Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 1.11.2013

EU:n itäinen kumppanuus – jännitys tiivistyy Vilnan huippukokouksen lähestyessä

Europeiska unionen är samtidshistoriens mest omfattande och framgångsrikaste integrationsprojekt. Dess dragningskraft bevisas av att det alltjämt finns en kö av länder utanför dörren till unionen, som i dag omfattar 28 medlemsländer. Alla länder som visat intresse för integrationen uppfyller emellertid inte tillnärmelsevis ansökningsvillkoren. Programmet för EU:s östra partnerskap försöker för sin del möta detta tryck och under toppmötet i Vilnius i november är det upp till bevis.

Den europeiska integrationen har garanterat en exceptionell lång period av fred, stabilitet och ekonomiskt välstånd på vår kontinent. EU-perspektivet har många gånger konstaterats fungera som en morot, som sporrar länder som hämtar sig från ett slutet och odemokratiskt system att genomföra synnerligen omfattande och svåra, men desto mer nödvändiga, reformer. Första gången visade metoden att den fungerar då Grekland, Spanien och Portugal i början av 1980-talet anslöt sig till dåvarande Europeiska gemenskapen. Under 2000-talets första decennium stod en stor grupp tidigare kommunistländer i Östeuropa i tur.

Marco PribillaMarco Pribilla

Det östra partnerskapet är inte en genväg till EU-medlemskap, men ger ömsesidig nytta

Efter att Kroatien gick med i unionen i somras finns det för närvarande fem officiella kandidatländer. Därtill finns det en grupp länder som är intresserade av att integrera sig med EU, men som har en lång väg att gå innan de uppfyller ansökningskriterierna. Eftersom det ligger i EU:s intresse att utvidga området med demokrati, välstånd och stabilitet så snart som möjligt också till vårt östra grannområde lanserade EU år 2009 ett program för det östra partnerskapet, som har till syfte att föra sex forna sovjetländer, dvs. Ukraina, Moldavien, Vitryssland, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien ekonomiskt och samhälleligt närmare unionen och samtidigt uppmuntra länderna till interna reformprocesser utan att dock öppna ett egentligt medlemskapsperspektiv.

Tre av partnerskapsländerna, dvs. Moldavien, Ukraina och Georgien har själva ställt upp ett fullvärdigt EU-medlemskap som mål, medan de tre övriga håller en lägre profil. De tre först nämnda har på fyra år också avancerat längst i integrationsprocessen, som har två spår: ett multilateralt, där alla sex länder deltar i tematiska diskussioner, och ett bilateralt, där vart och ett partnerskapsland avancerar individuellt i avtalsförhandlingarna.

I den bilaterala processen ligger fokus på en ny typ av associationsavtal som EU i det närmaste har förhandlat färdigt med Ukraina, Moldavien och Georgien. Kärnan i associationsavtalen är ett omfattande och heltäckande frihandelsområde (DCFTA), som kommer att öppna EU:s och partnerländernas marknader för ömsesidig handel och därmed öka den ekonomiska tillväxten. Associationsavtalen har också en stor politisk betydelse eftersom de intensifierar samarbetet också gällande rättsliga och inrikes frågor och inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Vid sidan av associationsavtalen förhandlar EU också om visumlättnader eller visumfrihet med samtliga partnerskapsländer förutom med Vitryssland. För partnerländernas medborgare skulle visumfrihet med EU vara ett viktigt konkret resultat av tillnärmningen med EU.

Partnerna i korstryck mellan EU och Ryssland

Syftet med det östra partnerskapet är att främja stabilitet, demokrati och välstånd inom EU:s hela östra närområde. Även om endast sex länder deltar i det egentliga samarbetet är deras tillnärmning till EU och framför allt förstärkningen av de kommersiella-ekonomiska relationerna till nytta för ett större område, inklusive Ryssland.

