Reglering på nivå 2 behövs, det är nödvändigt och viktigt!
Min femårsperiod inom EU-representationen går mot sitt slut. Under min mandatperiod har det funnits en stor mängd reglering som gäller finansiella tjänster. Under den här tiden har det europeiska systemet för finansiell tillsyn grundats, det har reglerats om kreditvärderingsföretag, blanking, derivatmarknaden, värdepappersmarknaden, placeringsfonder, värdepapperscentralerna, bankernas och försäkringsbolagens solvens, bostadskrediter, täckning, betalningstjänster och bankunionen har grundats och det har beslutats om att grunda en kapitalmarknadsunion. Och det här är ännu inte allt.
Vad är en modell på två nivåer och varför ha en sådan?
Inom de finansiella tjänsterna har man under en lång tid skapat den gemensamma marknaden i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och en gemensam regelbok. I synnerhet vad gäller regleringen av värdepappersmarknaden har man kommit längre än på många andra delområden. För det här kan man tacka regleringsmodellen som består av två nivåer, där direktiv och förordningar som uppstår i rådets och Europaparlamentets medbeslutandeprocedur (reglering på nivå 1) har kompletterats med kommissionens förordningar och delvis med direktiv (reglering på nivå 2).
Regleringsmodellen för de finansiella tjänsterna som består av två nivåer har kallats Lamfalussyprocessen. Målet med modellen har varit att förstärka reglerings- och tillsynsramarna inom sektorn för finansiella tjänster. När man först godkänner ramlagstiftningen och sedan de detaljerade genomförandeåtgärderna, har regleringen blivit mer flexibel och den har kunnat godkännas som mer generell. Med de kompletterande genomförandeakterna på nivå 2 har man säkerställt detaljerna i regleringen.
Det har visat sig att regleringsmodellen som består av två nivåer fungerar. Den var förebild då fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF) ändrades så att man i artikel 290 tillade delegerad lagstiftningsbefogenhet till kommissionen och i artikel 291 lagstiftningsbefogenhet som hänför sig till genomförande.
Med Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 gjorde man ändå betydande förändringar i regleringsmodellen på två nivåer. Medlemsstaternas godkännande beslut med kvalificerad majoritet vändes upp och ner, så rådet ska ha kvalificerad majoritet för att motsätta sig kommissionens delegerade akter. Dessutom utökades Europaparlamentets möjligheter att påverka och parlamentet fick rätt att motsätta sig delegerade akter med normal enkel majoritet.
Således har parlamentet en bättre möjlighet att motsätta sig delegerade akter än medlemsstaterna, trots att nivå 2 borde handla om att genomförande av EU-lagstiftning är på medlemsstaternas ansvar. Ett sådant här misstag i ett fördrag borde ändras. Som en modell för mellanperioden skulle det finnas skäl för medlemsstaterna att till exempel sinsemellan komma överens om att rådet enhälligt motsätter sig akten ifall majoriteten av medlemsstaterna motsätter sig kommissionens delegerade akt.
De finansiella tjänsternas funktionssätt erkändes i samband med ändringen av fördraget. Kommissionen har förbundit sig till att höra experter som medlemsstaterna utnämnt då de bereder delegerade akter inom finansiella tjänster.
Ett liknande löfte om att höra medlemsstaternas experter önskas också inom de andra politiska sektorerna. Frågan om ett mer omfattande hörande av medlemsstaternas experter och Europaparlamentets representanter inom beredningen på nivå 2 är en viktig del av diskussionen som gäller bättre reglering och avtalet mellan förvaltningsorganen i anslutning till regleringen.
Finansiella tjänsterna föregångare och regleringsarbetet fortsätter
De finansiella tjänsterna är föregångare inom regleringen på nivå 2. De finansiella tjänsternas delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn har funnits på nästan alla föredragningslistor vid COREPER II (de ständiga representanternas kommitté) och rådets möten.
Under de följande två åren kommer det totalt ungefär fyrahundra akter på nivå 2 inom de finansiella tjänsterna. Kommittén för finansiella tjänster (FSC) har nyligen färdigställt en rapport för att utveckla funktionssätt som hänför sig till delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn.
Den stora regleringsbördan kräver mycket förberedelsearbete av myndigheterna för finansiell tillsyn i Europa och av Finansinspektionen i Finland. Att sätta sig in i lagtexter och att höra representanter för medlemsstaterna sysselsätter experterna vid ministerierna.
Ett enhetligt genomförande av regleringen på nivå 2 är ofta allt annat än enkelt. Under de senaste åren har regleringstsunamin inom de finansiella tjänsterna till stor del flyttat från nivå 1 till nivå 2, även om det inte är stillsamt på någon nivå.
Man måste orka med och uthärda nivå 2
Som resultat för strömmen av akter på nivå 2 har erbjudits att låta lagstiftningsarbetet för delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn komma i andra hand, vilket till stora delar skulle innebära att beredandet av dem inte skulle anses vara betydelsefullt.
Det är ändå inte möjligt att vara likgiltig, eftersom reglering på nivå 2 måste tas i beaktande i det nationella genomförandet av regleringen.
Dessutom råkar man kontinuerligt ut för situationer inom beredandet av reglering på nivå 2 eller i fall av eventuell motsättning, där kommissionen eller tillsynsmyndigheterna har strävat efter att ändra eller utveckla akter som rådet och parlamentet godkänt, i den riktning de själva vill. Medlemsstaterna och andra som är intresserade av rätt genomförande måste hela tiden vara på alerten.
Regleringen på nivå 2 ska tas på allvar. Det här är det enda sättet att försäkra sig om att den brokiga variationen inom finansiella tjänster genomförs på rätt och överenskommet sätt både i EU och nationellt, och att regleringen tillämpas och övervakas på samma sätt.
Jyrki Knuutinen
Skribenten är specialsakkunnig i finansieringstjänster, han återvänder till finansministeriet den 1 september
