Eräs tapa osoittaa solidaarisuutta
Vidarebosättning för flyktingar minskar migrationstrycket på vissa länder
Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR fanns det i slutet av år 2013 över 51 miljoner människor som varit tvungna att fly från sina hem. Så här många människor har inte varit i rörelse sedan andra världskrigets tid. Största delen av dem förflyttar sig inom det egna landets gränser. Flyktingarna som tvingats överge sitt fosterland eller sitt hemland var ungefär 17 miljoner till antalet.
Människor som blir tvungna att lämna sina hem vill nästan utan undantag slå sig ner så nära hemorten som möjligt. Exempelvis syriska flyktingar finns det anmärkningsvärt stora mängder av i grannländerna Libanon (cirka 1,1 miljon), Turkiet (cirka en miljon) och Jordanien (ungefär 600 000). Och i Pakistan uppehåller sig ungefär 1,6 miljoner afghanska flyktingar.
Samtidiga konflikter i Europas närhet har lett till att man också försöker ta sig till tryggheten i Europa. År 2014 var det 278 000 människor som illegalt tog sig över EU:s yttre gräns. Många av dem var syriska och irakiska medborgare som flydde undan konflikter, och unga människor som flydde från vapentjänst i Eritrea. Bland flyktingarna fanns också andra länders medborgare som tog tillfället i akt och utgav sig för att vara från exempelvis Syrien. Under år 2014 miste över 3000 människor livet när de försökte ta sig över Medelhavet.
Ett fåtal medlemsländer bär det största ansvaret
Många av dem som tar sig över Medelhavet ansöker inte om asylplats i det första EU-land de kommer till, utan försöker ta sig vidare. Det är en handfull medlemsländer som bär ansvaret för den största delen av alla asylansökningar som lämnas in i EU-området. Ifjol fick Tyskland ta emot cirka 200 000 och Sverige ungefär 80 000 av de cirka 600 000 asylansökningar som lämnades in i EU. Båda länderna bedömer att ansökningarnas antal kommer att öka under detta år.
Av världens 17 miljoner flyktingar uppskattar man att ungefär en miljon är i behov av vidarebosättning (resettlement). Det betyder att de inte kan återvända till sina ursprungsländer men inte heller stanna i det land där de uppehåller sig som flyktingar.
Med vidarebosättning kan man erbjuda flyktingar en trygg väg direkt från ett tredje land till Europa. Med omplaceringen kan man också minska på det tryck som riktas mot EU:s sydliga medlemsstater och Schengenområdet, och vara solidarisk med de tredje länder som axlar det största ansvaret för världens flyktingar.
I oktober i fjol enades EU:s justitie- och inrikesministrar om att man bör ta i bruk vidarebosättning för att underlätta invandringstrycket. Utgångsläget skulle vara frivillighet, men i det dokument som undertecknades konstateras det att alla medlemsländer bör delta.
I november 2014 ordnade Europakommissionen ett möte där man förutom vidarebosättning diskuterade andra lagliga migrationskanaler för personer som är i behov av internationellt beskydd. Av diskussionerna att döma ser det ut som att vidarebosättning är den enda legala formen av invandring som medlemsstaterna är villiga att gå vidare med.
Kommissionen önskar mera kvotflyktingar
Mängden flyktingar som vidarebosätts i Europa är tills vidare mycket liten. Kommissionen strävar därför efter att allt fler medlemsländer ska ta emot kvotflyktingar. Också Finland har understött denna målsättning. Tretton EU-länder har en längre tid deltagit i vidarebosättningsverksamheten tillsammans med UNHCR, och fler medlemsländer har anslutit sig under de senaste åren. Medlemsländernas kvoter varierar från några tiotal till Sveriges 1900 personer. Finlands kvot omfattar 750 personer.
Några EU-länder har också tagit emot flyktingar direkt från tredje land, som så kallat humanitärt intagande. Till exempel Tyskland tog ifjol emot 30 000 syriska flyktingar. Bara fyra medlemsstater, Finland medräknat, har en nödsituationskvot. Som benämningen lyder innebär nödsituationskvot att man kan snabbt ta emot personer som är flyktingar i mycket sårbar situation enligt UNHCR:s definition. Processen sker snabbt eftersom flyktingarna väljs ut enbart utgående från dokument istället för att finska myndigheter intervjuar dem på ort och ställe, som i det normala förfarandet.
Kommissionen ser gärna att det årliga antalet vidarebosatta flyktingar i Europa skulle öka betydligt. Man jämför ofta med USA som varje år tar emot ungefär 70 000 flyktingar inom ramarna för sitt vidarebosättningsprogram. Kommissionen anser att det är dags att övergå till konkreta åtgärder istället för politiska anföranden, och efterlyser solidaritet så väl mot tredje länder som mellan medlemsländerna.
Som bäst bereder kommissionen ett förslag för medlemsländerna som gäller ett frivilligt pilotprojekt där man i praktiken skulle prova på att rättvisare fördela ansvaret för vidarebosättning av flyktingar mellan medlemsländerna. Olika medlemsländer drabbas av olika stort migrationstryck, vilket liksom många andra faktorer påverkar diskussionerna som oundvikligen uppstår när man dryftar hur flyktingarna ska fördelas mellan medlemsstaterna. Åsikterna om hur man ska tolka begreppet ”rimlig mängd vidarebosättningsplatser” som bokförts i resolutionen från oktober kan också komma att vara delade.
Det politiska trycket ökar
Vidarebosättningsverksamheten hör till medlemsstaternas nationella befogenheter, vilket betyder att de också i fortsättningen själva kommer att besluta om de tar emot kvotflyktingar, hur många i så fall och från vilka områden. I Finland är det Utlänningslagen som bestämmer ramarna för vidarebosättning. Riksdagen beslutar årligen om kvotens omfattning och regeringen beslutar hur den ska allokeras regionalt. Det politiska trycket på de medlemsländer som inte tar emot kvotflyktingar ökar hela tiden.
Det är ett faktum att världens flyktingproblem inte blir löst av att EU:s medlemsländer vidarebosätter flyktingar. Men för de enskilda flyktingar som blir omplacerade har det en helt avgörande betydelse. Man ska inte heller underskatta det symboliska värdet av denna solidaritetshandling.
Jutta Gras
Skribenten är specialsakkunnig i invandrings- och asylfrågor.
