Så här skrivs en typisk EU-lag

Lagstiftningen utgör kärnan i EU:s verksamhet. Med hjälp av den försöker EU uppnå sina politiska mål.

När man märker att det finns behov av lagstiftning om en viss fråga börjar beredningen av ärendet i kommissionen. Kommissionen samlar in information från företag, myndigheter och andra berörda parter. Den gör en konsekvensbedömning, det vill säga utreder vilka följder den nya lagen kan få, och konsulterar olika intressegrupper som får uttala sig om ärendet.

Kommissionens tjänstemän utarbetar en förordningstext och kommissionens övriga generaldirektorat får kommentera texten. Efter det offentliggörs förslaget till förordning och behandlingen kan sätta igång i parlamentet och i ministerrådet.

Nästa steg är att medlemsländernas tjänstemän behandlar förslaget i en av rådets arbetsgrupper. Det finns sammanlagt 200 arbetsgrupper för olika ämnesområden. Arbetsgrupperna sammanträder i Bryssel. Varje medlemsland formulerar sin egen ståndpunkt om förslaget.

Sedan är det parlamentets tur. Parlamentet besluter först till vilket utskott lagförslaget hör. Sedan förhandlar parlamentet om vilken av de politiska grupperna som får representera förslaget och vilken parlamentsledamot i den gruppen som får utarbeta ett betänkande. De övriga politiska grupperna utnämner en så kallad skuggföredragande, det vill säga en ledamot som framför sin grupps synpunkter till den som utarbetar betänkandet. Parlamentet antar en gemensam ståndpunkt genom omröstning i plenum.

Därefter följer förhandlingar mellan parlamentet och ministerrådet. Utifrån dessa förhandlingar godkänns förordningen.

Kommissionen sammanställer ett lagförslag som skickas till Europaparlamentet, ministerrådet, kommissionen och de nationella parlamenten. Rådet och parlamentet fattar tillsammans beslut om att godkänna förordningen. Detta så kallade medbeslutandeförfarande tillämpas idag på ca 95 procent av EU-lagstiftningen.