EU tarvitsee uuden turvallisuusstrategian
Kolumn
EU:s säkerhetsmiljö har förändrats märkbart under de senaste åren. Det förutsätter att unionen omvärderar sin ställning, sina målsättningar och sina verktyg. En ny säkerhetsstrategi förväntas också medföra en samhörighetskänsla mellan medlemsländerna.
Ryssland annekterade illegalt Krimhalvön för ett år sedan. I EU:s södra grannskap har många länder efter den arabiska våren drivits in i våldspiraler, istället för demokratisk utveckling. Konflikterna i Mellanöstern och bristen på framtidsperspektiv i flera afrikanska länder har gett upphov till en aldrig tidigare skådad flyktingström över Medelhavet till Europa. Också hybridrisker och cybersäkerhet har kommit för att stanna som teman i den säkerhetspolitiska diskussionen.
EU:s höga representant för utrikes frågor Federica Mogherini fick i december 2013 i uppdrag av EU:s statsöverhuvud, med andra ord Europeiska rådet, att bedöma effekterna av förändringarna i den internationella miljön och rapportera till medlemsländerna om de utmaningar och möjligheter som förändringarna för med sig för unionen.
Denna strategiska översyn blir klar till toppmötet i juni och utgående från den förväntas statscheferna ge Mogherini mandat att ta fram en ny säkerhetsstrategi. Föregående säkerhetsstrategi utarbetades år 2003 och uppdaterades år 2008. Förutom att verksamhetsomständigheterna har förändrats finns det också en beställning på en ny strategi för att samhörigheten mellan medlemsländerna ska förstärkas.
Innehållet i den strategiska översynen har redan delgetts i små portioner i april-maj i presentationer till utrikesministrar samt vid ett diskussionsevenemang för tankesmedjor och frivilligorganisationer som ägde rum i Bryssel.
I översynen beskrivs den globala verksamhetsmiljön som mera konkurrerande och komplicerad, på gott och ont. Fenomen som terrorism, utländska kombattanter, flyktingströmmar och gränsöverskridande sjukdomar som ebola gör att länder blir beroende av varandra och att världen indelas i nätverk. Det finns väldiga mängder orsaker till konflikter av olika grader: bräckliga stater, ideologier och identitetsuppfattningar som står i strid med varandra, tilltagande ojämlikhet, brist på resurser, hybridkrigsföring, cyberbrottslighet och terrorism. Följderna syns också i EU-området i form av växande flyktingströmmar och terrorism.
EU själv är mera omtvistad än tidigare och får ta emot kritik både av sina egna medborgare och i sitt eget område, vilket bland annat den ökande europskepticismen är ett tecken på. USA är fortfarande den ledande staten i världen, EU:s ekonomiska status minskar och andra än västländer växer i ekonomisk och politisk pondus. Nya block kan skönjas och bland annat närmar sig Kina och Ryssland varandra. Förutom de globala kraftcentren finns det nya, växande regionala maktcenter.
Utmaningar och möjligheter
Förändringarna i den globala verksamhetsmiljön för med sig både utmaningar och möjligheter för EU. En stor utmaning är den europeiska kallakrigsordningen som geopolitiken har återvänt till, där den särkerhetspolitiska miljön har hårdnat och Ryssland utmanar gränserna.
EU måste också fundera på metoder för att stabilisera Nordafrika och Mellanöstern, där strukturella svagheter och religiöst tryck gynnar konflikter. Relationen till det fattiga, konflikthärjade Afrika måste revideras eftersom det också handlar om de stora möjligheternas kontinent. Det transatlantiska förhållandet kräver sin uppmärksamhet liksom säkerhetsfrågorna i Asien, där EU har ekonomiska intressen.
EU förfogar över ett i internationell skala exceptionellt stort instrument för yttre relationer och säkerhetspolitik som täcker diplomati, utvecklingspolitik, utvecklingsfinansiering, krishantering, handelspolitik, klimat- och energipolitik. Innehållet, slagkraften och behovet av nya redskap i den verktygsbacken kommer att dryftas när den nya strategin utarbetas.
Strategin skapar samhörighet
För att bemöta utmaningarna och gripa chanserna behövs en gemensam, övergripande approach. Den höga representanten Mogherini betonar att processen är minst lika viktig som slutprodukten; när strategin utarbetas kan man förutom nationella intressen hitta gemensamma EU-intressen och förstärka inbördes förtroende och samhörighet. Vad som behövs är en strategi som är EU-institutionernas och medlemsländernas gemensamma, och där invånarna ingår. Strategin kan till och med vara det som räddar det europeiska projektet.
Mogherini anser att det viktigaste syftet med säkerhetsstrategin är att få EU att utnyttja sin potential till fullo. Trots att unionens ekonomiska inflytande har minskat utgör EU fortsättningsvis en modell för integrationsutvecklingen i många länder, och unionens verktygsback är verkligen avundsvärt omfattande.
Både när det gäller den strategiska översynen och den nya strategin befinner sig pennan hos Mogherini och hon låter endast en liten, utvald skribentgrupp använda den. Man lyssnar på medlemsländerna, men strategins innehåll kommer inte att bli föremål för förhandlingar. På samma sätt handlade den första höga representanten för utrikesfrågor, Javier Solana, år 2003 och man anser att resultatet talade för detta förfarande.
Den strategiska översynen och den nya säkerhetsstrategin som blir klar under det kommande årets första hälft håller på att bli en av de mest centrala, intresseväckande och samförande processerna för EU-institutionerna och medlemsländerna. Säkerhetsstrategin torde bli Mogherinis avtryck i den värld av förändringar som EU:s yttre relationer verkar i, där så gott som varje EU-politiker har en extern dimension.
Sari Rautio
Skribenten är ambassadråd och Finlands suppleant i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik
Kuvateksti:
Sari Rautio är Finlands suppleant i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik
