Britannia ja EU: Osa 5
Harold Wilson, tidigare brittisk premiärminister, sade en gång ”en vecka är en lång tid i politiken”. Just nu känns det snarast som en evighet. Att premiärministern meddelar att han eller hon ämnar avgå skulle vanligtvis få stor och ihärdig uppmärksamhet i internationella medier. Men så mycket har hänt sedan förra torsdagen den 23 juni, när över 17 miljoner människor röstade för att lämna Europeiska unionen, att David Camerons avgång snabbt har överskuggats av andra, mer seismiska händelser.
Händelserna är sannerligen häpnadsväckande. Punden har reagerat kraftigt på Brexit och sjunkit till sitt lägsta värde i förhållande till dollarn sedan 1985. Londonbörsens viktigaste företag, som ingår i indexet FTSE 100 (The Financial Times Stock Exchange 100 Index), har förlorat sammanlagt 130 miljarder pund på två dagar. Marknaderna världen över rasade med sammanlagt 3 biljoner pund på 48 timmar. På fredagen sjönk förtroendet så mycket att Storbritannien gick från att ha varit världens femte största ekonomi till sjätte plats. Storbritanniens centralbank har blivit tvungen att pumpa in 3,1 miljarder pund i finanssektorn.
Kalabalik lite här och där
Politiskt kaos har också följt. Mr Cameron kommer att stiga åt sidan den 2 september när det konservativa partiet väljer en ny partiledare och premiärminister. Det är inte långt ifrån att det blir ett nytt parlamentsval och det är bara ett år sedan det förra. Frustrerade på grund av Jeremy Corbyns färglösa kampanj för att stanna i EU, och hans sannolikt bristande förmåga att vinna ett nytt val, har 44 Labour-partifunktionärer avgått. Av dessa är två tredjedelar från skuggregeringen, inklusive talespersonerna för rättsliga frågor, försvarsfrågor, utbildning, handel, bostadsfrågor, jordbruk, arbete och pensioner. Labourpartiets skuggutrikesminister Hilary Benn har fått sparken. En omröstning om förtroendet för Mr Corbyn är på gång.
Nicola Sturgeon, Skottlands försteminister och ledare för Skotska nationalpartiet, har hotat med att ordna en ny folkomröstning om Skottlands självständighet. Politiker i Nordirland har uttryckt sin oro över att spänningen kring gränsen mot republiken Irland kan leda till en ny våg av terrorism. Gibraltars ställning – det brittiska territoriet vid Medelhavet med 30 000 invånare – har ifrågasatts och Spanien har meddelat att landet vill ha delat herravälde över området.
Och till råga på allt har England fallit ut ur fotbolls-EM.
I varje kolumn jag har skrivit har jag konstaterat att alla opinionsundersökningar tydde på ett tight val. Ändå trodde de flesta i det politiska etablissemanget och marknaden i allmänhet att väljarna skulle rösta för att stanna. De uppmuntrades ytterligare av en opinionsundersökning strax innan valet som visade att 55 procent av folket ville att Storbritannien skulle stanna i EU. Vadslagningsfirmorna trodde också att stanna-sidan skulle vinna. Ända fram till fem timmar innan resultatet klarnade var bookmakers övertygade om att det bara fanns en fyra procents chans att väljarna skulle rösta för att lämna EU.
Sist och slutligen blev alla tagna på säng. 17 410 742 röstade för att lämna EU jämfört med 16 141 241 som röstade för att stanna.
Varför röstade då Storbritannien för att lämna EU?
Ingen kan ännu veta det med säkert men det finns några sannolika svar.
En av de stora frågorna var tveklöst invandringen. Storbritannien har varit det land dit flest människor begivit sig från de åtta östeuropeiska stater som blev medlemmar i EU 2004. Bland annat 800 000 polacker har flyttat till Storbritannien. Antalet invånare som är födda utomlands uppgår nu till ca 14 procent av befolkningen, jämfört med 6 procent 1991. Att folk röstade mot EU handlade alltså om motstånd mot den fria rörligheten och rädslor som hade att göra med invandring snarare än om själva EU.
Det handlade också om att rösta mot etablissemanget. Ju högre utbildad du är desto sannolikare är det att du röstade för att stanna. Det finns en stor mängd lågutbildade människor i de fattiga regionerna i norra Storbritannien och i delar av Wales som inte har haft någon nytta av globaliseringen, av färre handelshinder, harmonisering av bestämmelser eller lättare gränsövergång. I deras ögon bryr sig politikerna i Westminster bara om den utbildade, välbärgade medelklassen och förstår inget om den fattiga arbetarens nöd.
