EU-kolumn: EU:s försvarssamarbete blir vardag
På det sättet är försvarspolitiken ett ovanligt område att det oberoende av nations- eller partigränser krävs kraftigare åtgärder av EU. I det diskussionsunderlag om det europeiska försvarets framtid som EU-kommissionen presenterade den 7 juni 2017 leder alla de framställda scenarierna föga överraskande till fördjupat samarbete. Det kan finnas olika åsikter om vägen dit och om takten, men riktningen är klar.
Sedan det europeiska försvarssamarbetet körde fast på 1950-talet har EU:s roll inom försvaret varit liten. Ännu i december 2013 sågs det som ett mindre under att EU-ledarna överhuvudtaget diskuterade försvarsfrågor. Nu är de här frågorna på bordet med några månaders mellanrum, försvarssamarbetet har med andra ord blivit en del av vardagen i EU.
Diskussionen om försvaret är emellertid ofta svår att hänga med i och inriktad på processer. Eftersom det inte finns strukturer och mallar för samarbetet måste de först skapas. Det framskrider långsamt jämfört med andra områden där det fattas stora beslut och stiftas nya lagar.
För oss tjänstemän som sköter försvarsfrågor innebär vardagligheten att vi måste lära oss att arbeta som man gör i EU i allmänhet. Hittills har vi inte just behövt bry oss om EU:s budget, om kvalificerade majoriteter eller lagstiftningsförfaranden eftersom verksamheten huvudsakligen varit mellanstatlig. Kommissionens meddelande om inrättandet av en försvarsfond och med ett förordningsförslag om ett utvecklingsprogram för EU:s försvarsindustri, som gavs i samband med vitboken om EU:s framtid, kan ses som ett tecken på att nya vindar blåser När Estlands ordförandeskap inleds i juli ska de här frågorna behandlas.
Initiativrik kommission
Försvaret anses ligga i kärnan av den nationella suveräniteten. Redan i skolan lär vi oss att det är staten som har monopol på att utöva våld. Det är grundläggande frågor vi måste ta ställning till när försvarssamarbetet fördjupas. Ska alla medlemsländer ansvara för alla sina försvarskapaciteter själva? Hur långt sträcker sig solidariteten? Ska samarbetet alltid vara frivilligt eller kan det finnas förpliktigande förbindelser? Finns det förståelse för särdragen i Finlands försvar i Bryssel?
Försvaret avviker från många andra områden också i att en stor del av Europas länder har arrangerat sitt försvar inom ramarna för Nato. Man måste hela tiden fråga sig vad som är förnuftigt att göra inom EU, vad som är i Finlands och i Europas intresse.
Det är ingen slump att diskussionen förts på kommissionens initiativ de senaste veckorna. I och med att EU:s försvarssamarbete blir vardag växer kommissionens roll och parlamentet följer efter. Vissa medlemsstater ser denna utveckling som ett hot och andra sen den som en möjlighet. Finland har hört till det senare lägret. EU måste göra mer och då är det bara förnuftigt att använda alla tillgängliga medel. Man måste också kunna diskutera pengar, lagstiftning och försvarets kopplingar till andra områden, såsom den inre marknaden, forskning och utveckling eller rymden.
Försvarssamarbete behövs eftersom inget medlemsland ensamt kan möta alla förändringar i säkerhetsmiljön eller framtidens krav. Det är klart att medlemsländerna fortfarande planerar sitt försvar ur sina nationella utgångspunkter och Nato-länderna ingår fortfarande i Nato. I den aktuella europeiska debatten ställs emellertid frågan var gränsen går mellan samarbete, allians och integration.
Försvaret utvecklas inte i ett vacuum: den ekonomiska krisen, arabiska våren, kriget i Ukraina och brexit har alla satt sina spår i EU-samarbetet. I EU uppfattas försvaret som mer än bara operativ verksamhet, och det är oundvikligt att andra samarbetsområden påverkar försvaret. Finlands linje är tydlig: enligt den försvarspollitiska redogörelsen främjar Finland ”målmedvetet utvecklandet av Europeiska unionens försvarssamarbete och dess försvarspolitik”.
Ju mer vardagligt EU:s försvarssamarbete blir desto bättre för Finland.
Om skribenten
