Pääosassa kestävät kassit

Ofta pratar man om det som man har brist på. Med det gäller inte plastpåsdiskussionen. I rådets miljöarbetsgrupp och i ambassadörernas Coreperkommitté diskuteras som bäst bärpåsar av plast, som det tyvärr finns alldeles för många av, och på alldeles fel platser. För miljön, naturen och människans hälsa vore det bra om vi inte alls använde engångskassar av plast. Kassar som går att använda flera gånger skulle vara ett bättre alternativ, men dem talas det mycket mindre om.

För ungefär ett år sedan, då Litauen var ordförande, började en miljöarbetsgrupp bestående av medlemsländernas tjänstemän behandla kommissionens förslag att förändra förpackningsdirektivet.

Detta föregicks av utställningen ”Nice to Sea” som arrangerades av kommissionen och som i text och bild beskrev vilket problem plast, och i synnerhet plastpåsar, utgör för haven. Man angrep problemet med kommissionens lilla, och till synes ofarliga, reformförslag som förbinder medlemsländerna att minska på sin konsumtion av lätta bärpåsar av plast.

Ärendet finns fortsättningsvis på rådets och parlamentets agenda. Förhandlingarna med parlamentet om den första behandlingen ägde rum medan Italien var ordförande.

Den vita bärkassen är tunnare än 50 mikron, Ateneumkassen är tjockare.  

Under året har man lärt sig att plastkassar som är 50 mikron eller tunnare är särskilt problematiska. Det är i synnerhet dem som kommissionen vill att vi helst ska sluta använda.

Det har också noterats att söta bakverk, fuktiga matvaror, mat som säljs i lösvikt, frukter, nötter, grönsaker och många delikatesser från orientaliska marknader förpackas i platspåsar som inte är tjockare än 10 mikron. Sådan plast är vi människor snabba att slänga bort.

Istället för en traditionell bärpåse av plast är det ofta möjligt att köpa en av tyg eller bionedbrytbart material, även om de kostar lite mer.

Enligt kommissonen är alla påsar som är tunnare än 50 mikron ett stort problem. När de slängs bort blir det av någon anledning inte alltid i soporna, utan på marken eller andra platser varifrån de hamnar ut i naturen, vattendrag och världshaven.

I sig är plast inte alls någon dålig produkt. Den är viktig i många industriprocesser och program, och den kan återanvändas.

När jordens befolkningsmängd växer och naturresurserna tar slut kan återanvänd plast ersätta primärmaterial. För att påskynda den förändringen behöver vi verksamhetsmodeller som stödjer ekologisk placering och ekoinnovationer. Med hjälp av dem inkluderar man återanvändning och förebygger avfallsuppkomst redan i planeringen av plastprodukterna.

Innovationer har också synts på kassfronten. I Belgien blev bärkassar med bild av landets fotbollslandslag en storsäljare under sommaren. Och fenomenet är inte nytt. En hållbar bärkasse behöver inte alltid vara av plast eller liknande material. En bra bärkasse av tyg eller läder hänger med sin ägare i åratal.

I Belgien ståtade landets fotbollslag på den bärkasse som blev sommarens storsäljare.

Konsumtionsvanor förändras snabbt om det görs enkelt att genomföra förändringen. Men att vi minskar på plastkasskonsumtionen gör inte att den ö av plast som seglar omkring på världshaven försvinner. Den är stor som en hel världsdel, och många djur och fåglar kommer ännu att kvävas av de små plastbitar som är slutresultatet av plastnedbrytningen.

Men i stadsmiljö kan varje övergång från engångsprodukter till mera hållbart minska på avfallsberget och därmed på avfallshanteringskostnaderna, och därmed bidra till mera ekologisk och hållbar ekonomi.

För Italien kan plastkassarna bli en fjäder i hatten. Det skulle vara bra – då får vi något slag av enhetlig författningsgrund för reduceringen av tunna plastpåsar och kan ägna våra tankar åt något ännu större: kretsloppsekonomi!

Marika Paavilainen 

Skribenten är specialsakkunnig i miljöpolitik