Regeringarna beslutar om den ekonomiska politiken
– I ett par års tid har det varit så många svängar i långdansen kring den ekonomiska krisen och åtgärderna för att lösa den att jag har svårt att hänga med, trots att det ingår i mitt jobb att följa upp dessa frågor.
Detta besked gav Hannele Kerola, konsultativ tjänsteman vid finansministeriet, inför en fullsatt sal åhörare i Tammerfors.
I sista hand är det medlemsländernas regeringar som beslutar om den ekonomiska politiken i respektive land. Ekonomin borde dock vara i balans. Utan ekonomisk tillväxt måste utgifterna skäras ner eller skatterna höjas.
– Det finns inga omedelbara problem med Finlands budgetdisciplin, även om EU-rådets rekommendation till Finland lyder: utgifterna får inte överstiga inkomsterna. Före finanskrisen var Finlands ekonomi klart på plus och underskottsgränsen är ännu inte hotad. Men framöver görs också en bedömning av hur alla länder klarar sig på medellång sikt, dvs. en bedömning av det så kallade strukturella underskottet*. Det får inte vara över en halv procent av bruttonationalprodukten. Före närvarande uppgår vår skuld till omkring hälften av bnp – och trenden visar uppåt.
Mer disciplin i Europa
På grund av den ekonomiska krisen håller Europeiska kommissionen på och skärper unionens budgetdisciplin så att sanktioner följer om de givna ramarna inte följs. Ungern är det första landet i riskzonen, eftersom man där inte fått ner sitt budgetunderskott.
Men kommissionens skärpning av den ekonomiska disciplinen betyder också för snälla Finland att kommissionen kan, om den så vill, uppmana landets regering att göra upp en ny, bättre – och stramare – budget.
Inom EU har man också tagit modell av den utmärkta praxis som tillämpas i Finland. Den sittande regeringen i Finland är den tredje i följd som redan vid regeringsförhandlingarna har gjort upp en budgetram. Detta kräver kommissionen nu också av alla andra EU-länder.
Ett land med allvarliga ekonomiska problem kan bli föremål för specialövervakning av EU. I så fall får landet besök av EU-delegationer som övervakar ekonomin. Övervakningen avslutas först när 75 procent av det bidrag som krislandet fått har betalats tillbaka.
Dessa planer ingår i de budgetförordningar som EU bereder och i ett finanspolitiskt avtal.
Avtal, förordningar och fördrag
Enligt EU:s grundfördrag Lissabonfördraget måste underskottet i den offentliga ekonomin vara under tre procent och statsskulden under 60 procent av bruttonationalprodukten. I fördraget finns också inskrivet att rådet utfärdar riktlinjer om den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken.
Det visade sig dock att bestämmelserna i grundfördraget var otillräckliga och för att komplettera dem skapades ett stabilitets- och tillväxtfördrag, som består av så kallade slutsatser från Europeiska rådet och två förordningar. Termen ”sexpacken” gäller delvis dessa två förordningar.
Europeiska unionen, i praktiken kommissionen, har under årens lopp utarbetat flera åtgärdsprogram för att förbättra ekonomin och sysselsättningen. År 2000 publicerades Lissabonstrategin och dess uppdaterade version Europa 2020 år 2010. Den senaste kompletteringen är Europlus-avtalet från ifjol som ska förbättra konkurrenskraften. Avtalet gäller endast euroländerna, men några av länderna utanför euron har frivilligt gått med.
EU har tillgång till en hel uppsättning ekonomiska verktyg. Vid sidan av lagstiftningen som kallas sexpacken och den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som träder i kraft i juli 2012, bereds således nu ett nytt finansavtal. I det ingår en förpliktelse om budgetbalans i medlemsländerna och ett tak för det medellånga strukturella underskottet på högst 0,5 procent av bruttonationalprodukten, och avsikten är att den ska skrivas in i medlemsländernas nationella lagstiftning.
När medlemsländernas makt minskas på bekostnad av kommissionens makt har det ansetts kringskära demokratin. Men EU är också ett rättsstatsprojekt, så den som bryter mot reglerna måste räkna med påföljder, såsom Allan Rosas, domare vid EU-domstolen nyligen påpekade.
– Grundfördraget, de nya förordningarna och det mellanstatliga avtalet behandlar alla ungefär samma saker. De borde vara klara och entydiga, eftersom regeringarna svarar för den ekonomiska politiken inom EU, framhöll Hannele Kerola, som till sin utbildning är jurist, när hon presenterade de olika mekanismerna.
Förpliktelserna i finansavtalet – och praxis
Publiken följde med stort intresse Kerolas föreläsning och ställde också frågor: Är en stark kommission i själva verket till fördel för ett litet land? Åtminstone hittills har det sagts att en stark kommission tryggar de små ländernas intressen vid beslutsfattandet. Kan det gå så att Finlands ansvar gällande borgen till det temporära EFSF-aktiebolaget och till det permanenta finansinstitutet ESM överlappar varandra?
Det finns inga slutliga beslut om detta, men i princip finns ingen sådan risk, även om EFSF och ESM kan komma att verka parallellt under en period från juli framåt, förklarar Kerola.
En annan fråga gällde statssekreterare Raimo Sailas krav på att statsbudgeten måste krympas med fem miljarder euro – kommer pengarna i så fall att tas i form eller skatter eller blir det nedskärningar? Förhoppningsvis försämras inte den offentliga servicen.
Tjänstemannen Kerola ställs inför svåra politiska spörsmål. Därför blir svaren diskussion med publiken och presentation av olika alternativ.
– Kort sagt så bär medlemsländerna alltid ansvaret för ekonomin. Där ska besluten fattas om vem som betalar skatter och hur mycket – eller om alla ska betala lika mycket?
I kommissionens senaste, andra tillväxtutredning (23.1) finns mer instruktioner, och fokus har flyttats från beskattningen av löner till beskattning av konsumtion, miljö och förmögenhet, förklarar Hannele Kerola.
– Och Finlands regering stödjer den föreslagna transaktionsskatten, dvs. skatt på värdepappershandel, påminner hon om.
*) Det strukturella underskottet är underskottet i konjunkturrensade termer netto efter engångsåtgärder och andra tillfälliga åtgärder. Tanken med det medellånga målet är att utöver ett hållbarhetsperspektiv även garantera en tillräcklig säkerhetsmarginal till underskottsgränsen på tre procent i alla konjunkturlägen. Om de offentliga finanserna strukturellt i det närmaste är i balans eller visar överskott, tål de en normal konjunkturnedgång utan att underskottsgränsen på tre procent nås.