EU:s utrikestjänst – en tjänare, många husbönder
Den europeiska utrikestjänsten (EEAS) som inrättades för ett år sedan väckte intresse då en grupp internationella experter träffades till en öppen diskussion om den rätt nya organisationens situation och framtid.
Utrikestjänsten förknippas framför allt med Catherine Ashton, EU:s så kallade utrikesminister. Men hur har EU:s medlemsländer tagit emot den nya utrikespolitiska aktören? Och har den ekonomiska krisen i Europa inverkat negativt på organisationens första steg? Vad kan utrikestjänsten ge medlemsländerna? Vid Utrikespolitiska institutet UPI:s seminarium sökte man svar på dessa frågor.
I och med Lissabonfördraget började man bygga upp en utrikestjänst för Europeiska unionen för att göra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mer effektiv och samstämmig. Den europeiska utrikestjänsten inrättades 1.12.2010, då det egentliga arbetet för att bygga upp den nya organisationen inleddes. Utrikestjänsten har fungerat sedan början av 2011, men det tar ännu några år tills den är fullt utbyggd.
Uppbyggnaden pågår
Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, "EU:s utrikesminister" Catherine Ashton har lotsat EU:s utrikestjänst i ett drygt år. Vad har uppnåtts under denna tid? Utrikestjänsten söker fortfarande sin plats inom unionen. Ett problem är att Lissabonfördraget inte tillräckligt exakt fastslår förhållandet mellan utrikestjänsten och EU:s övriga organisationer. Det är till exempel oklart om organisationen i första hand ska vara initiativtagare eller verkställare. De som höll anföranden vid seminariet var ense om att det med tanke på utrikestjänstens framtid är nödvändigt att frågan om organisationens roll avgörs i snabb takt.
Catherine Ashton valdes till Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik i november 2009. Mandatperioden är fem år. Hon har tidigare varit bland annat EU:s handelskommissionär och talman för brittiska överhuset. Foto: Europeiska unionens rådPå det internationella fältet har Ashton hamnat i skuggan av mer kända EU-ledare - Barroso, Van Rompuy och parlamentets talman. Å andra sidan kan inte Catherine Ashton ensam vara ansvarig för att utrikestjänsten ska få ökad synlighet. Utrikestjänsten kan inte agera endast utgående från Bryssel, utan den bör också förankras i medlemsländerna och bygga upp samarbetsnätverk med lokala aktörer. Med hjälp av breda kontaktnät kan utrikestjänsten också försäkra sig om att den har tillgång till experter och aktuell information. Den europeiska utrikestjänstens auktoritet måste grundas på sakkunskap - enbart delegerad makt räcker inte till.
Också medlemsländerna bär ansvar för att göra utrikestjänsten känd. Rotationen av tjänstemän inom utrikestjänsten spelar här en central roll: tjänstemän som arbetat inom den europeiska utrikestjänsten för information om denna till beslutsfattarna i sitt hemland. Utrikestjänsten har fått över 9 000 arbetsansökningar på ett år, så det finns gott om intresserade tjänstemän.
Ömsesidigt förtroende behövs
EU:s utrikestjänst började byggas upp i ett svårt politiskt och ekonomiskt läge: nationalismen och EU-motståndet har förstärkts under senare år och den ekonomiska krisen har ökat spänningarna mellan medlemsländerna. Några medlemsländer har också agerat på det utrikespolitiska fältet utan att ta hänsyn till utrikestjänsten. Ett bra exempel är Frankrikes handlande under folkresningen i Libyen. Detta visar att utrikestjänsten ännu inte i alla medlemsländers ögon har lyckats etablera sin ställning. I många länder är det alltjämt svårt att ta till sig tanken på att EU har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitisk aktör.
I sista hand beror den europeiska utrikestjänstens verksamhetsförmåga på dess relationer till medlemsländerna. Dessa måste kunna lita på att utrikestjänsten ökar, och inte minskar, deras tillgång till information. Detsamma gäller också i andra riktningen: för att utrikestjänsten ska kunna dela med sig av sin information måste den kunna lita på medlemsländernas sekretess.
En starkare roll förväntas av EU
Lissabonfördraget undertecknas i Lissabon den 13 december 2007. Foto: Europeiska unionens rådTrots den svåra situationen anses EU:s utrikestjänst vara ett viktigt steg mot en mer enhetlig och effektiv union. Internationellt förväntas en starkare utrikes- och säkerhetspolitisk närvaro av EU. I diskussionerna framkom att utrikestjänsten har en stor oanvänd potential i relationerna med USA.
En ny säkerhetsstrategi för EU?
Vid seminariet diskuterade man också möjligheten att utforma en ny säkerhetsstrategi för unionen som skulle ersätta det dokument som publicerades 2003. Man hoppades att en ny strategi ska underlätta utformandet av konkreta verksamhetsmetoder och program. En del av talarna föreslog att den nya strategin i större utsträckning ska beakta globala frågor som klimatförändringen och migrationen. Å andra sidan konstaterades det att utrikestjänsten som fortfarande är under uppbyggnad inte borde splittra sig på alltför många håll.
