Onko nyt sosiaalisemman EU:n aika?
EU håller på med omorientering. Man försöker balansera sin image, som starkt förknippas med skärpt ekonomisk disciplin och effektivare inre marknad, med mjukare, socialpolitiska prioriteringar.
I enlighet med de riktlinjer som medlemsstaternas ledare har godkänt i Europeiska rådet framhäver den nya kommissionen den ekonomiska och monetära unionens (EMU) sociala dimension och en rättvisare inre marknad. På så sätt försöker kommissionen bemöta många EU-medborgares oro och den tilltagande EU-motviljan.
Den nya inriktningen märks framför allt på att kommissionen inskärper att de primära, gemensamma målsättningarna för EU:s alla politiska sektorer ska vara att främja sysselsättningen och rida ut den ekonomiska krisen. Det leder bland annat till att man måste avväga i vilken mån sociala utgifter och socialpolitik är lönsamma investeringar ur makroekonomisk synvinkel, och i hur stor utsträckning socialpolitiken stödjer produktivitet och sysselsättning.
Dessutom utvärderas de sociala effekterna av EU:s verksamhet regelbundet. Därmed försöker man undvika att EU:s åtgärder i vilken sektor som helst skulle försvaga den sociala situationen i Europa. Kommissionen kallar förfarandet social marknadsekonomi.
För tillfället diskuteras särskilt mycket vilken roll välfärdsmålen och de socialpolitiska målen ska spela i de EU-mekanismer med vilka man följer upp och utvärderar medlemsstaternas ekonomiska prestationer och ger rekommendationer för att förbättra deras ekonomiska tillstånd och hållbarhet.
Man funderar på om indikatorerna på sociala prestationer ska höjas i dessa processer och rekommendationer, till betydande incitament på samma nivå som de ekonomiska indikatorerna. Om ett sådant beslut tas kan tillgången till och kvaliteten på välfärdstjänster i framtiden anses vara lika viktiga målsättningar som effektiv produktion av dem.
Hur man än beslutar så ser det inte ut som att EU:s juridiska befogenheter när det gäller socialpolitik och social trygghet skulle öka. Varken kommissionen eller någon medlemsstats regering har i nuläget uppgett sig ha som målsättning att den juridiska befogenheten skulle utökas. Inte ens då man framför som målsättning att EU:s sociala dimension ska förstärkas. Varje medlemsstat har utvecklat egna socialpolitiska system utgående från sina egna behov och värderingar, och vill bibehålla den högsta beslutsmakten i sammanhanget. De vill besluta hurdana sociala trygghetsförmåner och sociala tjänster och andra socialpolitiska åtgärder de erbjuder och till vem, på vilka villkor, hurdana strukturerna ska vara och hur mycket de administrativa utgifterna ska få kosta.
I slutändan är EU:s sociala dimensions framtid och medlemsländernas sociala utveckling naturligtvis beroende av de politiska beslutsfattarnas bedömning och allmänpolitiska prioriteringar, och de urval och beslut som görs utgående från dem.
Vilket resultatet av de pågående diskussionerna än blir står Europa inför en stor mängd socialpolitiska utmaningar just nu: fattigdom, ojämlikhet, utslagning och långvarig arbetslöshet ökar hela tiden, de ungas ställning är svag, den åldrande befolkningen ställer väldiga krav på de socialpolitiska strukturernas hållbarhet och utveckling, och så vidare. Det viktigaste är ändå att man vill och kan bemöta utmaningarna. För medborgarnas del är det troligtvis egalt vem det är som finner lösningarna och verkställer dem, om det sedan är EU, medlemsstaterna eller alla tillsammans. Eller har det någon betydelse?
Antero Kiviniemi
Skribenten är specialsakkunnig i socialpolitik vid EU-representationen
