Interoperabilitet i cyberrymden
För tre år sedan skrev jag en kolumn med rubriken ”Klockan går, Europa”. I den beskrev jag de förväntningar som ställdes på EU:s digitala strategi som då skulle publiceras. Förväntningarna – i alla fall mina – var i komprimerad form: "Vakna upp gamla kontinent, morgonen ljusnar och det råder en febril aktivitet överallt. Nu måste vi göra det som är oundvikligt, det ska göras i dag och inte i morgon, eftersom framtiden kan vara också vår.” Nu frågar du säkert: vaknade den gamla kontinenten upp? Och jag svarar: den är ännu något sömndrucken, men vaken.
Den digitala inre marknaden har tagit sin plats i den diskussion som förs inom EU. Nästan alltid när stats- och regeringscheferna träffas nämns den digitala inre marknadens betydelse för tillväxten och sysselsättningen i Europa. Finland har varit en oförtröttlig förespråkare av den digitala inre marknaden och också starkt profilerat sig inom området – vilket EU-kollegerna i bästa välmening till och med skämtat om.
Enligt kommissionens uppskattning står investeringarna i informations- och kommunikationstekniken för ungefär hälften av produktionstillväxten inom EU. När den digitala inre marknaden har genomförts förväntas den ha ökat EU:s bnp med fyra procent fram till 2020 och skapat 30 000 nya jobb årligen.
På den digitala inre marknaden kan enskilda personer och företag köpa och sälja varor och tjänster online över gränserna samtidigt som informationen flödar på nätet, och oberoende av var man bor eller vistas får man kontakt med den offentliga förvaltningens elektroniska tjänster.
Den fragmenterade allmäneuropeiska politiken begränsar dock utvecklingen. Varje europeiskt land har sina egna nationella regler och sin egen marknadspraxis. Intresset för att delta i den digitala inre marknaden varierar också från medlemsland till medlemsland.
Den som vill erbjuda digitala tjänster inom hela EU-området måste sätta sig in 27 länders lagstiftning gällande upphovsrätt, konsumentskydd, dataskydd, betalningar, identifiering mm. Det finns också stora skillnader i den allmänna utvecklingen av informationssamhället i medlemsstaterna. För konsumenterna kan det komma som en överraskning att varorna i en europeisk näthandel är tillgängliga endast för en del av medlemmarna i Europafamiljen.
De största företagen kan ha en hel armé av jurister som kan reda ut de olika bestämmelserna, men hur ska en liten eller medelstor företagare klara av det? Det är alltså inget under att USA med sin stora hemmamarknad dominerar den digitala ekonomin och framför allt marknaden för elektroniskt innehåll och elektroniska tjänster. Våra arga fåglar (Angry Birds) får flaxa många gånger häftigare med sina vingar än sina amerikanska artfränder.
EU:s mål att skapa en fungerande digital inre marknad före 2015 är synnerligen svårt – om inte omöjligt – att nå. Flera bedömare anser att det har gjorts för lite och för sent för att göra det möjligt.
Men visst är vi vakna i Europa. Den ekonomiska krisen i Europa har på sitt sätt bidragit till det. Under de tre senaste åren har unionen visserligen till övervägande del sysslat med att reda ut krisen. Äntligen har det nu funnits energi för att med större eftertryck fundera på också andra grundförutsättningar för den ekonomiska tillväxten. Min förhoppning är att man har insett att förutom makroekonomiska åtgärder behövs det också en strukturomvandling, som kan åstadkommas genom digitaliseringen och de möjligheter den skapar.
Det är inte längre möjligt för de europeiska företagen att bevara sin konkurrenskraft eller sina förstklassiga offentliga tjänster utan att ta informations- och kommunikationstekniken i användning. Det finns få arbetsplatser där totalvägrare gällande tekniken kan hitta sin plats. I fortsättningen bör digitaliseringens möjligheter utnyttjas effektivare inom alla samhällssektorer: inom hälsovården, undervisningen, trafiken, skogsindustrin, energisektorn osv. Här finns det mycket att göra.
En grundförutsättning för att den digitala inre marknaden ska kunna bli verklighet är att den allmänna utvecklingen av informationssamhället håller en tillräckligt god nivå. Lyckligtvis finns det förutsättningar för ett fullskaligt utnyttjande av den digitala ekonomin som växer sju gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Nästan 70 procent av EU-medborgarna använder internet regelbundet, 41 procent sköter offentliga ärenden elektroniskt och 43 procent har handlat på nätet. 95 procent av Europas befolkning har tillgång till ett fast bredband. När det gäller ultrasnabba bredbandsförbindelser ligger EU visserligen långt efter Japan och Sydkorea.
Nyttan med digitaliseringen och den inre marknaden kan dock inte utnyttjas till fullt om folk inte kan eller vågar använda internet och de tjänster som finns där. Genomförandet av den inre marknaden förutsätter också att informationssamhällets infrastruktur fungerar. EU:s digitala strategi (den så kallade Digitala agendan) som innehåller kring hundra åtgärder syftar förutom till att utveckla den inre marknaden också till att skapa grundförutsättningar för denna.
En mellantidsgranskning av den digitala strategin publicerades i december. Där försäkras det att mycket har gjorts. Lagstiftningsförslag om bland annat gränsöverskridande elektronisk identifiering, vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn, dataskydd, kollektiv förvaltning av upphovsrätt, roaming och mycket annat har lagts fram Med olika policypapper har man därtill styrt in medlemsländerna på den inre marknaden.
I mellantidsgranskningen presenteras sju huvudteman med vilka man ska försöka övervinna hindren för den digitala utvecklingen. De är förutom att utveckla den inre marknaden också att sätta fart på den offentliga sektorns strukturomvandling, att satsa på ultrasnabba bredband och att sporra till digitalt företagande. Också molntjänster, förtroende och säkerhet, arbetstillfällen och kompetens samt forskning och innovationer anses vara viktiga teman i framtiden.
I den digitala världen som utvecklas snabbt och som delvis är oförutsägbar måste man noga fundera över när man uppnår önskat resultat med lagstiftning och när det finns behov av mer flexibla lösningar. EU-lagstiftningen får under inga omständigheter bromsa den tekniska utvecklingen. Den globala regleringen måste beaktas i allt och man bör låta marknaden sköta det som den kan.
EU:s förmåga att få till stånd en digital inre marknad utgör ett test på unionens mervärde. Om den inte lyckas i detta uppsåt blir den nytta den erbjuder europeiska företag och européerna en halvmesyr. I så fall är vår union ”alive but not kicking”.
Den politiska viljan för att sätta unionen i tävlingsskick finns, och EU har gjort mycket för att utveckla den digitala ekonomin och den inre marknaden. Men unionen är ännu långtifrån i topptrim.
Päivi Antikainen
Finlands ständiga representation vid Europeiska unionen
Kolumnen har tidigare publicerats på Finlands ständiga EU-representations webbplats
