Försvarssamarbetet framskrider under ytan
Försvarsfrågorna står i centrum av den europeiska integrationens historia. I praktiken har kontinentens gemensamma försvar utvecklats inom Nato med stöd av USA. År 1998 avtalade Frankrike och Storbritannien om utvecklingen också med de europeiska länderna. Pelarstrukturen i Maastrichtfördraget lämnade emellertid försvaret utanför integrationens huvudfåra.
Inom EU har försvarssamarbetet ofta uppfattats som något som i det närmaste avser unionens externa krishantering. Även försvarets inre marknad har utvecklats långsamt.
Pelarstrukturen försvann i och med Lissabonfördraget 2009, men den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken styrs fortfarande av medlemsländerna.
Nu blåser emellertid förändringens vindar. Försvaret är en speciell sektor inom politiken på grund av att mer än 70 procent av européerna i opinionsundersökningar har fortsatt att stöda en fördjupning av integrationen. Detta kan delvis förklaras med att det går riktigt dåligt för det europeiska försvaret. Europas stater lägger tillsammans ut cirka hälften så mycket resurser som USA på sitt försvar, men får endast en bråkdel av prestandan. Europas försvarsindustri är splittrad och ineffektiv.
Inte ens det största landet i Europa kan på egen hand klara av de säkerhetsutmaningar som det möter. Trots det är samarbetet splittrat och störs av överlappningar, medan de politiska åtagandena inte syns i vardagen. Den ekonomiska krisen förväntades driva de europeiska länderna till att samordna också försvarsupphandlingarna, men statistiken visar att de i stället har vänt sig inåt.
I december 2013 behandlades försvarsfrågorna efter en lång paus än en gång på högsta nivå inom EU. Europeiska rådet, som består av medlemsländernas statsöverhuvuden, gav i sina ambitiösa slutledningar tiotals uppdrag, som man enligt överenskommelse skulle återkomma till sommaren 2015. Sedan dess har också ramverket för försvarssamarbetet förändrats radikalt på grund av kriserna hos grannarna i öster och söder. Toppmötet som ordnades den 25–26 juni förbereddes därför nitiskt.
Trots det har ärendena gått trögt framåt jämfört med situationen för två år sedan. Intresset och ledarskapet saknas. Sannolikt är att man inte ens hinner diskutera säkerhets- och försvarsfrågorna i Europiska rådet, då de högaktuella ärendena – situationen kring Medelhavet, Grekland och Storbritanniens relation till EU – kräver statsöverhuvudenas uppmärksamhet.
En orsak till bristen på synliga framsteg är den långsamma omvälvning som bubblar under ytan. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik är inte längre endast utrikes- eller försvarsministrarnas sak, utan den är sammanlänkad med industrin, arbetsplatserna, den inre marknaden, forskningsagendan och till och med havs- eller rymdpolitiken. Det tar tid att ändra på sättet att tänka och några verktyg för hanteringen av den nya helheten finns egentligen inte. Här skulle Europeiska rådets styrning behövas. Medborgarna borde påminnas om att EU skapar säkerhet både i Europa och på andra håll. Det här skulle också partner som FN, Nato och Afrikanska unionen gärna få höra.
Trots att stämningen var mer dämpad än man förutsett bjuder slutet av månaden på steg i rätt riktning. Särskilt Europeiska rådet förväntas ge uppdrag angående den nya utrikes- och säkerhetspolitiska strategin. Rådet bör bland annat berätta hur EU och medlemsländerna ska svara på nya typer av säkerhetshot, såsom hybridkrigföring, och vilka ambitioner unionen har med tanke på försvarssamarbetet.
Krishanteringen förblir ansiktet utåt för EU:s externa verksamhet. Under Europeiska rådets ledning förväntas utrikesministrarna starta en militär krishanteringsoperation som en del av de mer omfattande åtgärderna för att förebygga drunkningsolyckorna i Medelhavet. Samtidigt söker man metoder för att ingripa i de egentliga orsakerna till problemen tillsammans med de afrikanska länderna.
Man önskar också bättre fart på utvecklingen av försvarsforskningen och stödet till partnerländerna när dessa strävar efter att ta ansvaret för sin egen säkerhet. EU-kommissionen spelar en viktig roll i de här projekten, som under de senaste åren har tagit steget in på försvarets område. En fingervisning om vilka tankar som svävar i korridorerna i Berlaymont ger kommissionens tankesmedja EPSC:s publikation från juni, som innehåller förslag till utvecklingen av EU:s försvar som är mer långtgående än något av medlemsländernas förslag. Publikationen målar upp en bild av en allt mer intensiv försvarsintegration, där de villiga går framåt med sammanslagningen av sina försvarsmakter i snabbare takt än de övriga.
Inom EU, som kämpar med ekonomiska problem, press från invandringen och interna problem, pågår en verklig omvälvning. En öppen fråga är om försvarssamarbetet, som stöds av majoriteten av medborgarna, kan bli en motor för integrationen eller om denna politiskt känsliga fråga även i fortsättningen kommer att marginaliseras. Några svar på den frågan får vi knappast före den kommande folkomröstningen om EU-medlemskapet i Storbritannien.
Tuomas Koskenniemi
Skribenten är specialsakkunnig i frågor gällande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken vid EU-representationen