En historisk vecka i EU: Eppo
EU har skrivit historia flera gånger under en enda vecka. I Rom firades den europeiska integrationens 60-årsjubileum den 25 mars och EU:s ledare försökte ingjuta tro på en gemensam framtid samtidigt som en i gänget just skulle lämna unionen.
Storbritannien lämnade in sin anmälan om utträde den 29 mars. Nu börjar brexitprocessen på allvar.
I alla medlemsstater var inte ens Storbritanniens anmälan om utträde en förstasidesnyhet. En orsak till det torde vara att brexit stötts och blötts ända sedan folkomröstningen i juni 2016.
Nu ska utträdet behandlas i praktiken, men det finns också annat på agendan. Budskapet i Rom var att vardagen fortsätter i EU. En eventuellt mer ödesdiger fråga för unionen är det franska valet i början av maj. Frankrike är en av de grundande medlemmarna och involverad i all EU:s verksamhet på ett annat sätt än Storbritannien.
Framåt tillsamman – vid behov i olika takt
Den intressantaste punkten i förklaringen i Rom handlar om medlemsstaternas samarbete i olika takt: i förklaringen framhålls att EU ska avancera tillsammans, men vid behov i olika takt, så länge som riktningen är den samma och alla som vill får vara med. Avancemang i olika takt har diskuterats åtminstone så länge som Finland varit medlem. I bakgrunden ligger tanken om att unionens verksamhet ska tryggas också då alla inte vill delta.
Den effektivitet som efterlyses i verksamheten kan också uppnås genom beslut med kvalificerad majoritet. Att söka konsensus i alla situationer leder bara till utdragna förhandlingar och urvattnade lösningar. Alla finner sig inte att vara i minoritet. Det finns fall där länder genom EU-domstolen försökt upphäva beslut som fattats med kvalificerad majoritet. Det har till exempel inletts ett besvärsförfarande om rådets beslut om intern omfördelning av asylsökande. Det här undergräver såklart EU:s trovärdighet och det ömsesidiga förtroendet.
Genom att godkänna avancemang i olika takt ser man till att EU inte stampar på ställe. EU måste kunna utveckla sin verksamhet inom olika sektorer fastän varje medlemsstat inte är med på noterna genast från början. Det kan också gå så att inte ens initiativ av en mindre krets leder någon vart. Försök måste tillåtas eftersom det behövs föregångare. Det sämsta alternativet skulle vara att man på grund av ett oflexibelt system tvingar en mindre grupp att ta sin verksamhet helt utanför EU.
Ett europeiskt åklagarämbete
Tisdagen den 28 mars undertecknade 13 länder i samband med justitie- och inrikesministrarnas möte ett brev som uppmanar till intensifierat samarbete för att grunda ett europeiskt åklagarämbete i enlighet med EU-fördragen. Många fler länder lovade ansluta sig senare och på det sättet fick punkten om att avancera i olika takt genast en praktisk innebörd. De medlemsstater som anslöt sig upplevde händelsen som historisk.
Ämbetet, som ska heta EPPO, är viktigt för övervakningen av EU:s medel, det vill säga de europeiska skattebetalarnas pengar. Eppo behövs för att allmänna medel inte ska hamna i fel händer. I nuläget undgår många brott åtal fastän de orsakat betydande ekonomisk skada.
Eftersom Finland hör till nettobetalarna i EU har vi direkt nytta av Eppo. När vi deltar i intensivare samarbete kan vi bättre påverka verksamheten. Av den orsaken är det fint och på många sätt historiskt att Finland tillsammans med andra medlemsländer var med om initiativet för fördjupat samarbete. Enligt reglerna kan vi hoppa av det rullande tåget när som helst om vi anser att projektet inte längre gynnar våra intressen. Det tror jag inte kommer att hända.
Om skribenten
