På Afghanistanevenemangen tar vi en titt bakom slöjan

Afghanistan är temat i Porthania den 30 september. Samtidigt kan man bekanta sig med befolkningens vardag i Afghanistan via Sam Karvonens fotoutställning. Foto: Sam Karvonen

Varför är Finland i Afghanistan? Vad har uppnåtts med vårt stöd och vad skulle hända om Finland drar tillbaka stödet? Dessa och andra frågor om den afghanska befolkningens vardag besvaras på Europainformationens öppna föreläsning om Afghanistan i Porthania vid Helsingfors universitet torsdagen 30 september 2010, sal 2 klockan 18–19.30.

Anföranden hålls av försvarsminister Jyri Häkämies, årets flyktingkvinna Nasima Razmyer och Elina Kalkku, som är avdelningschef vid utrikesministeriets avdelning för Amerika och Asien. Pia Stjernvall från beskickningen i Kabul medverkar också och svarar på frågor.

Samtidigt kan man bekanta sig med en fotoutställning om Afghanistan. Sam Karvonen, som var specialsakkunnig i utvecklingssamarbete vid Finlands ambassad i Kabul åren 2007–2009, har sammanställt en utställning av fotografier han tog på sina projektuppföljningsresor.

Karvonen reste ofta i olika provinser för att bekanta sig med projekt där Finland deltar och se hur dessa framskred.

– Fotona är tagna både i Kabul och på landsbygden, och de visar livet i Kabul, familjernas vardag och våra afghanska vänner som vi blev bekanta med under vår vistelse, berättar Karvonen.

Vad inspirerade dig som ambassadanställd att fotografera?

– När jag fotograferar tänker jag aldrig på varför jag gör det. Det finns helt enkelt något i situationen eller landskapet som fängslar och får mig att knäppa bilder. I efterhand kunde jag dock märka att afghanernas harmoniska vardag på landsbygden och de vackra och storslagna landskapen lämnade ett oförglömligt intryck. Leendena, humorn, detaljerna i den fridfulla livsföringen okänd för den stora allmänheten, men givetvis också nöden pockade på uppmärksamhet. Inte för att de var sällsynta, utan för att de fanns överallt. Jag upplevde att afghanerna, framför allt på landsbygden, utstrålade en obeskrivbar själfullhet kombinerad med uthållighet och acceptans av livets eländighet. Den skenbara konflikten mellan dessa påkallade min uppmärksamhet.

Karvonen hoppas att den verklighet som bilderna beskriver ska balansera upp de missförhållanden som får så stor uppmärksamhet.

– Visserligen finns det terrorism, väpnade konflikter och vallmoodling, men direkt berör de en överraskande liten del av befolkningen. Afghanistan är ett land där människorna lever ett vanligt vardagsliv och ser en mening i sitt liv mitt bland alla svårigheter. Afghanistans natur är full av ”pärlor” dolda för yttervärlden. Förhoppningsvis kan kommande generationer från alla delar av världen få en möjlighet att besöka landet och beundra dem.

Karvonen har sina rötter i Iran på sin mors sida och i Finland på sin fars sida.

– Mitt österländska utseende och kulturkännedomen hjälpte mig att anpassa mig till den afghanska kulturen och också att nå närmare kontakt med afghanerna. Det var också till fördel med tanke på min personliga säkerhet, eftersom jag inte på gatan väckte lika stor uppmärksamhet som en två meter lång blåögd viking.

Sam Karvonens favorit bland bilderna är ett foto på en uzbekisk gammal man mot bakgrunden av en sandfärgad lervägg.

– Den gamle mannens ögon samt rynkiga och väderbitna ansikte förmedlar afghanernas själfullhet, värdighet, kämpaglöd och livserfarenhet, vilka för en västerlänning kan verka motsägelsefyllda. Men å andra sidan tror jag att i väst kan uttryckligen finländarna bra förstå denna kombination av egenskaper. Dessutom är färgerna, situationen, beskärningen och kompositionen lyckade rent fototekniskt.

Sam Karvonens fotografier är utställda i Porthanias aula mellan 27 september och 9 oktober. I stället för ett av krig sönderslitet land, slöjbeklädda kvinnor och vapenbärande krigare visar fotoutställningen upp afghaner på odlingar i bergsdalar, bländande snötäckta berg, lerhus som trotsar vädrets makter på bergssluttningarna, väderbitna åldringar och lekande barn – och framför allt varmt leende människor.

Text: Sam Karvonen och Laura Ipatti