Det konstitutionella fördraget och medborgarna
Hur påverkar det konstitutionella fördraget medborgarna? Johanna Suurpää från utrikesministeriet samt Kristiina Kouros och Aysu Shakir från Förbundet för mänskliga rättigheter svarar.
Intervju med chefen för utrikesministeriets enhet för politiska frågor gällande mänskliga rättigheter, Johanna Suurpää, den 13 december
1. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
– Vad är stadgan om de grundläggande rättigheterna?
Stadgan om de grundläggande rättigheterna är en politisk förklaring som godkändes i Nice år 2000. I den har man sammanställt de medborgarrättigheter som är bindande för EU. Med hjälp av stadgan om de grundläggande rättigheterna får medborgarna en bättre uppfattning om vilka rättigheter de har inom EU. Stadgan om de grundläggande rättigheterna gäller EU:s institutioner och EU:s medlemsstater då de tillämpar EU-rätten.
De ärenden som EU behandlar och EU:s lagstiftning har småningom utvidgats från kol- och stålgemenskapen till att omfatta många olika områden som direkt berör medborgarnas liv. Därför är det bra att även medborgarnas rättigheter i och med stadgan om de grundläggande rättigheterna och det nya konstitutionella fördraget får en mera synlig ställning inom EU.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna har sammanställts för medborgarna, så att de bättre skall känna till sina rättigheter. Samtidigt blir även EU:s institutioner mera medvetna om sina gränser.
– Varför infördes stadgan i det konstitutionella fördraget?
Som en del av det konstitutionella fördraget blir stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande. Hittills har till exempel EG-domstolen varit försiktig med att tillämpa stadgan om de grundläggande rättigheterna som grund för sina avgöranden. När stadgan om de grundläggande rättigheterna får en rättsligt bindande ställning stärks dess ställning även i konfliktsituationer. På så sätt kan man bättre säkerställa att de mänskliga rättigheterna inte hamnar i en sämre ställning om de ställs mot någon annan rättsnorm.
– Hur påverkar stadgan om de grundläggande rättigheterna finländarna?
När man förhandlade om stadgan om de grundläggande rättigheterna ansåg Finland det vara mycket viktigt att EU inte skulle få en egen version av de mänskliga rättigheterna och att det inte skulle uppstå många människorättsnormer med olika innehåll. Till exempel Europarådet har en långt utvecklad samling normer om de mänskliga rättigheterna som övervakas av domstolen i Strasbourg. Detta mål uppnåddes väl och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna är mycket kompatibla.
Man har även fått med de för finländarna kända principerna för en god förvaltning i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I Finland är vi vana med att förvaltningen fungerar. Dock har till exempel samråd inte varit självklart inom EU, nu har dessa aspekter i anslutning till individens rättigheter beaktats. Inte heller till exempel öppenheten inom den franska förvaltningsmodellen är på samma nivå som i Finland. Även öppenhetsprincipen ingår i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
2. Demokrati
– Ökar det konstitutionella fördraget demokratin inom EU och i så fall hur?
I ett visst avseende ja, eftersom sammanslagningen av de för närvarande splittrade fördragen ökar medborgarnas möjligheter att förstå Europeiska unionens verksamhet och lagstiftning. Även den ökade öppenheten är viktig för genomförandet av individens rättigheter. Därför är det konstitutionella fördraget en förbättring jämfört med nuvarande fördragsdjungel. För närvarande är det till och med svårt för en jurist som specialiserat sig på EU att hållas med i svängarna, hur skall det då inte vara för en vanlig medborgare.
– Hur har medborgarnas påverkningsmöjligheter beaktats i det konstitutionella fördraget? Medför fördraget några förändringar jämfört med nuläget?
Fördraget medför inga radikala förändringar. Principerna om en god förvaltning inverkar dock i någon mån även på medborgarnas påverkningsmöjligheter, medborgarna har en rätt att göra framställningar och EU-institutionerna är skyldiga att svara medborgaren. Även Europaparlamentets stärkta ställning kan i någon mån öka medborgarnas möjligheter att påverka.
Naturligtvis kan alla följder inte ännu förutsägas. Som bäst planeras till exempel en oberoende myndighet för de grundläggande rättigheterna, som skulle ha i uppgift att övervaka genomförandet av dessa. Med tiden ser vi vilken riktning utvecklingen får.
3. Medborgarskap
– Vad innebär unionsmedborgarskapet i praktiken? Vilket är unionsmedborgarskapets förhållande till det nationella medborgarskapet?
Alla medborgare i EU:s medlemsstater är även unionsmedborgare. I första hand är människorna dock medborgare i sitt eget land och detta kommer säkert att vara fallet ännu en lång tid. Till unionsmedborgarskapet anknyter bland annat den fria rörligheten inom unionen.
