Det östliga partnerskapet – en brokig skara, vissa vill in i Europeiska unionen

Intensiteten i förberedelserna inför det östliga partnerskapets toppmöte ökar när Litauen inleder sitt EU-ordförandeskap i juli. Toppmötet i Vilnius är den största satsningen under det litauiska ordförandeskapet och förväntningarna är högt ställda. Partnerländernas ambitiösa mål, EU:s inre svårigheter och Rysslands ökande intresse är det sammanhang där förberedelserna genomförs.

Till Niina Nyrhinens ansvarsområde vid EU-representationen hör det östliga partnerskapet och EU:s grannskapspolitik.

 Det östliga partnerskapets tredje toppmöte hålls i Vilnius i november 2013. Målet är Summit of the deliverables, ett möte där man får se de första stora konkreta resultaten av partnerskapet.

 2013 är ett betydelsefullt år som kommer att utstaka relationerna mellan EU och dess östra grannländer för en lång tid framöver.

Det östliga partnerskapet inrättades 2009 på ett initiativ från Polen och Sverige. Partnerskapet är en del av Europas grannskapspolitik och syftet är en politisk associering och ekonomisk integration av EU:s östra grannländer (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan) med Europeiska unionen. Samarbetsformerna är såväl bilaterala avtalsförhandlingar som multilaterala tematiska diskussioner.

I förhållandet till sina grannar tillämpar EU den så kallade more for more-principen. Den som gör framsteg i sina reformer belönas.

Vi kan se två trender: 1) en ökad inbördes skillnad mellan partnerländerna, och 2) de partnerländer som gjort de största framstegen vill bli medlemmar i EU.

Moldavien, Georgien och Ukraina (samt Armenien) ligger i det östliga partnerskapets framkant

Georgiens huvudstad Tbilisi. Foto: Sandra Ahtola

 och har gjort mest framsteg. Målet för dessa länder är att allt mer närma sig Europa. Azerbajdzjan vill för sin del ha ett mer strategiskt förhållande till EU. Med Vitryssland har EU inga officiella avtalsrelationer alls, men landet deltar i det östliga partnerskapets multilaterala verksamhet. Moldaviens inrikespolitiska problem, Georgiens stapplande steg för att stärka demokratin och de flagranta problemen i rättskipningen i Ukraina, där makten koncentrerats till presidentens närmaste krets talar dock sitt bistra språk.

Grunden är alltjämt instabil. Ryssland, som utvecklar sin egen unionsmodell inom det forna Sovjetunionens område, sätter sin egen tilläggsfärg på de östra grannländernas EU-relationer. Ryssland ökar sin press på länderna inom det östliga partnerskapet när toppmötet i Vilnius närmar sig. Ryssland kan erbjuda pengar, vilket på kort sikt ter sig mer lockande än den besvärliga reformväg som ett närmande till EU kräver.

Vilka resultat kan vi vänta oss från Vilniusmötet?

Toppmötet i Vilnius har som mål att om förutsättningarna uppfylls underteckna ett associeringsavtal mellan EU och Ukraina och att slutföra förhandlingarna om motsvarande avtal med Moldavien, Georgien och Armenien.

Associeringsavtalen erbjuder ett djupgående politiskt och ekonomiskt samarbete. De är de längst gående samarbetsramar som EU har med tredje länder, om man undantar EU:s medlemskandidatländer. Det kanske mest betydande delområdet är ett djupt och omfattande frihandelsområde, som ger talrika möjligheter både för partnerländerna och EU.

Ett annat stort mål för toppmötet är att nå så långt som möjligt i förhandlingar om rörlighet, framför allt gällande handlingsplaner som bereder visumfrihet.

Att främja rörligheten

EU har handlingsplaner för visumfrihet med Ukraina, Moldavien och Georgien. Planerna syftar till visumfrihet mellan EU och dessa länder när förutsättningar för det har uppfyllts.

Handlingsplanerna omfattar två etapper. I den första fasen ändras landets lagstiftning till den nivå som ett samarbete med EU kräver, i den andra fasen verkställs den här lagstiftningen. När dessa två etapper är avklarade och nödvändiga konsekvensbedömningar har gjorts, kan EU:s råd om det så vill besluta om visumfrihet med ifrågavarande land.  Rörligheten och kontakterna mellan människor stärker demokratin. För invånarna vore visumfriheten också en synnerligen konkret nytta av nära relationer med EU.

En utvidgning av EU?

Finland har sedan länge profilerat sig som ett land som starkt understöder en utvidgning av EU. Vi ser att en utvidgning har flera positiva följder för handeln, säkerhetspolitiken och stabiliteten i Europa. Vi stödjer de strävanden om medlemskap som Turkiet och länderna på Västbalkan har.

Många av EU:s östra grannländer finns nära Finland och utvecklingen i dessa länder ligger i vårt intresse. Det återstår dock mycket att göra i partnerländerna om de vill bli EU-medlemmar. Som sagt är demokratin svag, rättsstatsutvecklingen släpar efter och korruptionen i vissa fall massiv. När EU överväger sina beslut ligger tankarna om såväl säkerhetspolitiken som målet med ett så omfattande område som möjligt med stabilitet och välstånd samt upprätthållandet av EU:s verksamhetsförmåga och förmåga att fatta beslut i vågskålen.

Nobels fredspris om tilldelades Europeiska unionen är en bra påminnelse om att unionens ursprungliga grundläggande tanke var att bygga och bevara freden. Å andra sidan är det ju så att ju fler som ska besluta om saker och ting, desto fler åsikter finns det och desto mer urvattnade kompromisser blir resultatet. Dagens ekonomiska krisläge inom Europeiska unionen och det politiska åsiktsklimat som detta lett fram till stödjer inte heller tanken på en ny omfattande utvidgning. Unionen blickar för närvarande mest inåt.

Men de långsiktiga strategiska målen måste ändå övervägas allvarligt. Hur ser Finland att dess närområde kommer att vara om 20 år? Vilket land skulle Finland hellre se i EU, Ukraina eller Albanien? Tankarna bör redas ut nu. Stora fartyg svänger långsamt.

Niina Nyrhinen

Skribenten är utrikessekretare, till vars ansvarsområde vid EU-representationen hör det östliga partnerskapet och EU:s grannskapspolitik