till en senare tidpunkt – vilket också annars kanske hade skett. Å andra sidan gav EU:s beroende av gas från Ryssland sin egen nyans åt diskussionerna om riktningen för klimat- och energipolitiken.
EU:s nuvarande juridiskt bindande mål gäller till 2020. Det behövs nya riktlinjer både för investeringssäkerheten och för att göra det möjligt för EU att aktivt satsa på att få till stånd ett nytt täckande klimatavtal.
Europeiska kommissionen publicerade sitt förslag till nya ramar för klimat- och energipolitiken i januari 2014. Kommissionen föreslår att utsläppen av växthusgaser ska minska med 40 procent fram till 2030. EU har redan förbundit sig att minska sina utsläpp med 80 procent jämfört med nivån 1990 fram till 2050. En 40 procents minskning är enligt kommissionen en kostnadseffektiv väg mot målet. I fråga om den förnybara energin föreslår kommissionen att andelen höjs till 27 procent på EU-nivå. Däremot föreslås inga nationella mål.
Diskussionen präglas nu starkare än tidigare av en vilja att sammanlänka klimatmålen, industrins konkurrenskraft och en tryggad energitillgång samt rimliga energipriser. De här målen är inte motstridiga, utan med en ambitiös klimatpolitik kan man också skapa nya jobb och marknader för cleantech. Samtidigt måste man sörja för den energiintensiva industrins konkurrenskraft.
Klimatmålet delar medlemsländerna
Kommissionens förslag om endast ett bindande mål på medlemsstatsnivå får ett brett stöd av medlemsländerna – även om några länder fortsättningsvis vill ha en modell med tre bindande mål. De flesta efterlyser flexibilitet och kostnadseffektivitet.
Däremot finns det olika åsikter om hur strängt klimatmålet ska vara och om tidtabellen för det. En del medlemsländer, framför allt Tyskland, Storbritannien, Sverige och Danmark, anser att målet på 40 procent är en miniminivå. De allra flesta, även Finland, anser att målet är motiverat. Vissa länder i Östeuropa, med Polen i spetsen, är inte beredda att godkänna målet på 40 procent och efterlyser fler analyser av effekterna i olika länder och om bördefördelningen innan besluten fattas. De anser också att bördefördelningen borde baseras på bruttonationalprodukten, vilket var fallet i det föregående paketet. De övriga betonar kostnadseffektiviteten – utsläppen borde minskas framför allt där det är fördelaktigast, och alla borde dra sitt strå till stacken. I synnerhet Polen, som är beroende av stenkol, bromsar beslutsfattandet och anser att det inte finns något behov för EU att besluta om sina mål innan andra gör det.
Även om Europeiska rådet inte nådde enighet om klimatmålet, sägs det i slutsatserna att målet för 2030 ligger i linje med målet för 2050, och att det baserar sig på kommissionens förslag – vilket indirekt hänvisar till målet om 40 procent.
Utsläppshandelns roll som ett centralt instrument för EU:s klimatpolitik ifrågasätts inte. En majoritet av medlemsländerna anser att systemet med utsläppshandeln bör stärkas och förnyas. Förhandlingarna om en ny marknadsstabilitetsreserv som kommissionen föreslagit pågår som bäst. Tanken är att reserven inom ramen för redan överenskomna regler ska balansera efterfrågan och utbud.
Mer flexibilitet inom energisektorn
EU:s 2020-mål innehåller ländervisa mål för den förnybara energin. Trots att den förnybara energins andel har ökat, har den också skapat problem, framför allt beträffande stöden.
Ett konkurrensläge med obalans mellan olika energiformer har paradoxalt nog till och med lett till att fossila bränslen fått stöd. Kommissionens tanke är att erbjuda medlemsländerna större frihet att öka andelen förnybar energi på det sätt som länderna anser vara bäst. Om stats- och regeringscheferna når enighet om ett tilläggsmål på minst 27 procent på EU-nivå, utarbetar medlemsländerna egna nationella planer tillsammans med sina grannländer. Kommissionen hoppas att solidariteten mellan medlemsländerna hjälper till att nå det gemensamma målet.
