Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 15.11.2004

Riksdagen och EU:s konstitutionella fördrag

Det konstitutionella fördragets inverkan på de nationella parlamenten och skötseln av EU-ärenden på nationell nivå. Intervju av uskottsrådet Peter Saramo den 19 oktober 2004.

Bild: Vesa Lindqvist/Riksdagen

1. I vilka ärenden övergår befogenhet från riksdagen till EU då det konstitutionella fördraget träder i kraft?

I praktiken i inga ärenden alls. Grundlagen överför de facto inga ytterligare befogenheter från riksdagen till EU. Från republiken Finland, vars hösta lagstiftare riksdagen är, har till EU överförts närmast ärenden som lyder under första pelaren, dvs. till exempel ekonomisk lagstiftning, såsom bolagslagstiftning, och ärenden som gäller jordbruket.

Under Finlands EU-medlemskap har man även kommit överens om sammanjämkning av praxis inom rättsliga och inrikes frågor. Till dessa hör bland annat inre säkerhet, gränsbevakning och bekämpning av terrorism.

2. Hur har de nationella parlamenten beaktats i det konstitutionella fördraget?

Till fördraget har bifogats två protokoll som gäller de nationella parlamentens ställning. Det ena är protokollet om de nationella parlamentens roll i unionen och det andra är protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. I dessa konstateras att de nationella parlamenten har vissa befogenheter i EU-frågor. När det gäller subsidiaritetsprincipen kan de nationella parlamenten visa gult kort om de anser att unionens lagstiftningsinitiativ bryter mot denna princip. Om en tredjedel av parlamenten anser detta talar man redan om ett rött kort, dvs. initiativtagaren, som i allmänhet är kommissionen, måste ta upp förslaget för ny behandling.

För Finlands riksdags befogenheter har övervakningen av subsidiaritetsprincipen ingen större betydelse, eftersom riksdagen även annars övervakar EU:s lagstiftning. I vissa stora medlemsländer, såsom Frankrike och Tyskland, ansågs införandet av övervakningen i det konstitutionella fördraget däremot vara en stor prestation, eftersom parlamenten i dessa länder inte tidigare just haft någon talan i EU-ärenden.

Utskottsrådet Peter Saramo fungerar som sekreterare för stora utskottet, som ansvarar för EU-ärendena.

3. Definierar fördraget hur de nationella parlamenten skall sköta beredningen av EU-ärenden?

Det konstitutionella fördraget definierar inte skötseln av EU-ärenden på nationell nivå. Detta ankommer uteslutande på enskilda staterna, och det finns ingen orsak att bestämma om detta på EU-nivå.

– Hur sköts EU-ärendena vid Finlands riksdag i stora drag?

I Finland sköts EU-ärendena bra jämfört med situationen i många andra länder. Finlands ståndpunkt inom EU definieras av den som hade beslutat om frågan om beslutet hade fattats på nationell nivå. Det vill säga att om man i Finland skulle stifta en lag i ärendet, är det riksdagen som definierar Finlands ståndpunkt.

Behandlingen av EU-ärenden inleds i allmänhet då kommissionen tar initiativ till ett lagstiftningsförslag. Lagstiftningsinitiativet kommer till regeringen, som vidarebefordrar initiativet till berörda ministerier för fastställande av ståndpunkt. Därefter behandlas ärendet på den nivå som det skulle höra till om hade varit fråga om ett nationellt initiativ. Om ärendet gäller medborgarnas rättigheter och skyldigheter på en allmän nivå och det inte genom riksdagens beslut har överförts till andra beslutande organ, skall ärendet underkastas riksdagen för fastställande av ståndpunkt. Före detta kan inga ståndpunkter framföras i Finlands namn i det berörda ärendet.

Från riksdagen går ärendet vidare till utskotten, precis som finländska lagförslag. Sakkunniga oh berörda parter hör i frågan. Därefter avger utskotten ett skriftligt utlåtande till stora utskottet, som ansvarar för EU-ärenden i riksdagen. Stora utskottet fastställer Finlands förhandlingsståndpunkt i ärendet. Denna ståndpunkt är bindande för ministrarna och Finlands övriga representanter vid EU:s förhandlingar. Om förhandlingsläget kräver ändringar till Finlands ståndpunkt, återsänds frågan till riksdagen för granskning. Detta görs så många gånger som krävs tills en förhandlingslösning nås.

– Hurudan är växelverkan mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten (t.ex. Europaparlamentets ledamöter)?

Det finns naturligtvis livliga diskussionskontakter mellan ledamöterna. De nationella parlamentens uppgift är emellertid att fungera som medlemsstatens högsta politiska ledning och riksdagens grundläggande arbete består i att styra statsrådets verksamhet, så även i EU-frågor.

4. Ökar de ändringar av de nationella parlamentens ställning som fördraget medför demokratin inom EU?

I Finland har EU:s demokratiunderskott inte varit en lika stor fråga som i de stora gamla medlemsstaterna. Ett av det konstitutionella fördragets syften är dock att öka den demokratiska legitimiteten. Jag är emellertid rädd för att fördragets inverkan i denna fråga i relativt stor utsträckning kommer att förbli formell.

Inte heller i övrigt är följderna av fördraget stora för riksdagen. Vi blir emellertid tvungna att skapa en metod för övervakningen av subsidiaritetsprincipen. Fördraget rationaliserar EU:s strukturer och definierar lagstiftningsinstrumenten bättre, men innehållsmässigt inverkar fördraget inte på riksdagens verksamhet.

Följ oss