Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 13.5.2003

EU:s kommande ansikte – föreläsning i huvudbiblioteket.

Glaspalatsets Europainformation arrangerade måndagen den 12 maj en föreläsning i huvudbiblioteket i Böle. Föreläsningen gick under namnet Den Europeiska unionens kommande ansikte och den ordnades i samband med utställningen ”Fakta och fiktion om EU:s kandidatländer”. Pirkko Hämäläinen, enhetschef för Europainformationen, Teija Tiilikainen, statsministerns representant i EU:s framtidskonvent samt Peter Ekholm, projektledare för Sitras Europa 2020 -projekt föreläste. Tillställningen lockade drygt 30 åhörare till bibliotekets föreläsningssal.

Pirkko Hämäläinen inledde evenemanget med att berätta om Europainformationens bakgrund. ”Europainformationen grundades som projekt när vi höll på att förbereda oss för EU-medlemskap”. För tillfället finns det 19 informationsbyråer, och i slutet av månaden öppnas den 20:e byrån i Borgå. Uppgifterna har förblivit de samma som när byråerna grundades. Målet är att informera medborgarna om EU och Europa, och byråerna är tillgängliga för vem som helst. Oftast finns de inhysta i ett bibliotek. Europainformationen har även en telefonservice, i fall den regionala informatören inte är på plats.

”Vi strävar efter att ge medborgarna faktainformation”. Europainformationen är inte knuten till regeringens politik, och olika åsikter och synvinklar kommer fram. ”Information behövs ännu”, fortsätter Pirkko Hämäläinen, ”desto längre vi har varit med i EU, desto mindre tycker människor att de vet om EU-ärenden”. EU är en process i förändring, och processerna kommer att bli mer komplicerade. EU:s utvidgning, fortsättningen på utvidgningen samt resultaten från konventen och informeringen av dessa kommer att vara en utmaning för Europainformationen.

Många såg ut att vänta på Teija Tiilikainens tal. Tiilikainen berättade om EU:s så kallade grundlag, som EU:s framtidskonvent bereder. ”Vi gick in för det här projektet för att EU utvidgas”. EU kommer att fördubbla sitt medlemsantal, tio nya länder kommer med år 2004, Bulgarien och Rumänien kommer med 2007 och efter det är det Turkiets och de övriga fd jugoslaviska ländernas tur.

Framtidsdiskussionen startade redan före konventen grundades och diskussionen har varit till stor nytta. ”Diskussionen öppnade saker för medborgarna”. Det är hälsosamt att begrunda EU:s uppgifter och struktur före expansionen.

Framtidskonventen grundades i december 2001 och den har 105 representanter och utöver dessa ännu en del observatörer. Även de kommande medlemsländerna är representerade, vilket Tiilikainen tycker att är bra. Arbetet i konventen är mycket brett. Det första orosmomentet är relationen mellan EU och medborgarna. ”Om unionen förblir avlägsen, kommer läget säkert att förvärras i samband med utvidgningen”. Ett mål är att göra unionens system klarare. Man har i diskussionerna gått tillbaka till rötterna på 50-talet, när man har definierat unionens uppgifter. Effektivitetsdimensionen är inte den enda dimensionen i beslutsfattandet, också legitimiteten är viktig. ”Hur göra ett beslutsfattningssystem för unionen som är både effektivt och rättvist?”

Den Europeiska unionen grundar sig på ett avtalssystem som är mycket komplicerat. En av konventens kärnuppgifter är att utveckla systemet så att det är ”kort, koncist och förståeligt”. Grundavtalen slås samman, alltså förenklas till en grundlag. Grundlagen är ändå inte en statlig grundlag och därför ar det officiella namnet ”grundlagligt avtal”. Avtalet ändrar inte på EU:s karaktär så att EU:s funktioner skulle bli annorlunda. Förenklingen är i nyckelposition, och det är konventens mest centrala framgång, om man lyckas med det.

Peter Ekholm, ledare för Europa 2020 -projektet talade om en tid som inte ännu är här, ”följderna (av utvidgningen) är kvalificerade gissningar”. Ekholm redogjorde på basis av undersökningar för finländarnas tankar kring utvidgningen. Enligt Ekholm är finländarna oroade för att medlemsavgifterna kommer att stiga, men vi är också rädda för att beslutsprocesserna blir mer komplicerade och att den öppna arbetsmarknaden för med sig mer rörlig arbetskraft till oss också. Man förhåller sig skeptisk till EU:s utvidgning och en rikare kultur är det enda positiva man ser i utvidgningen.

Vi vet sist och slutligen ganska lite om följderna av utvidgningen. Vi vet att arealen och befolkningen växer och vi vet att BNP per capita sjunker. ”När man jämför med USA och Japan verkar EU fattigare efter utvidgningen” säger Ekholm. Ekholm poängterar att vi också har en moralisk plikt att utvidgas. Expansionen betyder också att vi måste sluta att se på ekonomin per kvartal och i stället tänka en generation framåt.

Summorna som Finland betalar till EU är jämfört med våra egna medel jättesmå, ”inte ens ordentligt dricks”. Symboliskt sett har dessa pengar större betydelse. Pengar är inte den enda dimensionen i EU utan den sociala dimensionen är också viktig. Alla de nuvarande medlemsländerna är välfärdssamhällen, ”men välfärdssamhälle är inte ett krav för medlemskap” för de kommande medlemsländerna. Frågan är hurudant välfärdssamhälle dessa länder kommer att bygga upp. Om de väljer den amerikanska modellen där var och en tar hand om sig själv, kommer de att ha en lägre skatteprocent och således ett försprång jämfört med de gamla medlemsländerna. ”När 12 nya länder kommer med, kan man inte längre köpa kohesion med pengar” som man exempelvis gjorde med Irland.

Ekholm talade också om den rörliga arbetskraften, och visade att finländarnas rädsla för massinflyttning inte är befogad. År 1999 arbetade under 3 miljoner EU-medborgare i något annat EU land än sitt hemland, det är under 2 % av arbetskraften. Det kom 5,3 miljoner arbetare från länder som inte hör till EU och av dessa kom bara 0,3 miljoner från de kommande medlemsländerna.

Den hittills mest exakta uträkningen förutspår att endast 3,9 miljoner människor, familjemedlemmar medräknat, skulle flytta från de nya medlemsländerna till de gamla. Av dessa människor skulle c. 3 miljoner flytta till Tyskland eller Österrike, och de övriga länderna skulle få dela på 900 000 människor. Detta är enligt Ekholm ytterst litet, och han menar att man ”i onödan är rädd för den rörliga arbetskraften”.

Följ oss