Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 25.4.2006

Livlig diskussion om EU:s snabbinsatsstyrkor

Publiken undrade särskilt hur unionens 27 medlemsländer kan enas om att skicka ut styrkor.

EUFOR-verksamhet i Bosnien-Herzegovina. Foto: Europeiska unionens råd

Europainformationen i Nyland arrangerade måndagen den 3 april en diskussion kring EU:s säkerhets- och försvarspolitik och snabbinsatsstyrkorna. Riksdagsledamot Eero Lankia och överdirektör Pauli Järvenpää vid försvarsministeriet berättade om styrkornas sammansättning, uppdrag och användningsmöjligheter samt om förnyandet av den nationella krishanteringslagstiftningen.

Ingen machoverksamhet

”Med snabbinsatsstyrkorna har man velat skapa en beredskap att reagera i den moderna världsordningen, där kriserna har ändrat form”, konstaterar Lankia. Snabbinsatsstyrkorna måste vara i snabb beredskap då en överraskande situation inträffar. Ett krig mellan stater är alltmer osannolikt, men interna problem i svaga stater, såsom olika etniska och religiösa problem, leder däremot till kriser. Finland har enligt Lankia en skyldighet att delta i krishanteringen och snabbinsatsstyrkorna – Finland är ju medlem i EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och FN och har deltagit i fredsbevarande insatser i över 50 år. Det här är alltså en logisk fortsättning på Finlands långa tradition av fredsbevarande verksamhet.

Beslutet att skicka ut finländska trupper ligger bakom tre lås, eftersom alla tre centrala statsorgan måste godkänna beslutet: regeringen, riksdagen och republikens president. Beslutet fattas på samma sätt oberoende av operationens mandat. För Finlands del handlar det främst om prioriteringar, inte resurser. Också det inhemska försvarsbehovet och utbildningen har beaktats i snabbinsatsstyrkorna. ”Allt som allt är det fråga om en långsiktig ändring, även om det kan låta dramatiskt”, konstaterar Lankia. ”Finländska FN-soldater har ett gott rykte och deras verksamhet är fosterländsk och nödvändig.”

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har utvecklats märkbart

Överdirektör Pauli Järvenpää berättade att idén om snabbinsatsstyrkorna framfördes för första gången redan år 1999 och att beslutet i Helsingfors (Headline Goal 2003) gick ut på att kunna skicka ut en krishanteringsstyrka på 50 000-60 000 soldater. Man hade då genomlevt det mycket osäkra 1990-talet, då Europa stod vid sidan om och tittade på bland annat händelserna på Balkan. EU:s höge representant Javier Solana har konstaterat att ”EU är en jätte i andra avseenden, men en dvärg militärt”. År 2004 framförde Frankrike och Tyskland ett konkret förslag om att grunda snabbinsatsstyrkor.

Snabbinsatsstyrkorna består av 1 500 soldater, och är alltså den minsta styrkan som kan genomföra en självständig operation. Insatsstyrkorna är inte avsedda för krigsoperationer, utan skall snarare ta på sig rollen som medlare och fredsstiftare. Uppgifterna omfattar de så kallade Petersberguppdragen, som innefattar bland annat humanitära insatser och räddningsuppdrag, till exempel hjälp i jordbävningsområden, evakueringsuppdrag eller besittningstagande av flygplatser, samt fredsbevarande insatser och fredsskapande åtgärder, vid behov även beväpnade, och dessutom skapande av en så kallad avskräckande effekt.

Insatsstyrkorna är multinationella och för tillfället 16-17 till antalet. En insatsstyrka skall kunna inleda sin verksamhet i destinationslandet inom tio dagar efter att beslutet fattats. Finland har alltså ungefär en vecka på sig att besluta om deltagande i operationen. Operationerna varar från en till fyra månader. Finland deltar i två styrkor, varav den första skall stå i insatsberedskap från början av 2007. Denna gemensamma styrka grundar Finland tillsammans med Tyskland och Nederländerna och i den deltar cirka 160 finländare. Den andra styrkan bildar Finland tillsammans med Sverige, Norge och Estland och den skall stå i beredskap från början av 2008. Cirka 220 finländare deltar i den andra styrkan. Enligt Järvenpää är det militärt förnuftigt när det gäller både materiel och personal att delta i två styrkor. Rekryteringen är utförd och utbildningen börjar i Finland i sommar.

Frågor från publiken 

Ämnet väckte livlig diskussion. Frågorna gällde framför allt beslutsfattandet: hur kan unionens 27 medlemsländer enas om att skicka ut styrkor och hur kan de fatta beslutet så snabbt? Överdirektör Järvenpää medgav att beslutet skall fattas mycket snabbt, men han betonade också att unionen gör politiska analyser hela tiden och att information därför finns att tillgå på förhand – det enda man inte vet är när en kris bryter ut, men den borde inte komma som en överraskning. När det gäller det nationella beslutsfattandet frågade publiken också om någon, till exempel presidenten, i sista hand kan stoppa ett beslut? Lankia konstaterade att alla som deltar i beslutsprocessen är väl informerade hela tiden, och man känner till deras åsikter redan i ett tidigt skede.

Publiken undrade också över eventuella destinationsländer. Järvenpää konstaterade att Centralafrika är ett alternativ, även om man inte kan säga exakt var styrkorna eventuellt skulle genomföra sina operationer. Styrkornas storlek väckte också kritiska frågor – hur kan en styrka på 1 500 soldater vara tillräcklig för att genomföra en operation i en stor stat till exempel i Afrika? Pauli Järvenpää sade att styrkorna givetvis har begränsade resurser, men dess uppgift kan till exempel vara att ta en flygplats i besittning, och till det räcker storleken väl.

Publiken ville också veta mer om EU:s relationer till Nato. Överdirektör Järvenpää ansåg att unionens relationer till försvarsalliansen är komplicerade, men att styrkorna skall organiseras så att inga överlappningar uppstår. De EU-länder som också är Natoländer skall dock använda samma soldater i både Nato- och EU-ledda styrkor. EU och Nato strävar efter en konstant dialog, berättade Järvenpää. Kommandospråket är vanligtvis engelska, men ibland också något annat språk såsom franska, beroende på styrkans sammansättning.

Lankia konstaterade avslutningsvis att snabbinsatsstyrkorna inte kunde ha en bredare bas för deltagande i operationer: enighet i unionen, tre lås i Finland och FN-mandat. Järvenpää konstaterade också att Finland inte drar ut med flygande fanor och klingande spel. Finland satsar stort på förberedelser och utbildning.

Text: Regioninformatör Heidi Lempinen, Europainformationen i Nyland

Försvarsministeriets webbplats

Europeiska unionens råd

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om militär krishantering och vissa lagar

utrikesministeriets webbplats

Följ oss