Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 6.5.2013

EU är en stormakt inom utvecklingssamarbetet

Kehityspolitiikka, kuivunut joki. Kuva: Euroopan komissio, ECHO / Cyprien Fabre.

Foto: Europeiska kommissionen, ECHO/Cyprien Fabre.

 Europeiska unionen är den största aktören inom utvecklingspolitiken i världen och den största biståndsgivaren. EU samarbetar med över 160 länder, regioner och organisationer. Som medlem av Europeiska unionen deltar Finland i arbetet för att minska fattigdomen i stora delar av världen.

EU:s utvecklingspolitik är en viktig del av unionens utrikespolitik. EU vill synas och påverka också globalt. Ändå går en rätt liten del av EU:s budget till de yttre förbindelserna, endast nio procent. Men av den summan går 90 procent till utvecklingspolitiken. Utvecklingspolitiken utgör således inte någon stor del av EU:s verksamhet, men den har en stor betydelse för unionens samarbete med andra länder.

Trots den ekonomiska krisen betalar EU och dess medlemsstater ungefär hälften av allt bistånd i världen, dvs. 55 miljarder euro. I fjol finansierade Finland utvecklingssamarbete som bedrivs av EU-kommissionen för 140 miljoner euro, vilket är ungefär 12 procent av Finlands totala anslag för utvecklingssamarbete.

EU:s utvecklingspolitik är lika gammal som EU

Europeiska unionens utvecklingssamarbete började egentligen samtidigt som Europeiska gemenskapen grundades, dvs. 1957. Då ville en av grundarstaterna, Frankrike, ta med sina utomeuropeiska kolonier i samarbetet. EU:s utvecklingspolitik riktar sig i många fall till EU-ländernas forna kolonier och därför har biståndet ända sedan början framför allt inriktats på den afrikanska kontinenten. En stor del av EU:s och dess medlemsstaters bilaterala utvecklingsbistånd går även i dag till afrikanska länder söder om Sahara. Men under årens lopp har fler mottagarländer kommit med i bilden.

Lääkintäbussi. Kuva: Euroopan komissio

Ett prioriterat område för EU:s utvecklingssamarbete i början av 1990-talet var det forna Jugoslaviens område. På bilden en sjukvårdsbuss, som finansierades av EU:s generaldirektorat för humanitärt bistånd och civilskydd, och sköttes av organisationen Läkare utan gränser. Foto: Europeiska kommissionen.

Från 1950-talet fram till 1990-talet utvidgades EU:s utvecklingssamarbete att omfatta Medelhavsområdet, östra Europa och Balkan samt Asien och Latinamerika. En helhet för sig utgjorde de så kallade AVS-länderna, det vill säga länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Till den här gruppen av länder som består av forna kolonier hör 79 stater, vilka har ett eget avtal med EU. Avtalet omfattar politiskt samarbete och också utvecklingspolitik och handel.

Det här avtalet med AVS-länderna kallas Cotonouavtalet och det gällande avtalet löper ut 2020. Nu funderar man inom EU om man ska förlänga det gemensamma avtalet med AVS-länderna eller om man i fortsättningen ska satsa mer på ländervisa relationer eller på samarbete med organisationer som verkar i geografiskt mer avgränsade områden.

Samarbete är viktigt också inom utvecklingsbiståndet

Utvecklingssamarbetet inom EU hör till de områden där befogenheten är delad, vilket betyder att förutom EU:s utvecklingspolitik bedriver också medlemsstaterna utvecklingssamarbete.

EU och Finland har mycket likriktade principer för sin utvecklingspolitik. Hjälpen riktas till de minst utvecklade länderna och den koncentreras till några få samarbetsområden. På detta sätt kan man bäst försäkra sig om att resultaten blir så beständiga som möjligt.

15 EU-länder har förbundit sig att uppnå den nivå för utvecklingsbiståndet som FN rekommenderat, dvs. 0,7 procent av bruttonationalprodukten senast 2015. För de nyare EU-länderna är den rekommenderade nivån 0,33 procent.

Mänskliga rättigheter och rent vatten

Med utvecklingssamarbetet vill man bidra till en mer jämlik utveckling i mottagarländerna. Det viktigaste i EU:s och Finlands utvecklingssamarbete är att förbättra de mänskliga rättigheterna. Detta syns i de olika projekt som stöds. Ett exempel är EU:s och FN:s gemensamma projekt för att registrera barn i bland annat Nigeria, Burkina Faso, Burma, Moçambique och Uganda. Projektet omfattar kostnadsfria registreringstjänster och inom det tar man fram olika mobila tillämpningar. I utvecklingsländerna är endast hälften av barnen under fem år officiellt registrerade. Födelseregistrering är en fråga om mänskliga rättigheter som har betydelse för barnet långt in i framtiden.

Vesi. Kuva: Euroopan komissio, Christophe Valingot.

Rätten till rent vatten och grundläggande sanitet är en mänsklig rättighet. Foto: Europeiska kommissionen, ECHO/Christophe Valingot.

Rätten till rent vatten och grundläggande sanitära förhållanden är också en mänsklig rättighet. Tack vare utvecklingspolitiken har man lyckats öka tillgången på rent vatten i enlighet med FN:s millenniemål. Däremot är situationen mer bekymmersam när det gäller tillgången till toaletter. Nästan hälften av världens befolkning har inga toaletter.

EU och Finland gör mycket för att förbättra tillgången till rent vatten och toaletter. Mellan 2004 och 2009 fick cirka 32 miljoner människor med EU:s stöd rent dricksvatten och 9 miljoner fick något slag av sanitet.

Utvecklingssamarbete är inte välgörenhet

I EU:s sydliga grannländer, dvs. i Nordafrika, tillämpas principen som kallas less is less, more is more. Stödet till de här länderna står i direkt proportion till ländernas egna strävanden att förbättra de mänskliga rättigheterna. Utvecklingspolitikens mål är också mer allmänt alltid att åstadkomma en bestående förändring i länderna man samarbetar med.

Kehityspolitiikka, Simo Elo, Nina Savela, Riitta Swan ja Anne Sipiläinen. Kuva: Eero Kuosmanen / Ulkoministeriö.

Simo Elo, Nina Savela, Riitta Swan och Anne Sipiläinen deltog i en diskussion om EU och utvecklingspolitiken arrangerad av Europainformationen. Foto: Eero Kuosmanen/Utrikesministeriet.

Understatssekreterare Anne Sipiläinen, som ansvarar för utrikesministeriets utvecklingssamarbete, säger att utvecklingssamarbetet inte är välgörenhet, utan att det alltid syftar till att påverka mållandets egna åtgärder.

– Syftet med utvecklingssamarbetet är att i slutändan göra sig själv obehövlig, framhåller Anne Sipiläinen.

Följ oss