Liksom hela sektorn gällande grundläggande rättigheter utvecklas även unionsmedborgarskapet kontinuerligt, och i framtiden kanske det även intar en särställning hos allmänheten.
Ur finländsk synvinkel bör de grundläggande rättigheterna genomsyra EU:s beslutsfattande inom alla områden. För att detta skall uppnås har vi ännu en lång väg att gå, men till exempel under EU:s ordförandeskapsperiod skulle Finland ha en god möjlighet att vara aktiv på detta område. Även genomförandet av förvaltningsreformer för att uppnå en god förvaltning kräver arbete, och för närvarande sker detta med varierande resultat. Ändringarna sker småningom.
I och med fördraget kan EU ansluta sig till internationella människorättskonventioner, såsom Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Härvid bedöms även överensstämmelsen för EU:s verksamhet med de mänskliga rättigheterna på ett nytt sätt. Införandet av denna möjlighet att ansluta sig till människorättskonventionen i det nya konstitutionella fördraget är en stor nyhet jämfört med nuläget.
Generalsekreterare Kristiina Kouros och projektledare Aysu Shakir från Förbundet för mänskliga rättigheter om inverkningarna av EU:s konstitutionella fördrag och EU:s politik för de mänskliga rättigheterna den 16 november 2004
Hurudana diskussioner har förts om det konstitutionella fördraget bland medborgarorganisationerna?
Det konstitutionella fördraget har inte diskuterats särskilt mycket bland organisationerna, närmast har diskussionerna förts om enskilda temaområden, varvid de aspekter som ingår i konstitutionen naturligtvis har behandlats. Kanske är det konstitutionella fördraget fortfarande så obekant för medborgarna att det därför inte har uppstått några desto större diskussioner om det inom medborgarorganisationerna.
Unionens värden har tagits med i fördraget. vad säger de värden som nämns i artikel I-2 enligt er om Europeiska unionen? Omsätts dessa värden i praktiken?
(Artikel I-2 Unionens värden: Unionen skall bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden skall vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle där mångfald, icke‑diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män råder.)
Vår uppmärksamhet under värdediskussionen fästes vid kraven på att de kristna värderingarna skall nämnas. De som framförde dessa krav, Vatikanen och de katolska länderna, har haft en mycket konservativ profil i diskussionerna om de mänskliga rättigheterna. Det att ingen religion sist och slutligen nämndes i förteckningen över unionens värden är enligt oss en utmärkt lösning. Även i alla dokument som rör de mänskliga rättigheterna behandlas religionerna som likställda, och ingen kan ges en mera framträdande roll än någon annan. Även utan ett turkiskt medlemskap hade det varit problematiskt om kristendomen hade nämnts.
EU:s värden är mycket allmängiltiga och kan säkert undertecknas av alla människor. Det är bra att de har skrivits ned och vi får hoppas att de inte bara blir slagord. Huruvida dessa värden omsätts i praktiken är naturligtvis beroende av EU:s lagstiftning och hur den genomförs i de enskilda länderna. När fördraget träder i kraft kan medborgarna även fråga varför dessa värden inte iakttas trots att man kommit överens om dem på pappret. Det finns länder i Europa där dessa värden inte alltid iakttas, och då är detta papper för vissa människor lika med noll.
Främjar det internationella samarbetet spridningen av europeiska värderingar?
Det intensivare internationella samarbetet kan även hjälpa till att förverkliga dessa värderingar. I de nya medlemsstaterna har man ofta gjort skenbara ändringar för att Europeiska kommissionen skall vara nöjd och medlemsförhandlingarna skall förlöpa väl, men i praktiken har ingenting förändrats. Nu kan medborgarna klaga hos EU om sin regerings bristfälliga åtgärder. Regeringarnas ansvar har ökat till följd av det internationella samarbetet.
Vilken inverkan har införandet av de grundläggande rättigheterna och värdena i lagstiftningen? Hur påverkar detta finländarna?
Även i Finland återstår mycket att göra för att förbättra minoriteternas ställning. Man har förespråkat minoriteternas rättigheter i Finland endast en mycket kort tid, endast under några årtionden, och målsättningarna har ännu inte uppnåtts. Finland anses ofta vara ett mycket homogent land. Finland är dock inte så enhetligt som man gärna tror, vi har alltid haft våra egna minoriteter, som till exempel samerna, romerna, judarna och tatarerna. I majoritetsbefolkningens ögon existerar dessa minoriteter inte, och man ser inte heller problemen. Till exempel var ”förfinskningen” av samerna ännu för femtio år sedan mycket grym. Ofta förfasar man sig till exempel över behandlingen av indianerna i Amerika och känner inte till det egna landets historia i detta hänseende.