Finland har i sin nationella klimat- och energistrategi förbundit sig att öka produktionen av förnybar energi, men det ligger alltjämt några rishögar – eller eventuellt en hel skog – i vägen. Största delen av den förnybara energin som produceras i Finland är träbaserad. Kommissionen har redan länge berett hållbarhetskriterier för fast biomassa. En presentation av förslaget har skjutits upp flera gånger, men man har inte helt gett upp tanken. Osäkerheten med den kommande lagstiftningen bromsar upp intresset i Finland att förbinda sig till mer förnybar energi.
Ett annat mål inom energisektorn för 2020 gäller en förbättring av energieffektiviteten. Det verkar som om kommissionen skulle avstå från ett bindande mål för medlemsländerna. Detta blir klart först efter översynen av energieffektivitetsdirektivet sommaren 2014. Det har sipprat ut olika åsikter från kommissionen, men både energi- och klimatkommissionärerna har efterlyst ett bindande mål för energieffektiviteten. Det finns mycket att förbättra på EU-nivå till exempel när det gäller byggnadernas energieffektivitet.
Trafikens ansvar
Ett förslag som saknas i paketet och som är viktigt för Finland är hur man kommer att ställa sig till biobränslen inom trafiken efter 2020. Dagens mål inom unionen är att öka andelen förnybara energikällor inom trafiken till 10 procent fram till år 2020. Finlands nationella mål är 20 procent. Kommissionen anser att användningen av biobränslen inte just kommer att öka med nuvarande åtgärder.
Klart är emellertid att om stats- och regeringscheferna förbinder sig att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent, måste också utsläppen från trafiken åtgärdas. I Finland utgör utsläppen från trafiken ungefär en fjärdedel av växthusgasutsläppen. En åtgärd för att minska utsläppen är att öka användningen av biobränslen. Företagen i Finland har i enlighet med direktivet om förnybar energi från 2009 ivrigt börjat ta fram olika alternativ för biobränslemarknaden. Det här vill vi stödja också efter 2020.
Biobränslena är en av de svåraste förhandlingsfrågorna inom energipolitiken. Produktionen av biobränslen har fört med sig även en del negativa effekter. Produktionen är förknippad med betydande förändringar av markanvändningen och därpå följande klimatutsläpp. Dessutom finns en oro för att biobränslena tar odlingsmark av livsmedelsproduktionen. Avsikten är att dessa problem ska avhjälpas med ILUC-direktivet, med vilket man vill sporra till en produktion som inte baseras på livsmedel och som använder avfall och rester. Medlemsländernas motstridiga åsikter har dock satt stopp för förhandlingarna tills vidare. Osäkerheten bekymrar både dem som stödjer en produktion av biobränslen och dem som motsätter sig produktionen. Finland och många andra medlemsländer vill dock med EU-åtgärder styra framställningen i en mer ansvarsfull riktning, mot mer utvecklade biobränslen.
Tilläggsuppgifter
Vid sitt möte i mars gav Europeiska rådet en lång lista med tilläggsuppgifter till kommissionen och medlemsländerna. Man vill ha mer information om bland annat målens följder för enskilda medlemsländer, om en rättvis fördelning av bördorna, förhindrandet av koldioxidläckage, dvs. att industriverksamhet eventuellt flyttar till länder där klimatpolitiken inte är lika sträng, och om ett nytt styrningssystem.
Europeiska rådet tar upp frågan på nytt vid sitt möte i juni, men beslut väntas först i oktober. En tusen dollars fråga är förstås hur man ska få Polen med – besluten måste fattas enhälligt.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon arrangerar i september ett klimattoppmöte för statschefer. Där hoppas man att EU och andra stora ekonomier ska ge signaler om sina kommande åtaganden. Avsikten är att ett nytt internationellt klimatavtal som binder alla länder ska ingås i Paris i slutet av 2015.
De egentliga lagstiftningsförslagen om att genomföra målen blir en uppgift för nästa EU-kommission. Klimat- och energifrågorna kommer under en lång tid framöver att diskuteras på hög politisk nivå och finnas kvar på Europeiska rådets agenda.
Marjo Nummelin och Sanna Ek
Skribenterna ansvarar för klimat- och energipolitiska frågor vid EU-representationen