Ryssland anser emellertid att de forna sovjetstaterna hör till dess inflytelsesfär och förhåller sig synnerligen misstänksamt till projekt, som är ägnade att öka andra aktörers inflytande på Rysslands bekostnad. Moskva har trots EU:s försäkran visat att man anser att det östra partnerskapet är riktat emot Ryssland och har vidtagit olika åtgärder för att få partnerskapsländerna att avstå från sitt närmande till EU. Rysslands taktik är den traditionella metoden med morot och piska, där man använder sig av bland annat gaspriset och olika exportbegränsningar, som är till stor skada för de länder som i stor utsträckning är beroende av den ryska marknaden.

Åtgärderna som speciellt riktar sig mot Armenien, Moldavien och Ukraina och med vilka Ryssland försöker visa länderna att de måste göra ett svårt val mellan EU och Ryssland har ökat sedan i somras. Armenien meddelade överraskande i september att landet kommer att ansluta sig till en tullunion under Rysslands ledning, vilket i praktiken utesluter möjligheten att ingå ett redan färdigt framförhandlat associations- och frihandelsavtal med EU. Rysslands åtgärder har hittills visat sig öka Ukrainas och Moldaviens beslutsamhet att närma sig EU, men om påtryckningen fortsätter återstår det att se om länderna kan stå emot i det långa loppet. EU försöker givetvis stödja sina partnerskapsländer, men möjligheterna är få och unionen är inte beredd att gå in i ett geopolitiskt nollsummespel, vilket är Rysslands uppfattning om situationen. I stället för ett motsatsförhållande håller EU dörren öppen för ett flexibelt samarbete med både Ryssland och de partnerländer, som av en eller annan anledning inte kan eller vill gå lika långt i närmandet till EU som de andra.

Vad kan vara en mätare för framgången vid toppmötet i Vilnius?

Det östra partnerskapets resultat granskas och riktlinjer för framtiden dras upp vid toppmöten som hålls ungefär vartannat år. Nästa toppmöte hålls i Vilnius 28–29 november. Både EU och partnerskapsländerna har stora förväntningar på toppmötet. Det synligaste resultatet kan vara att ett associationsavtal undertecknas med Ukraina, vilket skulle utgöra en vändpunkt i förhållandet mellan EU och Ukraina. Förhandlingarna om ett avtal med Ukraina avslutades redan för två år sedan och tekniskt finns det inga hinder för att det kan undertecknas, men undertecknandet har skjutits upp av politiska skäl, eftersom man ansett att utvecklingen i Ukraina har varit otillfredsställande gällande demokratin och rättsstaten.

EU:s utrikesministrar ställde i december 2012 upp en rad kriterier som Ukraina måste uppfylla innan unionen är beredd att underteckna avtalet. Sedan i somras har Ukraina visat att landet gör snabbare framsteg än tidigare i de reformer av vallagstiftningen och rättsväsendet som EU förutsätter. Ett hinder i vägen är alltjämt den fängelsedom på sju år som ex-premiärministern Julia Tymosjenko fick 2011, vilket anses vara det synligaste beviset på att rättskipningen i Ukraina är selektiv. Om det inte hittas någon lösning för en frisläppning av Tymosjenko före toppmötet i Vilnius är det osannolikt att associationsavtalet undertecknas vid mötet.

Trots att toppmötet i Vilnius har andra viktiga mål, exempelvis att slutföra förhandlingarna om associationsavtalen med Georgien och Moldavien samt att göra framsteg i förhandlingarna om visumfrihet har undertecknandet av associationsavtalet med Ukraina ställts upp som den främsta mätaren för ett framgångsrikt möte. Förhoppningarna om att denna symboliskt mycket viktiga gest ska bli verklighet är alltjämt höga, men resultatet är inte säkert som amen i kyrkan. EU har inte råd att avstå från sina principer, även om ett ”misslyckande” vid toppmötet i detta fall skulle ge euroskeptikerna vatten på sin kvarn. På lång sikt kan toppmötet i Vilnius anses vara en framgång endast om det leder till bestående reformer som skapar stabilitet, välstånd och demokrati i Europas östra närområde. Här får EU inte misslyckas.

Marco Pribilla

Skribenten arbetar som utrikessekreterare vid EU-representationen och handhar frågor som gäller Östeuropa och Centralasien.

 

Följ oss