Ännu mer naturenliga ekologiska produkter
Europeiska kommissionen presenterade i mars ett lagstiftningsförslag om ekologisk produktion. Syftet med reformen är att svara på en ökad efterfrågan, lätta upp byråkratin och trygga konsumenternas förtroende. Medlemsländerna och intresseorganisationerna i branschen är kritiska till reformen. De anser att den nuvarande lagstiftningen är tillräcklig.
Efterfrågan på ekologiska produkter har fyrdubblats inom EU under de senaste åren, medan arealen för ekologisk produktion endast har fördubblats. Efterfrågan täcks med import.
Europeiska kommissionen uppskattar att konsumenternas förtroende för ekoprodukterna håller på att avta, samtidigt som de som producerar ekologiskt kämpar med komplicerade och talrika regler och bestämmelser. Konkurrensen från tredje länder orsakar också problem, i synnerhet som det ofta hittas för mycket rester från kemiska växtskyddspreparat i produkterna. Man kan också fråga sig om bestämmelserna om djurens välfärd ligger på samma nivå i tredje länder än till exempel på gårdar med ekologisk produktion i Finland. Dessutom är certifieringen, dvs. användningen av ekologotypen, dyr.
Kommissionen överlämnade i mars 2014 till rådet och parlamentet ett förslag om ekologisk produktion, märkning och kontroll av ekologiska produkter. Lagstiftningen revideras den här gången rätt snabbt, eftersom den senast förnyades 2007. I många medlemsländer anser man att den gällande lagstiftningen fungerar bra och att någon revidering inte behövs.
Vissa ändringar behövs visserligen, särskilt för att lätta på den administrativa bördan. Avsikten är öka den ekologiska produktionen för att svara mot den ökande konsumtionen. För att upprätthålla konsumenternas förtroende för ekoprodukter behövs också ”mer naturenliga ekoprodukter”.
Den gällande lagstiftningen ger möjlighet till undantag. Till exempel kan åkrarna på en gård odlas ekologiskt, medan husdjursproduktionen är traditionell eller utsädet har producerats med traditionella metoder. Rester av växtskyddsmedel tillåts också i någon mån.
Rådet har fört fram att ekologisk produktion ska vara möjlig överallt i Europa. I Finland har man varit nöjd med undantagsbestämmelserna som beaktar de olika naturförhållandena i länderna. Ett exempel på detta är man kan hålla djuren inomhus på vintern.
Men kommissionen anser att undantagen försvagar konsumenternas förtroende för ekoproduktionen, då produktionen sker på olika sätt i olika regioner.
De största ändringarna i förordningsförslaget gäller primärproduktionen. Ur finländsk synvinkel är en skärpning av de tillåtna mängderna rester av växtskyddsmedel en positiv sak, eftersom de finländska ekoprodukterna knappt alls innehåller sådana rester, medan rester hittas i importerade produkter.
Nytt i förslaget till förordning är att miljökriterier ska gälla också förädlande företag, dock inte mikroföretag. Mikroföretagens verksamhetsmöjligheter vill man förbättra genom att lätta på kraven, så att de kan ansöka om gruppcertifiering för sina produkter.
Ändringarna gällande kontrollsystemet är viktiga för Finland, och Finland har redan länge aktivt påverkat i den här frågan. En bra ändring är att kontrollen i fortsättningen kan göras riskbaserat. Enligt den gällande förordningen ska ett obligatoriskt kontrollbesök göras årligen, men enligt det nya förslaget blir kontrollen mer riskbaserad och gårdar som fungerar klanderfritt behöver inte kontrolleras varje år. Dessutom anpassas kontrolltätheten.
De första reaktionerna från medlemsstaterna och intresseorganisationerna i ekobranschen har varit rätt kritiska, eftersom de anser att den gällande lagstiftningen är tillräcklig och de befarar också att byråkratin ökar. Man vill inte slopa undantagen. Risken finns då att de ekologiska producenterna slutar med sin verksamhet på grund av skärpt lagstiftning.
Behandlingen av förslaget kommer att ta flera år. Det nya Europaparlamentet ska säga sin åsikt i frågan, och därtill ska man besluta om ett flertal stadganden på lägre nivå och ge anvisningar till medlemsländerna om hur dessa ska tillämpas.
Kirsi Heinonen
Skribenten är specialsakkunnig på veterinära frågor, växtskyddsfrågor och livsmedelssäkerhet.