Efter europeisk måttstock finns det utrymme för förbättringar till exempel när det gäller sexuella minoriteters ställning i de katolska länderna. Det är även intressant att följa med tolkningen av fördraget när det gäller minoriteter i Frankrike, där principen är att det inte finns några minoriteter i landet, endast franska medborgare.
Unionsmedborgarskapet erkänns i fördraget. Försvårar detta ställningen för de personer som inte är unionsmedborgare?
Man bör naturligtvis definiera ställningen för de personer som inte är unionsmedborgare. När det gäller invandring måste man skilja på sysselsättningsbaserad invandring och flyktingpolitik. Flyktingpolitiken är det område där människorättskonventionerna tillämpas. För sysselsättningsbaserad invandring får de enskilda staterna naturligtvis definiera så strikta kriterier som de vill. I det skede då medborgare i ett tredje land redan befinner sig i EU bör emellertid även deras rättigheter tryggas. Som exempel på detta kunde nämnas Tysklands invandringspolitik gällande turkarna. Man har efter behov tagit in många turkar som arbetskraft och tänkt att de kan sändas tillbaka till sitt hemland när arbetet är gjort. Då kan arbetarna emellertid ha arbetat i landet redan i många år och ha bildat familj, lärt sig språket och blivit fast rotade i landet. Härvid är det fråga om mer än bara utbyte av arbetskraft, man kan inte bara dra nyttan av gästarbetare och sedan skicka bort dem.
Asyl- och invandringsfrågor:
I fördraget uppställs som mål att utveckla en gemensam asyl- och invandringspolitik för unionen (bl.a. artiklarna III-266 och III-267).
Hur svårt är det att fastställa en sådan gemensam politik? Vilka problem är förbundna med detta?
I Dublinkonventionen har man ju redan kommit överens om att en person som söker asyl skall söka asyl i den medlemsstat dit han först anländer. Asylförfarandena är emellertid inte de samma i alla medlemsstater. Detta kan ge upphov till problem.
Ett exempel ur det verkliga livet är en man ur den uiguriska minoriteten i Kina som sökte asyl i Tyskland. Han hade en uzbekistansk fru och de fick två barn medan de bodde i Tyskland. De hann bo i Tyskland i sex och ett halvt år, de arbetade i landet och lärde sig tyska. Asyl fick de emellertid inte. Paret flydde till Norge, där de hittades av polisen. Mannen lyckades ännu fly till Finland, frun och barnen återbördades till Tyskland. De finländska myndigheterna återbördade även mannen till Tyskland på basis av Dublinkonventionen. Tyskland skickade mannen tillbaka till Kina och frun och barnen till Uzbekistan. Om familjen ursprungligen hade sökt asyl i Finland skulle mannen ha beviljats asyl, eftersom uigurerna hos oss anses vara en förföljd minoritet. Finland undviker även att splittra familjer, så i detta hänseende är de finländska normerna humanare.
Då flyktingpolitiken ges ett ansikte och man får se vad besluten kan leda till i praktiken, är det inga vackra historier som kommer i dagen. Vi kommer knappast någonsin att uppnå en situation som kan täcka alla enskilda fall. Ärendena är komplicerade och det är alltid fråga om individuella fall. Därför är det mycket svårt att harmonisera asylpolitiken inom hela EU.
Asylfrågorna och den sysselsättningsbaserade invandringen bör även tydligt separeras från varandra. Ofta är det så att bara den ena delen utvecklas aktivt, varvid de som vill komma och jobba utnyttjar asylbestämmelserna och flyktingarna sysselsättningsbestämmelserna. Lagstiftningen måste utvecklas samtidigt inom de båda områdena för att systemet skall fungera.
Vad anser ni om de föreslagna flyktinglägren utanför EU ur människorättssynvinkel?
Vi är mycket kritiskt inställda till detta. Man måste komma ihåg att EU:s andel av världens flyktingbörda endast uppgår till en bråkdel. Största delen av världens flyktingar finns i u-länderna.
I dessa frågor står ofta EU:s retorik och dess åtgärder i kontrast mot varandra. Till exempel sanktionerna mot transportbolagen har bara lett till ökad människosmuggling. I stadgan om de grundläggande rättigheterna garanteras rätten till asyl Om man emellertid inte kan komma över EU:s gräns, hur skall man då ens kunna ansöka om asyl? När det gäller flyktinglägren skulle människornas ställning vara ett problem. Skulle lägret vara en enskild medlemsstats territorium, eller EU:s territorium, kan EU ens ha ett eget territorium? Vilket lands lagstiftning gäller för lägret? Man kan inte skapa en situation där man så att säga befinner sig i ingenmansland, i ett vakuum där det inte finns någon egentlig lagstiftning. En sådan situation kunde jämföras till exempel med Guantanamo Bay.
Lägren är inte lösningen på flyktingproblemen, snarare borde man åtgärda orsakerna till att människor tvingas fly från sitt land.