Att rösta mot EU var med andra ord en röst mot status quo, en röst mot åtstramningspolitik, en röst mot ”den politiska klassen”. Det är samma tankebanor som möjliggjort att Donald Trump kan bli republikanernas presidentkandidat i USA.
Ett ovanligt stort antal äldre personer röstade i EU-folkomröstningen. De har en tendens att vara mot invandring och ha en starkare nationell identitet. För dem är EU en främmande makt som har väldigt liten betydelse i deras liv, annat än att diktera vad Storbritannien ska göra. Det som är av betydelse är att äldre människor röstade i större utsträckning än unga. Röstningsprocenten var 72 procent. Men bland 18–24-åringarna var siffran 35 procent och bland personer över 65 år var den 83 procent. Resultatet blev med andra ord snedvridet eftersom så många unga människor inte röstade alls.
Stora skillnader mellan regionerna
Situationen i Skottland och i London komplicerar saker och ting ytterligare. Båda regionerna röstade för att stanna i EU, men inte med stor marginal. Ms Sturgeon kanske påstår att skottarna är pro-EU och att landsdelen därför borde förbli medlem av unionen, men i folkomröstningen var faktiskt två av fem skottar för Brexit. Samma konstellation har vi i London. Många trodde att huvudstaden skulle vara överväldigande för att stanna, men i själva verket var proportionerna 60-40. Kampanjen för att stanna, som målade upp många hotbilder om hur livet utanför EU skulle se ut, verkar helt enkelt ha ignorerats helt av en stor del av befolkningen.
Det pekar på ett annat problem, nämligen att kampanjerna inför folkomröstningen var usla. Båda sidor gjorde sig skyldiga till lögner och halv-sanningar. Folks förtroende för politikerna var redan dåligt från förut; folkomröstningen bekräftade att det aldrig varit sämre. Den här krisen handlar inte bara om EU utan också om den brittiska politikens framtid. Folk har helt enkelt inte trott på det som politikerna sagt.
Sedan har vi EU:s egen kris. Euron har utan tvivel lidit under den senaste tiden. Migrationskrisen har å sin sida visat EU:s oförmåga att handskas på ett koherent och övertygande sätt med en av vår tids värsta kriser. Det allmänna klimatet där kampanjerna fördes var med andra ord rätt så negativt. Och det visar föga tecken på att bli positivare.
I vilket fall som helst är följande steg långt ifrån säkert.
Förhållandet mellan EU och Storbritannien i framtiden
Cameron har sagt att han inte ännu ämnar aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget, den officiella mekanismen för utträde ur EU. Det faller på hans efterträdares ansvar och hans efterträdare måste besluta vilken typ av relation Storbritannien vill ha till kontinenten. Artikel 50 ger parterna två år att förhandla om villkoren för utträdet. Det är inte sannolikt att man kommer till en lösning under den perioden.
Sedan kan Storbritannien välja att följa den ”norska modellen”, det vill säga ansluta sig till Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det innebär att man måste acceptera den fria rörligheten och att man måste betala för att få tillgång till EU:s inre marknad. Men Storbritannien kommer inte att något att säga till om när det gäller att fastställa reglerna som styr marknaden. Det kommer knappast att falla Brexit-anhängarna på läppen.
Sedan finns den schweiziska modellen. Istället för att ansluta sig till EES har Schweiz förhandlat om flera bilaterala avtal med EU. Det skulle också vara problematiskt för Storbritannien eftersom det kommer att räcka länge innan man får avtal till stånd och det garanterar inte frihandel för tjänster, särskilt inte de som gäller det enorma finanscentret London.
Ett annat alternativ är givetvis att Storbritannien struntar i EU helt och hållet och agerar som de flesta andra länderna i världen, till exempel Australien, Kina eller USA. Kanske ingår man ett frihandelsavtal och inget annat. Men 45 procent av Storbritanniens handel förs med EU. Någon sorts arrangemang kommer att bli nödvändigt.
Det som är säkert är att Brexit kommer att leda till mycket osäkerhet – just det som marknader, företag och arbetsgivare inte kan tåla. Och konsekvenserna kommer sannolikt att kännas på båda sidor av Engelska kanalen. Vissa har liknat Brexit vid Berlinmurens fall 1989, en händelse av enorm betydelse som förändrade Europa permanent. Efterverkningarna av Sovjetunionens fall kändes i årtionden. Brexit kommer att kännas minst lika länge.
Matthew Broad
twitterissä: @drmattbroad
Matthew Broad är en brittisk forskare som har förälskat sig i staden Åbo och skärgården. För närvarande är Broad gästande Marie Skłodowska-Curie-forskare vid Åbo universitets institution för filosofi, politisk historia och statslära. Han är särskilt insatt i historia rörande Storbritanniens utrikespolitik och Europas integration.
